EU:s klimatstrategi lovar för lite och för sent

BRÅDSKANDE. Eftersom vi måste agera omedelbart och rättvist för att möta klimathoten så måste omställningsarbetet påverka övergripande frågor som ekonomisk politik, globaliserad frihandel, global konkurrens, penningsystem och tillväxtmått, skriver Karin Sundby och Torbjörn Vennström från Föreningen Klimatriksdagen.

EU-kommissionen har tagit fram en klimatstrategi med sikte på att nå netto-noll i utsläpp 2050. Klimatriksdagen har i sitt remissvar lyft fram nödvändiga förbättringar. För att klara 1,5-gradersmålet behöver ambitionerna öka för perioden fram till 2030, och åtgärderna kan skärpas för att EU ska nå netto-noll i utsläpp 2035.

Inför klimattoppmötet i Polen i december 2018 presenterade FN:s klimatpanel IPCC en specialrapport. Den visar att ​de globala​ utsläppen måste börja minska redan 2020 och halveras till 2030 för att det ska finnas en chans att klara 1,5-gradersmålet.

Redan en 1,5 grader varmare värld innebär betydande utmaningar ifråga om matförsörjning, biologisk mångfald, folkomflyttningar och anpassning. Konsekvenserna vid en temperaturhöjning på två grader blir närmast förödande.

Utmaningarna vad gäller klimatförändringar och utarmning av biologisk mångfald bör ses som ett nödläge för EU och världssamfundet. Det är i ljuset av detta vi bedömer EU:s förslag till klimatstrategi och lyfter fram några grundläggande förbättringsområden.

Kommissionen föreslår att de samlade utsläppen inom EU vara nere på netto-noll först 2050. Detta är otillräckligt för att uppfylla Parisavtalet, särskilt om rimliga globala rättviseaspekter ska beaktas. För att klara 1,5-gradersmålet behöver EU nå netto-noll senast 2035 och höja ambitionerna betydligt för perioden fram till 2030. Med hjälp av en årlig koldioxidbudget kan EU se till att åtgärderna får genomslag.

IPCC:s 1,5 graders-scenario utgår från att enorma mängder koldioxid ska fångas in och lagras under mycket lång tid. Eftersom det ännu saknas gångbara lösningar för det måste försiktighetsprincipen g​älla med snabbare utsläppsminskningar än vad IPCC utgår från.

Klimatstrategin behöver inbegripa förändringar i människors konsumtionsmönster

Bara det mest ambitiösa scenariot i strategin kan ligga till grund för EU:s klimatpolitik. Det kan skärpas ytterligare med förändrad konsumtion, bland annat minskad köttkonsumtion, förändringar i transportsektorn större investeringar i förnybar energi och energieffektivisering av befintliga bostäder.

Ett stort problem som behöver åtgärdas är frihandelsavtalen som i vissa delar motverkar klimatsmart konsumtion och nödvändiga skärpningar av nationell lagstiftning.

Rättvis fördelningspolitik är nödvändig i en omställning

Enligt Oxfam står världens rikaste tio procent för hälften av alla konsumtionsbaserade utsläpp, medan den fattigaste hälften av världens befolkning bara står för 10 procent av utsläppen. Studier visar att män generellt sett genom sina konsumtionsval förorsakar mer utsläpp, samt att ojämlika samhällen driver på ohållbar konsumtion. Dessutom ser vi att ökande ojämlikhet liksom bristande jämställdhet främjar krafter som hotar demokratin i Europa.

Människor som genom sin konsumtion belastar klimatet mest måste minska sina utsläpp mest, enligt FN-principen om att förorenaren ska betala. Tillämpandet av denna princip ska bidra till att finansiera nödvändig omställning också i utvecklingsländerna.

Ekonomiskt utsatta grupper ska däremot inte behöva bli än mer utsatta i omställningen. Fördelningsperspektivet behöver därför utvecklas i förslaget till klimatstrategi.

Fossilfri finanssektor

I EU:s handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt och i klimatstrategin finns ansatser till hur kapital kan styras mot hållbara investeringar. Men färdriktningen behöver bli snabbare och tydligare. EU:s egen budget bör bli klimatpräglad till minst 50 procent fram till 2030. Investeringsfonder inom Europeiska investeringsbanken bör styras mot hållbara investeringar mer än vad som anges i strategin. Fossila subventioner bör avskaffas omgående. Tydliga hållbarhetskriterier för finansiella riskbedömningar behöver införas omgående.

Inte bara globalisering utan också lokal resiliens

Eftersom vi måste agera omedelbart och rättvist för att möta klimathoten så måste omställningsarbetet påverka övergripande frågor som ekonomisk politik, globaliserad frihandel, global konkurrens, penningsystem  och tillväxtmått.

Komplementära lokala ekonomier behöver byggas upp för att stärka motståndskraft, delaktighet och skapa en mångfald av försörjningsformer som ger både lokal service och nya gröna jobb när fossila verksamheter fasas ut. Genom att EU premierar lokala handelsutbyten, egen matförsörjning och förnybar energiproduktion, delningsekonomier, och komplementära lokala valutor kan det europeiska samhället bli föregångare globalt och visa vägen till lokal social hållbarhet och jämställdhet.

Anpassning en integrerad del av omställningen

Även om vi lyckas få bort utsläppen kommer vår påverkan på planeten att bestå under 1000-tals år med fortsatta konsekvenser för oss människor och allt levande. Bebyggelse och infrastruktur planeras i ett långt tidsperspektiv. Därför behöver anpassningsåtgärderna integreras i klimatstrategin.

Fokus på ett gott liv för alla inom planetens gränser och i harmoni med naturen kommer att innebära en rad fördelar som bättre hälsa, rent vatten och ren luft. Möjligheterna i det hållbara samhället behöver lyftas fram. En rik region som EU har resurser att genomföra omställningen. De behöver bara användas till rätt saker. Det enda som saknas är tid. Därför är en kraftig skärpning av åtgärder de närmaste åren helt nödvändiga.