Farliga åsiktspaket när känslorna får styra

Krönikor/Samhälle.
Collage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

KÄLLKRITIK. Vem lär oss att syna när känslor används för att rättfärdiga orimlig politik, hyckleri och lögner? undrar Myra Åhbäck Öhrman.

 

För ett tag sedan pratade jag med en person, som ska få vara anonym, om opinionsbildning.

Hen berättade om en situation där hen uppmanats vara mer personlig. Att skriva utifrån sina egna upplevelser och personliga anekdoter, vara mer självutlämnande för att göra texten mer intressant och lättare att relatera till.

“Jag förstår inte varför”, var hens svar. “Jag är här för att folkbilda, inte för att fläka ut mig själv”.

Den anekdoten har gnagt på mitt medvetande de senaste månaderna. Den illustrerade en aspekt av vad som irriterat mig med samhällsdebatten de senaste åren. Hur vi skapar åsiktspaket baserade på personliga upplevelser och tankar och lägger tonvikten på dessa upplevelser snarare än empiri.

Politiker uppmanar till att “ta folkets oro på allvar”. Det spelar, för alldeles för många, ingen roll om oron är rimlig. Att en person med många följare i sociala medier påstår sig uppleva något som får resonans, formar andras bild av verkligheten och blir underlag för åtgärder.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Jag säger inte att vi bara ska lyssna på forskare. Även forskare kan vara dumma i huvudet. Opinionsbildare är opinionsbildare för att de kan ta torra fakta och göra materialet tillgängligt för sådana som inte är insatta. Det behövs. Men vad som också behövs, är förståelse för skillnaden mellan anekdoter och sanning.

Före de sociala mediernas tid fanns det ett filter som upplevelser passerade igenom för att nå en större publik. Då gällde nyhetsvärdering, granskning och publicistiska diskussioner. Idag är envar sin egen redaktör, och det personliga har allt för stort nyhetsvärde. Det rör sig om lätta klick och lätt medhåll. Dessvärre betyder det att de etablerade medierna ofta själva tvingas agera efter samma principer.

Att sympatisera med någon som mår dåligt är berusande enkelt som politiskt ställningstagande. Varje individ har rätt till sin egen upplevelse, och det spelar ingen roll om det enskilda fallet representerar sanningen för majoriteten.

Där har vi faktiskt ett problem. För, det är inte alltid den som ser ut att må sämst i sociala medier som har rätt.

Hälften av alla läser bara rubriker på artiklar innan något annat tar deras uppmärksamhet. Man brukar säga att sex säljer just för att det fångar ögat, men känslor verkar funka ungefär lika bra.

Samtidigt är det orimligt att tävla med andras känslor. Programmeraren Alberto Brandolini blev 2013 upphovsman till ”The bullshit assymetry principle”, som innebär något alla säkert har upplevt; att det tar mer energi att bemöta grundlösa påhitt än det gör att yttra dem. Det är lätt att påstå att jorden är platt. För att motbevisa det måste du börja med att förklara grundläggande fysik, och innan du är klar har många tappat intresset och orken.

Just intresse är hårdvaluta i sociala medier. Vi läser mindre, men tar in mer information. Hälften av alla läser bara rubriker på artiklar innan något annat tar deras uppmärksamhet. Man brukar säga att sex säljer just för att det fångar ögat, men känslor verkar funka ungefär lika bra.

Therese Bohman skriver i Expressen om hur känslor blir valuta hos kvinnliga influencers. Det är en bra text, men jag skulle hävda att det är precis samma mekanism som gör att manliga politiker och opinionsbildare på yttre högerkanten får uppmärksamhet genom att blåsa upp hur otryggt Sverige är. Statistiken är inte på deras sida när de målar ut det som att landet är på väg mot en kollaps. Men det känns faktiskt så, och det är vad som räknas.

Allt det här hänger ihop under begreppet “Post truth politics”. Det är ren populism som vädjar till vår lätt distraherade empati. Då blir den personliga utsattheten plötsligt något som görs till ett vapen i syfte att nå ut med en åsikt, tysta motståndet eller misstänkliggöra meningsmotståndares motiv. Ingen vill sparka på någon som ligger.

Vi behöver lära oss att det här är farligt. Att vi inte gjort det hänger nog ihop att vi, som folk, inte utvecklat en sund relation till internet. Bristande källkritik är en del av det vi börjat förstå och utbilda om. Men vem lär oss att syna när känslor används för att rättfärdiga orimlig politik, hyckleri och lögner?

MYRA ÅHBECK ÖHRMAN
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se

Myra Åhbeck Öhrman är frilansande skribent, föreläsare och debattör med inriktning på en spretig blandning av internetkultur, jämställdhetsfrågor och antifascism. Senast verksam som kampanjansvarig och granskare i den antirasistiska organisationen ”Inte rasist, men…”. Har bott största delen av sitt liv i den norrländska glesbygden, men inte ens det kunde riktigt ta stockholmaren ur henne.

Det senaste från Krönikor

Leve cyklismen!

TEKNIKHISTORIA. Idag inträffar den internationella cykeldagen, ett skäl att ägna en extra
0 0kr