Drömmarnas land på väg att bli världsmästare i extrem ojämlikhet

KLASSKLYFTOR. “Varje tid har sin egen variant av den amerikanska drömmen. I dag förknippas den av många här med landets så kallade dreamers, efter förkortningen för Development, Relief, and Education for Alien Minors Act, lagförslaget för att hjälpa USA:s hundratusentals papperslösa barn och ungdomar”, skriver New York-baserade Hans Strömhäll.

Det finns en scen i Jan Troells film Utvandrarna från början av 1970-talet, när de svenska emigranterna färdas med ångbåt på sin väg från New York till Minnesota. Kristina noterar att det ser ut att finnas skillnader mellan fattiga och rika också i USA, trots vad hennes svåger Robert berättat. Robert tittar på passagerarna i första klass, funderar lite och säger sedan: ”Det finns två olika sorters folk i Amerika. Den ena är dom som har bott här så länge att di har blivit rika. Å så finns det dom som är så nykomna och färska att dom inte hunnit bli det än.”

Robert var besjälad av den amerikanska drömmen. En dröm som säkert delades av många av de över en miljon svenskar som tog sig över Atlanten på samma sätt.

The American dream handlar om uppfattningen att vem som helst, oberoende av etnicitet eller social bakgrund med tåga och energi kan ordna ett gott liv för sig och sin familj och med rätt ambition till och med ta sig upp till samhällets högsta tinnar.

Antagligen är inget land i världen framväxt ur en dröm på samma sätt som Amerikas Förenta Stater. Den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 klingar fortfarande för många som den ljuvaste poesi. ”Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor är skapade lika, att de av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter; att liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa rättigheter”. Närmare tvåhundra år senare kunde Martin Luther King Jr inspirera landets svarta, och många fler, med sitt berömda I have a dream-tal från 1963.

Den amerikanska drömmen kan beskrivas som ett nationellt credo och ett kitt som håller ihop det amerikanska samhället. Varje tid har sin egen variant av drömmen. I dag förknippas den av många här med landets så kallade dreamers, efter förkortningen för Development, Relief, and Education for Alien Minors Act. Den lag för att hjälpa USA:s hundratusentals papperslösa barn och ungdomar som Barack Obama försökte få genom kongressen 2012. När detta inte gick införde hans administration i stället DACA (The Deferred Action for Childhood Arrivals). Ett program för att hjälpa samma ungdomar till uppehållstillstånd och arbete. I september i år revs DACA upp av nuvarande presidenten Donald Trump. Vad som nu ska hända med de som omfattades av DACA är ovisst.

Under de två första veckorna i december i år besökte FN:s särskilda rapportör om extrem fattigdom och mänskliga rättigheter, Philip Alston, olika delar av södra USA men också det orkandrabbade Puerto Rico. Han hade bjudits in av den nuvarande administrationen i Washington, ”för att titta på om den fortsatta existensen av extrem fattigdom i USA underminerar åtnjutandet av mänskliga rättigheter för dess medborgare”. Rapporten i sin helhet kan läsas här. Det ska sägas att Alston på sin resa mötte engagerade socialarbetare och besökte kyrkor som öppnade sina dörrar för hemlösa men hans helhetsintryck är ett annat.

Hans rapport är i långa stycken en katalog över den utbredda fattigdomen och uppgivenheten hos stora befolkningsgrupper i södra USA. (Den intresserade kan jämföra med statistiken för världens OECD-länder.) Något som också innebär ett allvarligt hot mot landets demokrati, menar han.

Alston riktar även skarp kritik mot den skattereform som nyss röstats igenom i kongressen och som han menar riskerar att göra USA till ”världsmästare i extrem ojämlikhet”. Detta alltså i landet där, enligt The Guardian, redan i dag de tre rikaste personerna – Bill Gates, Jeff Bezos och Warren Buffet – äger mer än den fattigaste halvan av befolkningen tillsammans.

I en intervju i nyhetskanalen Democracy now häromveckan sa Alston bland annat: ”Vad jag såg var hur otroligt liten den sociala rörligheten är. De människor som inte är särskilt rika kommer att fortsätta vara det och människor som är mycket fattiga kommer säkerligen också att fortsätta vara det.”

Kanske stämde det på drängen Robert Nilssons tid, i mitten av 1800-talet, att en man med friskt mod och kraft i arm, kunde jobba sig till rikedom i USA. Själv gjorde ju Robert ett försök på Kaliforniens guldfält. Och hans bror Karl-Oskar lyckades ju tillslut med idogt slit att ordna ett betydlig bättre liv för sig och sin familj än det han lämnade bakom sig i Småland. I dag är situationen en annan.