En antidemokratisk SD-förebild

Krönikor/Samhälle
Få känner nog till honom idag, men Teodor Holmbergs världsåskådning har haft en betydande inverkan på konservativa och nationalistiska rörelser i Sverige. Bildmontage: Opulens. Källa: Wikipedia.

SD-FÖREGÅNGARE. Vet Sverigedomkraternas väljare vad det är för parti de tänker rösta på?  ”Med utgångspunkt från demokratisynen vill jag här lyfta fram den svenska föregångare som SD själv framhåller i sitt principprogram, Teodor Holmberg,” skriver Lars Edgren, professor i historia vid Lunds universitet.

 

Några dagar innan riksdagsvalet ligger Sverigedemokraterna  på närmare tjugo procent i opinionsmätningarna och kan mycket väl bli riksdagens näst största parti efter valet. Under valrörelsen har partiets ideologi uppmärksammats på olika sätt men ändå har märkligt lite sagts om den socialkonservatism och nationalism som åberopas i partiets principprogram från 2011. Det har tidigare framhållits att SD baserar sin ideologi på tankar som går tillbaka till den svenska unghögern från 1900-talets början och till mellankrigstidens nationella rörelse (Ola Larsmo och Per Svensson i DN och SDS 7/1 2017, Tobias Hübinette i blogginlägg 10/7 2015). Men dessa rörelsers demokratisyn har inte berörts närmare. Med utgångspunkt från demokratisynen vill jag här lyfta fram den svenska föregångare som SD själv framhåller i sitt principprogram, Teodor Holmberg.

Holmberg är säkert för de flesta en okänd person och han har heller inte ägnats någon större uppmärksamhet i historisk forskning. Han levde 1853–1935. Från början var han snarast liberal och engagerade sig i folkbildning och var föreståndare för Tärna folkhögskola. I början av 1900-talet blev han alltmer konservativ. Han pläderade för nationell sammanhållning över klassgränserna. Som ett led i detta ville han ha demokratiska reformer. Även kvinnor skulle omfattas, ovanligt för tidens konservativa. Han kallade sitt eget program för nationaldemokratiskt och presenterade det i skriften Svensk nationaldemokrati (1906). Där hävdade han att en nationell förnyelse krävdes för att överbrygga de klyftor i samhället som klasskillnader och fördomar skapat. ”Nationell samling i fosterlandets namn”. Här finns en påtaglig likhet med SD:s program, när de säger sig särskilt uppskatta ”… strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap … och ersätta klasskamp och hat med förbrödring och nationell solidaritet”.

År 1906 startade Holmberg tidskriften Sveriges väl för att driva sitt politiska program. Han var dess redaktör fram till och med 1911 men var även senare en framträdande bidragsgivare. Här gick han till storms mot tidens onda, särskilt mot socialismen som han betraktade som ett dödligt hot mot nationen. Han var en kraftfull försvarsvän. Betoningen av den nationella samhörigheten var ett sätt att möta ett samhälle som han menade hotades av klasskonflikter och partistrider.

Trots talet om demokrati måste han betraktas som en av den framväxande demokratins fiender. Visst ville han ge arbetare rösträtt — också kvinnor skulle ha rösträtt på samma villkor som män, en för tiden ovanlig ståndpunkt inom högern. Men rösträtt är inte det samma som demokrati. Rösträttsreformen åren 1907 till 1909 hoppades han för lång tid skulle vara lösningen på rösträttsfrågan. Den rösträtten gällde då bara andra kammaren. Den kommunala rösträtten förblev graderad och djupt odemokratisk. Första kammaren valdes på grundval av denna rösträtt. Den demokratiska andra kammaren skulle balanseras av en mer elitistisk förstakammare. Så tänkte Holmberg och många andra högermän. Reformen var ett sätt att försöka rida spärr mot demokratiseringen.

Holmberg försvarade också det personliga kungadömet. Kungen stod över partistriderna och måste utse sin egen regering och behövde då inte beakta majoritetsförhållandena i riksdagen. Parlamentarismen betecknade han som en importprodukt från England, främmande för svenskt statsliv. I borggårdskrisen 1914 stod han otvetydigt på kungadömets sida mot den liberala regering som hade den mer demokratiska andra kammarens stöd.

Inte heller hans syn på tryckfrihet var demokratisk. Tryckfriheten var enligt hans uppfattning inte en individuell rättighet utan utgångspunkten för den måste vara statens intresse. Staten hade därför rätt att förbjuda åsikter som hotade samhället. Han tänkte då på radikal socialistisk propaganda och sådant som hotade sedligheten, till exempel proganda för preventivmedel. Ett starkt samhälle ” … smeker ej sina värsta fiender; det slår dem ned.”

Holmberg propagerade i sin tidskrift för skapandet av en svensk nationell ungdomsrörelse. År 1915 skapades Sveriges nationella förbund (SNF) med likartat nationellt program som det Holmberg stod för. Detta förbund bildade en grogrund för många av dem som under mellankrigstiden blev fascister och nazister i Sverige. Det fungerade länge som ett självständigt ungdomsförbund till högern, men förbindelsen bröts 1934 när partiledningen ansåg att sympatierna för nazismen och för ett korporativt ekonomiskt system blivit alltför utbredda inom SNF.

Holmberg stod denna rörelse nära. Han blev SNF:s ordförande 1922–1923 och torgförde vid denna tid samma demokratikritik som han fört fram tio år tidigare. Det politiska tillståndet i Sverige direkt efter det demokratiska genombrottet kallad han ”en dyig sänka”. Nationell samling krävdes mot ”splittrande och särskiljande klass- och partitankar.” Ännu 1934, då mer än 80 år gammal skrev han i SNF:s organ Nationell tidning. Demokratin hade sett sin bästa tid. Ungdomen vänder sig från den, påstod han. Hitler hade däremot ” … förmått att svetsa ihop tyskarna inåt till ett folk, fyllt av strålande entusiasm inför nya ideal.” Det finns en tydlig kontinuitet mellan hans tankar vid seklets början och på 1930-talet. Gemensamt är betoningen av nationen som ett överordnat värde och kritiken av den liberala demokratin.

Holmberg kunde vara en historisk kuriositet, intressant som en av de många som länge bjöd motstånd mot demokratin. Men SD har alltså aktualiserat honom som ett ideologiskt föredöme. Man frågar sig verkligen varför? Likheten ligger i det nationalistiska programmet. Enligt SD slits svenska samhället idag sönder av konflikter, det är ett kluvet land där regeringarna ”tillåtit samhällskittet att krackelera”. Återupprättandet av nationen, förenad genom gemensamma traditioner och värderingar är lösningen, nu som då. Den gången var den nationella samlingen riktad mot demokratin. Hur är det nuförtiden? Och vad mer exakt är det som tilltalar SD i den nationella ideologi som Holmberg var en av många företrädare för? En kort sammanfattning av den nationella demokratiuppfattningen som den utformats av lundaakademiker under 1920-talet gavs av Sture Bolin, själv en av dessa lundensare, i Svensk uppslagsbok 1935: ”… direkt förnekande av parlamentarismens principer och en kritisk hållning gentemot demokratien …”.

SD ser sig alltså som arvtagare till en socialkonservatism som var en av de viktigaste motståndarna till demokratins framväxt och etablering i Sverige! Och ändå vill partiet kalla sig demokratiskt. Hur går det ihop? Den nationella rörelsen under mellankrigstiden hade starkt stöd bland akademiker, ämbetsmän och militärer. Den saknade folkligt stöd. I riksdagsvalet 1936 fick Sveriges nationella förbund 0,9 procent av rösterna. Dagens nationella rörelse kan nå över 20 procent i det kommande valet. Men vet deras väljare vad det är för parti de röstar på?

LARS EDGREN

 

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen