Hjälp att hjälpa

Krönikor/Samhälle
Petrus dotter Petronella (foto: Privat)

ANSVAR. ”Petrus är bokstavligen rädd och djupt orolig för att familjen kan riskera att frysa ihjäl om kölden blir hård detta år. Fram till dess känner han sig tvingad att försöka skydda och värna, föda sin lilla familj.” Crister Enander skriver om mannen från Transsylvanien som sover utomhus i ett prång vid Lunds domkyrka.  De tidigare två texterna om Petrus hittas här och här.

 

 

 

Det går att skänka en slant till Petrus via Swish. Numret  går till Hans Dahlén, präst vid Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Märk med ”Petrus”. Nummer: 070-486 16 56. Vill någon skriva till Petrus går det utmärkt på följande adress:
Petrus Lăcătus
c/o C. Enander
Kungsgatan 2B 223 50 Lund

Tidig morgon. Mycket tidig morgon. Jag sover sällan gott. Å andra sidan misstror jag ordstävet att bästa huvudkudden är ett rent och fläckfritt samvete. Caesar, denne grymme diktator i forna Romariket, framhöll ständigt att han ville omge sig med feta män som sov gott om natten. Då var han trygg, ingen av dessa män skulle orka eller äga vilja och kraft att omkullstörta hans despotiska envälde.

Vanlig vardag. Söndagen är förbi. Nu är det ännu en ny måndag. Utanför mitt fönster härskar hösten. Kylan, krispig och klar, är redan här. Sakta vänjer jag mig vid att leva i botten på denna kolsäck och famla mig fram i morgonmörkret. Himlens svärta är här för att stanna sina envisa månader. Som varje år.

Och även detta år säger jag som de senaste åren, att jag ska bli vän med vad som väntar; korta dagar, långa stillsamma pass vid skrivbordet och timmar då jag kan ligga i läslampans sken och vända blad, byta bok mot bok och om och om igen slarva bort det där anteckningsblocket som jag numera aldrig vet var det är. Varför är det i dessa moderna tider – i det eviga sken från mobilerna som alla tycks leva i – omöjligt att hitta en penna när man behöver en? Ett av livets många mysterier, dock sorterat under avdelningen för triviala spörsmål.

Elementet brusar ytterst svagt, som på långt avstånd. Hemtrevligt, tycker jag utan tvekan. Tryggt och vänligt. Redan halv fyra vaknade jag och satte på kaffet. Tvagade mig i hast därtill när Mollbergs blandning fick hett vatten över sig genom bryggaren. Det smakar ljuvligt. Sakta vaknar sinnena, även om det denna morgon verkar gå onödigt trögt.

Igår skrev jag några rader på Facebook om Döden och om Gud. Kommentarerna var ganska få. Märkligt, kan tyckas. Döden som annars alltid gör alla så muntra till sinnet. En hobby – tänkte jag – så god som någon. Igår kväll stötte jag kort på min vän Björn Sandberg, inget längre resonerande hanns med. Och Petrus dök också upp förresten. Just nu, och fram över november och december, har han tillgång till egen säng, tak över huvudet, även en dusch kan han använda. Många har frågat hur det gått för Petrus sedan jag senast skrev om hans dagar och nätter här i Opulens. Först nu, efter en tuff sensommar och tidig höst under evigt bar himmel, kan han äntligen sova sammanhängande nedbäddad i en vanlig säng.

Sverige. Idag. Mitt i det forna Folkhemmet. Ruiner av vad som en gång byggts och skapats: samveten söndervittrade av en hämningslös tidsålders ohöljda egoism.

Den största skillnaden för Petrus är inte, som man lätt tror, värmen eller skydd från vind, kyla och regn. Det är friheten från en plågsam och konstant stress. Natt efter natt, månad efter månad, i helg och söcken lika, vaknade han till, stup i ett, med ett ryck – rädd, desorienterad, orolig och osäker på om några aggressiva unga män eller killar tänkte roa sig med att försöka ge honom en omgång stryk. Han är ju hemlös. Han har sin plats tydlig och klar: längst ner på alla hierarkiers hackordningar, ja pinnen allra närmast backen.

Med andra ord: Han är tillåtet villebråd i nynazismens förvridna lilla vidriga värld. Och en man utan hem, utan arbete, ivägtvingad av nödvändighet från familj och vardag – brutalt lössliten från eget liv och vardagarnas sammanhang – tycks även vara vissa fulla studenters föreställning om en rolig stund på väg hem genom natten när krogarna stängt och tjejerna nesligt nobbat dem. Många nätter slets Petrus plötsligt ur sin ryckiga och ytliga sömn och var tvungen att snabbt försvara sig för att inte få sig ännu en omgång stryk.

Sverige. Idag. Mitt i det forna Folkhemmet. Ruiner av vad som en gång byggts och skapats: samveten söndervittrade av en hämningslös tidsålders ohöljda egoism.

Välutbildade och ytterst välbeställda unga människor visade sig från sin bästa sida. Min vrede sjuder och bubblar inom mig. Nynazister å ena sidan, rika bortskämda direktörsslynglar från Stockholm å den andra. Att vilja ge en hemlös man en omgång stryk har dessa två grupper gemensamt.

Denna ständiga stress, denna mäktiga oro och rädsla för egen säkerhet var nog det som Petrus plågades mest av. Det säger han själv i alla fall. Just nu, vid denna mycket tidiga timme, sover Petrus – säker, trygg och varm. Han ligger i Evangeliska Fosterlandsstiftelsens kapell. En ung präst, Hans Dahlén, har öppnat kapellet för honom. Domkyrkoförsamlingen, min granne bredvid Domkyrkan, hjälpte honom inte. Jag kom enbart så långt i mina försök och böner för Petrus, att de till slut fattade beslut om att hjälpa Petrus med två nätter på vandrarhem. Två nätter efter flera månader.

Kristligt sinnelag? Jesus heliga budskap? Evangelierna omsatta i handling? Jag vet inte, ärligt talat. När jag satt inne på Domkyrkoforum och fick veta att den duktiga och hjälpsamma Diakonen, Sandra Lindqvist, efter många om och men lyckats med att utverka denna hjälp av sin chef Domkyrkokaplanen Lena Sjöstrand – tillika doktor i teologi – tänkte jag automatiskt: ”Jaha, de vet lika väl som jag att detta är tomma ord, gester i luften. Det finns ingen sängplats att uppbringa på dessa villkor.”

Mycket riktigt. Ytterligare två nätter i sin utvalda fönsternisch i Domkyrkans gamla gråa sandstensvägg fick Petrus sova utomhus. I kyla. I regn. Jag förstår det inte. Domkyrkan är ofantligt rik. Det handlar om stora förmögenheter, inte bara om en smått förmögen församling vilken som helst.

Det jag känner är skam.

Jag känner vrede. Och stor beklämning. Domkyrkokaplanen Lena Sjöstrand ledde igår vesper – hon är i sitt prästämbete en utomordentligt duglig och duktig präst. Jag tvivlar inte på allvaret i hennes tro eller hennes kallelse.

Tvärtom vill jag mycket tydligt framhålla. I det avseendet känner jag respekt för både henne som person och vad hon uträttar som präst. Hennes utläggning igår kring bibelordet berörde mig och vidrörde något djupt inom mig. Men den attityd, den märkliga brist på vardagens handling och verklig förståelse för en fattig människas villkor, detta att ”ta vara på sin broder”, ett centralt och bärande budskap i den kristna tron, som Svenska kyrkan och Domkyrkoförsamlingen uppvisat inför denna kristna trosbroder från ett annat och plågsamt fattigt land förstår jag över huvud taget inte. Det gör totalt stopp i tanken. Det är rent av ofattbart och strider, så som jag lärt mig och läst evangelierna, mot kristendomens grundläggande budskap. Min skam är ingen liten privat nyck, någon sorts idiosynkrasi. Min känsla av vrede är fullt och fast befogad. Någonting är fel – och grundläggande fel och skevt och vrångt – därinne i Svenska kyrkans svindyra skrytbygge. Ty flott och elegant är det.

Björn, Petrus och jag – för att nu återvända till gårdagskvällen – bestämde att vi en kväll under veckan som nu kommer ska laga och äta middag tillsammans. Det ser jag fram emot.

Men jag behöver hjälp för att kunna hjälpa.

Oktobers kyla väller in över Europa. Den är avsevärt värre i Transsylvanien än vad den är här på våra nordliga breddgrader. Jag vill därför ha råd av er. Jag vill veta hur jag ska göra inför den annalkande vintern. Petrus har en dotter, hon heter Petronella och fyllde nyligen tio år. Hans hustru heter Maria. Han vågar inte ta sig hem förrän han lyckats samla tillräckligt med pengar för att klara av den hårda kylan.

Ved, mat, el, en del gas till spisen.

Petrus är bokstavligen rädd och djupt orolig för att familjen kan riskera att frysa ihjäl om kölden blir hård detta år. Fram till dess känner han sig tvingad – av ansvar och kärlek – att försöka skydda och värna, föda sin lilla familj. Jag tänker hjälpa till så gott jag förmår.

Men jag behöver hjälp för att kunna hjälpa.

Kanske är det övermod, rent av utslag av hybris, av mig att inte bara blunda och ägna mig åt mitt eget lilla liv utan inbilla mig ett det är möjligt att hjälpa en människa som jag råkade träffa på när han nyss levde utan tak över huvudet, utan säng, utan sammanhang. Jag vill inte att hans unga dotter ska frysa uppe i bergen under den kommande vintern. I många stunder, när jag bäddat ner mig och stängt min dörr bakom mig, har jag till och med upptäckt att jag har svårt att tänka mig att kunna sova och ha lugna dagar, varma ombonade nätter, om jag samtidigt vet att de hårda, isande och kalla vindarna från Sibirien gör deras liv outhärdligt därnere. Transsylvanien är mycket vackert. Men det är outhärdligt kallt under vinterhalvåret. Ved, varm mat, el. Hans dotter är på alla sätt lik våra döttrar, våra barnbarn, syskonbarn eller, för den delen, grannarnas ungar.

Petronella är duktig i skolan. Kanske är hennes pappa Petrus aningen mer krävande vad det gäller läxläsning och skolarbete än vad vi här hemma är vana vid. Å andra sidan, hela hennes framtid hänger på att hon fortsätter att vara duktig i skolan. Han vet det. Han vet hur det kan gå annars.

Petrus har länge, under många år, levt i en vidrig diktatur under en av modern tids mest hänsynslösa diktatorer här i Europa. Nicolae Ceauşescu har väl ingen lyckats glömma? Eller hans maktfullkomliga hustru Elena Ceauşescu som bland annat var besatt av att samla tusentals par med dyra skor från modehus världen över. Blodbesudlade läderskor, rad vid rad vid rad inställda i enorma garderober i deras palatsliknande hem.

Ohöljt förtryck. Läger. Avrättningar. En obegriplig fattigdom. Ett kuvat folk, tortyr. En hemlig polis med oinskränkt makt och befogenheter.

I över ett år, som ung, tvingades Petrus att göra militärtjänst inne i själva Bukarest, den sönderfallande och fattiga huvudstaden. Varje gång han nämner den tiden vid pansarregementet slår han omedelbart ner blicken och tystnar snabbt.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Jag vet inte vad som drabbade honom. Antagligen får jag heller aldrig veta det. Den tiden är stängd och tillbommad i hans minne. Antagligen av goda skäl.

Det är inga stora summor som krävs för att familjen ska kunna överleva vintern. Men det är större summor än vad jag kan klara av att bistå med.

Han tycker verkligen inte om att tvingas tigga. Han vill arbeta.

Därför vill jag ha hjälp. Ett sätt, det enklaste, är att skänka en slant till Petrus och hans familj – jag har ett nummer på Swish som går till prästen Hans Dahléns konto. Och de pengar som han redan fått har han, många gånger, bett mig att framföra hans innerligaste tack för. De kort han fick med posten gladde honom mycket. Det syntes på honom och inte minst på hur omsorgsfullt han sparade på dem, och försiktigt lade ner dem i ytterfacket på sin lilla ryggsäck.

Det finns andra och fler sätt. Tala med vänner. Förklara hur Petrus och hans familj har det, hur den kommande vintern riskerar att gestalta sig. Ge dem numret. Om ni är kyrkobesökare, be församlingen och prästen att hjälpa till. Enligt hävd och tradition kan den lokala kyrkan besluta att låta en söndags insamlade kollekt gå direkt till ett bestämt ändamål. Petrus familj är ett behjärtansvärt sådant.

Gryningen kommer sakta. Kring Domkyrkan svävar en stor skock råkor. De samlar sig för att ge sig ut från staden, ut på de många åkrarna. Snart vaknar säkert även Petrus – kanske är han redan uppe. Han ska, ännu en dag, som sju dagar i veckan, ge sig ut på gator och torg, leta efter arbete, samla burkar och även be om hjälp. Han tycker verkligen inte om att tvingas tigga. Han vill arbeta.

Hjälp mig att hjälpa! På så sätt tror jag att till och med årets julmat kommer att smaka bättre. Men det är bara som jag tror.

CRISTER ENANDER

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen