SEGREGATION. Den av regeringen utsedda Skolkommissionen vill satsa på stöd till elever med sämre förutsättningar. Det är bra men hur hamnade vi här? I ett Sverige som, enligt en debattartikel av den ansvarige för OECD:s Pisaundersökningar i DN i förrgår, “noterat den största minskningen i så kallad akademisk integration efter Israel.”
Har du tagit hem veckans ord? Var det inte matteprov nästa veckan? Men för fasen, skriv upp i läxboken unge!
Så där kan jag gå på en vanlig tisdag. Egentligen fattar jag inte poängen med läxor. Verkar inte som om forskarvärlden heller kan förklara nyttan med dem. Men två av mina och min frus tre ungar går idag i skolan och någonstans på vägen blev jag en tjatmoster. Trots att mina egna föräldrar inte särskilt ofta hade frågor kring mitt skolarbete då det begav sig. Rent tjat om läxor var något jag bara hade hört i svart-vita matinéfilmer. Något från en förgången tid, liksom skamvrå och pekpinne-rapp på fingrarna.
Dagens elever gör sämre ifrån sig än för tjugo år sedan. Resultaten i matematik, naturvetenskap och läsförståelse har generellt och successivt försämrats. Skolverket pekade för några år sedan ut fyra orsaker.
I början på 90-talet kom friskolereformen. Samtidigt ökade boendesegregationen. Resultatet har blivit en ökad segregering där elever med liknande bakgrunder går på samma skolor. Kamrateffekter, att elever i samma klass peppar varandra, har gått förlorade och föräldrarnas utbildningsnivå har fått allt större betydelse. Även på gruppnivå syns samma utveckling. En differentiering av eleverna har blivit allt vanligare där elever delas in efter kunskapsnivå. Det har inte bara påverkat den enskildes självkänsla och motivation utan även lärarnas förväntningar på densamme.
Kommunaliseringen skedde under samma period. Tanken med decentraliseringen var god. Att kommunerna med sin kunskap om lokala behov bättre skulle kunna fördela resurserna och därmed göra skolan mer likvärdig. Resultatet blev det omvända och Skolverket kallar de faktiska extraresurser som omfördelats till de mest utsatta skolorna för ”blygsamma”.
Nya läro- och kursplaner har gett lärarna större utrymme att själva forma undervisningen. Resultatet har blivit en individualisering med mer självständigt arbete för eleven och fler lärarlösa lektioner. På det hela taget har alltså stödet från hemmet blivit allt viktigare för elevens resultat. Och eftersom mina barn går i skolan idag och inte på 70- och 80-talen så har jag och säkert en del andra föräldrar som gick i den gamla ”flumskolan” utvecklats till första generationens tjatmostrar i sin släkt. Jag tror helt enkelt vi fogat oss för tidsandan.
För när jag gick i skolan fanns inga ”kontrakt” mellan elev/förälder och skola om vad som ska uppnås. Inga veckoplaneringar med rader för föräldrarna att sätta sina namnteckningar vid varje steg ens knodd har tagit. En gång i terminen var det kvartssamtal och då höll klassföreståndaren en monolog om hur man låg till och så var det bra med det.
Självklart var inte allting bättre förr. Visst är det bra med en regelbunden kontakt mellan hem och skola och att dagens elever i stigande grad förväntas ta eget ansvar för sina studier. För många av oss som hade det lätt för oss och tilläts lalla runt i grundskolan på 70- och 80-talen var dåligt förberedda för högre studier. Men då som nu är det inte de som glider fram på en räkmacka som ska vara i fokus i arbetet för en likvärdig skola.
På den punkten var det allt bättre förr och här verkar den av regeringen utsedda och nyligen avslutade Skolkommissionen också hamnat rätt.
info@opulens.se
Alla artiklar av Stefan Bergmark
