Amerikanska anteckningar: Om yrkesuniformer

Krönikor.
Dress code. Klädkod. Slips. Foto: Pixabay.com
Foto: Pixabay.com

INGRESS.  Ivo Holmqvist berättar om en konversation som började på grund av hans klädsel och resulterade i vänskap.

På SAS-planet från Kastrup till Logan Airport i Boston siste april såg jag till att få platsen 49 D, längst bak. Bredvid mig satt ett amerikanskt par i övre medelåldern, på väg tillbaka efter en utflykt till Rom och Florens. De var inte alldeles nöjda med att ha tvingats vänta i Köpenhamn flera timmar på den sista transatlantiska delen av flygningen, men annars hade allt varit lyckat. Det fick jag veta sedan han öppnat konversationen på ett lite lustigt vis: ”You must be a professor?” Jo, det ägde ju sin riktighet. Hur kunde han gissa det? Kanske för att jag lät bli att kolla filmerna på skärmen framför mig – nästa gång ska jag ha med mina egna hörlurar – och för att jag hade framme en betryggande tjock bok. Men nog mest för att jag var klädd i min bruna manchesterkavaj från Bergdorff Goodman, varuhuset i New York där en incident i ett provrum för några år sedan nu är föremål för en rättslig prövning. Eller kanske bara för att jag var lite luggsliten och lätt disträ…

Det var en hursomhelst en utmärkt öppningsgambit, följd av en annan, lokalanknuten. Familjen bor, fick jag snabbt veta, i New Hampshire i närheten av Ivy League-universitetet Dartmouth där jag en gång läste och där han är skilsmässoadvokat. Och så höll vi igång konversationen nästan alla åtta timmarna, bara någon gång avbrutna av en snabbt passerad turbulens. Vi pratade om gångna tider, om amerikanska presidenter (Trump avfärdade han med några få föraktfulla ord), och om Vietnam-kriget som kom att dominera den reformivrige Lyndon Johnson eftermäle. Som elva år yngre än jag behövde han inte riskera att dras in i det genom lottning – och vi samtalade om det märkliga att radikala politiker alltid haft svårt att samla en majoritet av röster i USA (det var på håret att författaren Upton Sinclair blivit guvernör i Kalifornien men inte heller han lyckades). Och Bernie Sanders i New England talar sig hes, men förgäves…

Nu vet jag alltså hur en amerikansk professor förväntas klä sig, fast det visste jag nog redan.

Han var lika upprörd som jag över Hillary Clintons felbedömning i den tv-sända debatten med Donald Trump: hon skulle förstås ha beordrat honom att gå till sin ringhörna när hon hade ordet i stället för att lufsa efter henne som en björn. Den fege debattledaren vågade inte göra det. Om hon gjort det hade hon vunnit valet, hävdade advokaten. Kanske önsketänkande, men om så skett hade vi sluppit strömkantringen i amerikansk inrikespolitik, och den osmakliga utvecklingen att rena lögner inte kallas så, utan det absurda alternativa fakta. Jag fick veta att hans farfar hade varit juvelerare i Italien och fenomenal på att karva kaméer. Onekligen ett trevligare sätt att hålla familjen vid liv än Trumps farfars bordeller längs vägen till Klondyke…

Inför landningen bytte vi adresser, och de tyckte att jag borde besöka dem. Ja, kanske… Det fick mig att minnas något liknande när jag var inte ens hälften så gammal som nu: jag hade fått nordiska forskarpengar att flyga till Nya Zeeland och Australien för att intervjua skandinaviska utflyttare – banden från samtalen finns i Växjö, och i kopia i Ålborg. I en paus i Sydney vandrade jag ner till Circular Quay nära operahuset och tog på måfå en båt till en okänd förstad. Genast kom jag i snack med en jämnårig som slutat jobbet för dagen och var på väg från kontoret. Efter bara några minuter bjöd han hem mig på middag, samman med kompisar. Och när han fick veta att jag skulle norrut till Queensland i samma ärende tyckte han att jag borde bo hos hans föräldrar där uppe – det gjorde jag. Människors möte…

Nu vet jag alltså hur en amerikansk professor förväntas klä sig, fast det visste jag nog redan. Men jag har också fått veta att professorer vid danska läroanstalter gärna klär sig enhetligt, strikt och snyggt: svart kavaj, svarta byxor, svarta skor, svart polotröja. Fast så var det inte med den genomkunnige och oftast blide Mogens Brøndsted som var Odense Universitets förste rektor och som jag hade förmånen att vara kollega med under tio års tid på Nordisk Institut där: han bar ingen slips, men han knäppte översta skjortknappen – en okänd sed både hemmavid och i det stora landet i väster. Och nu lyser solen, och det är första maj. Men i USA demonstrerar man inte under flammande röda fanor.

IVO HOLMQVIST
ivo.holmqvist@opulens.se

Det senaste från Krönikor

Hörby, Victoria Benedictsson

Hörby och jag

HÖRBY. ”Det är alltså hög tid att någon berättar för de som
0 0kr