Ett liv mätt i spellistor

Krönikor/Samhälle
Collage: Myra Åhbeck Öhrman.

SPOTIFYMINNEN. Jag bläddrar igenom de spellistor Spotify skapat för att visa vilka låtar jag lyssnat på, år för år. Jag lyssnar, och plötsligt minns jag. Musiken löper som en röd tråd genom känslorna och bilderna, tråcklar ihop dem till ett brokigt lapptäcke, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

 

I ett decennium har jag använt Spotify, informerade de mig om häromdagen. Tanken svindlar faktiskt lite. Som jag minns det var det ganska nyligen jag fick inbjudan att bli beta-testare av vad som nu är världens största online-musiktjänst. Men det är alltså 10 år sedan. Vad har jag sysslat med alla dessa år och borde jag inte ha hunnit med mer sedan dess?

Mitt minne har alltid varit fruktansvärt dåligt. Tillsammans med en dålig tidsuppfattning är det en av de svagheter min hjärna har som jag förbannat allra mest. Att försöka se tillbaka på tio år av sena ankomster, långa dagar och nätter, känslor, nya jobb och relationer – att urskilja någon sorts mönster och detaljer – är mig övermäktigt.

För tio år sedan. Jag var i tjugoårsåldern och hade nyligen flyttat hemifrån. En annan stad, ett annat liv. Ändå så fruktansvärt nära.

Jag bläddrar igenom de spellistor Spotify skapat för att visa vilka låtar jag lyssnat på, år för år. Jag lyssnar, och plötsligt minns jag. Musiken löper som en röd tråd genom känslorna och bilderna, tråcklar ihop dem till ett brokigt lapptäcke.

Jag minns min första lägenhet, och hur jag la dygnets alla timmar på att spela World of Warcraft medan jag hade The Shins som bakgrundsmusik.

Jag minns den playlist som innehöll en remix av “The girl you lost to cocaine” av Sia. Det var en lista som jag skapade en höst och lyssnade på medan jag hoppade mellan jobb med att måla väggar hemma hos folk och att arbeta på ett call center.

Jag minns när Mumford and Sons slog igenom och hur många gånger jag lyssnade på Sigh No More när jag gick till jobbet. Lukten av daggvåt sommarmorgon och rök från den enda cigarett jag rökte för att vakna till efter att ha suttit uppe i kreativa, fantastiska samtal hela natten.

Jag minns hur jag spelade Ben Howards EP Oats in the water den där vintern då jag satt ensam i en lägenhet och var förlamad av mörkret och hade känslan av att väggarna kröp närmare i ångesten över att jag inte visste vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag minns när jag mötte någon jag inte träffat sedan jag var tonåring, slungades tillbaka och följaktligen blev både fånigt tonårsförälskad och lyssnade sönder Kents tidiga plattor. Hur det naturligtvis kraschade och brann, minns jag också och hur jag övergick till att enbart lyssna på naivistisk 60-talspop.

Och Elliott Smith. Det går inte att glömma Elliott Smith, som gång på gång dyker upp och interpunkterar de känslovågor som blir så tydliga för mig när de läggs ut som soundtrack.

Jag går igenom tio års upplevelser och känslor på den tid det tar att scrolla igenom lika många spellistor. Och jag blir alldeles matt. Inser, trots mitt tidshandikapp, att det är en evighet och nästan outhärdligt när det koncentreras på ett par minuter.

Det finns mycket som är dåligt med sociala medier, men utan dem hade jag nog förlagt hela mitt förflutna. Varje år när december kommer, påminner de mig om vad jag sysslat med de senaste tolv månaderna, och jag är evigt tacksam för det.

Att skedmatas med minnena gör att jag slipper tanken på att jag inte gjort något alls, eller i alla fall inte nog. Den är annars ständigt närvarande, inte minst när saker är på väg att ta slut.

Det tog mig betydligt längre än ett decennium att sluta jobba upp panik varje kväll, söndag och för att inte tala om nyårsafton på grund av att jag inte hunnit allt jag kände att jag borde ha gjort under dagen, veckan och året. Trots att sociala medier ökar den stress många känner över att inte räcka till eller vara perfekta nog, har de haft motsatt effekt för mig. De har gett mig ett sätt att mäta.

Jag tittar tillbaka på spellistan för 2019. Den kalla vårens Amy Winehouse, sommarens sorglösa återvändande till Atomic Swing och hur det följdes av att lyssna på Lou Reed i takt med att träden fällde sina löv.

Jo. Jag har nog levt i år också.

MYRA ÅHBECK ÖHRMAN

Myra Åhbeck Öhrman är frilansande skribent, föreläsare och debattör med inriktning på en spretig blandning av internetkultur, jämställdhetsfrågor och antifascism. Senast verksam som kampanjansvarig och granskare i den antirasistiska organisationen ”Inte rasist, men…”. Har bott största delen av sitt liv i den norrländska glesbygden, men inte ens det kunde riktigt ta stockholmaren ur henne.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen