Behövs kritiker?

Krönikor.
För recensenterna skulle det vara en utmaning att gå utanför bekvämlighetszonen, anser Lars Thulin. (Montage: Opulens)
För recensenterna skulle det vara en utmaning att gå utanför bekvämlighetszonen, anser Lars Thulin. (Montage: Opulens)

BEDÖMNINGSKRITERIER. “För recensenterna skulle det vara en utmaning att gå utanför bekvämlighetszonen. För då skulle de tvingas visa om de kunde koppla loss tyckande och fördomar från den basala kunskapen om sin konstart”, skriver Lars Thulin.

Vem behöver kritiker? Konstnärer som blivit förtvivlade för att de sågats gör det definitivt inte. De anser ofta att de som recenserar bara är de som drömde om att bli regissörer, musiker, skådespelare, målare eller författare. Men misslyckades. Därför hämnas de genom att skriva skit om dem som det istället gått bra för. Och att sportjournalister är de som älskar fotboll och hockey fast aldrig blev valda först när lagen på gymnastiklektionerna togs ut.

Måhända ligger det något i det. Men visst behöver vi recensioner. Utbudet i kulturen är enormt. Vi behöver vägledning och tips av några som kan. Detta för att veta om vi verkligen ska gå på den där filmen, som kanske är bra. Kritiker kan dessutom öppna dörrar till världar vi inte känner till. Det betyder inte att vi måste älska allt det nya vi får ta del av. Men det är nästan alltid lärorikt och breddar vårt medvetande och vår kunskap.

Problemet är att recensenter och självutnämnda experter, främst de som inte är de mest namnkunniga, ibland är pinsamt förutsägbara. Låt mig ta två exempel.

En vän till mig, självutnämnd expert på musik, är uppfödd och marinerad i hjältar som Bowie, Stones och Springsteen. Vännen sade en gång: Whitney Houston är så jävla dålig att det inte ens är värt att komma ihåg hennes namn. Ett sådant uttalande förvandlar i mina ögon en expert till en icke-expert.

För kritikern/expertern måste kunna höja över sig sina egna favoriter och se på musikens kvaliteter som sådana. Sålunda besitta basala kunskaper om konstarten i sig. Annars finns ingen klangbotten i tyckandet och därmed ingen trovärdighet.

Musik är den enda konstart som kan mätas objektivt.

Då det gäller musik är domen över Whitney Houston avslöjande vad gäller kritikerns brist på just detta. Musik är den enda konstart som kan mätas objektivt efter kriterier som inte kan ifrågasättas. För litteratur eller måleri är detta omöjligt. Men det går säkert att skapa ett datorprogram som mäter tonträff, tonomfång, dynamik i rösten, frasering och taktkänsla och så vidare hos en solist. I ett sådant program skulle en Whitney i toppform sopat banan med de flesta.

Därmed inte sagt att sådant är det som alltid berör oss mest. Ibland är det istället det som skaver, det som inte är perfekt, som känns i hjärtat, som skapar Känslan.  Men att säga att Whitney Houston är en usel sångerska säger oerhört mycket mer om kritikern än om sångerskan.

En annan fälla är behovet hos kritikern att alltid vara bättre än och före alla andra. Det är naturligt, men samtidigt blir ambitionen ibland löjeväckande.

En annan vän betraktar jag som ett vandrande musiklexikon. Och kunnig. Han skulle aldrig säga att en tekniskt skicklig artist som Whitney var dålig. Men han håller exempelvis aldrig med om det som alla anser vara milstoplarna i den tidiga rocken.

De flesta menar att Pink Floyds Dark Side of the Moon samt Beatles Sgt Pepper är sådana album. Men min vän hävdar att albumet före, Dark side of the Moon, nämligen, Atom Heart Mother, är bättre. Och att albumet Revolver är vassare än Sgt Pepper. Men om den ansetts vara bäst hade han fått gå tillbaka till Rubber Soul. Ni förstår – han bara måste tycka annorlunda.

Här finns kritikerns paradox. Den som kallar sig expert kan aldrig säga att det som den stora massan älskar är värt att ta del av. Varför inte? För då är ju inte experten expert längre. Då kan tidningen ta in vem som helst från gatan för att skriva. Konkurrensen mellan kritikerna är hård. De åtråvärda jobben på tongivande medier är få. Då får man inte vara en töntig medel-Svensson.

Med förflutet som betald DJ under ett par år för länge sedan och därefter hobbyverksamhet på privata fester, har jag sett detta tydligt. Jag vet att det finns rytmer, tonföljder, uppbyggnad av låtar som inte tar omvägen över hjärnans högre medvetande. Utan går på lillhjärnan eller kanske direkt på förlängda märgen. Folk bara måste upp och dansa till vissa låtar. Och skråla med i refränger under ett afterski. Trots att man inte vågar erkänna att man gillar låtarna. För de är ju sååå banala och kommersiella.

Bara en kritiker som är säker på sig själv vågar erkänna att hen älskar att komma loss när de med någon promille i kroppen hör låtarna det är politiskt inkorrekt att gilla. Jag vet vad som händer med jämnåriga om jag drar igång Dancing Queen med Abba. Johnny B Goode med Chuck Berry eller Tusen och en natt med Charlotte Nilsson. Det blir trångt, svettigt och lyckligt på dansgolvet.

Vad lär vi oss av detta? Kanske att recensenter skulle våga släppa loss lite, inte vara så ängsliga. Att samma gäller redaktörer som lägger ut jobben. Tänk om en expert på poesi tog sig an Liza Marklunds senaste deckare. Samt deckarexperten recenserade en diktsamling. Eller släppa in den som i 15 år skrivit om klassisk musik på en konsert med Lady Gaga.

För recensenterna skulle det vara en utmaning att gå utanför bekvämlighetszonen. För då skulle de tvingas visa om de kunde koppla loss tyckande och fördomar från den basala kunskapen om sin konstart, den som de borde ha.

Hur som helst, kul läsning skulle det bli.

ANVÄND DENNA! LARS THULINlars.thulin@opulens.se
LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Hörby, Victoria Benedictsson

Hörby och jag

HÖRBY. ”Det är alltså hög tid att någon berättar för de som
0 0kr