FREDSVÄNNER. Fredstanken dör skyndsamt när allt fler inom journalistkåren förespråkar ytterligare vapenleveranser till en blodig konflikt. Vänsterpressen vandrar inte längre enade under antimilitaristisk paroll. Vart ska nu fredsvännerna söka sig?
Oavsett på vilken sida av den politiska skalan man står på, borde den moderna människan med sin förmåga till kunskaps- och informationsinhämtning och med sin historiska vishet, vilja se ett slut på stridigheterna i Ukraina och att inga fler soldater stupar. Tilltron till diplomatin är väl inte skjuten i sank? Diplomatins väg har sannerligen inte ens etablerats. En fredsvän må tro att den ska söka sig till vänsterpressen för att undvika en och annan krigshetsare eller någon kristdemokrat som stolt poserar framför stridsvagnar.
Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis skickade i veckan ett brev till tidningens prenumeranter och läsare, där han uppmanar vår regering att skicka ännu mera vapen till Ukraina. Tråkigt nog med detta brev visar han sig vara inte bara en falsk fredsvän, utan ingenting annat än ”en kamrat i vapenrock” som man skulle sagt på den tiden då tidningen grundades. Alla de – dåtidens arbetarrörelse – som var med och startade Norrskensflamman, numera kallad Flamman, i början av förra seklet, skulle häpnat över att en så kallad socialistisk tidskrift inte delar fredsrörelsens antimilitarism.
Som Hjalmar Branting en gång formulerade sig: ”vårt krig mot kriget riktar sig dock främst mot själva det system som alstrar rofferi och brutalitet både inåt och utåt.” Ingen ärlig fredsvän, eller solidaritetsvän för den delen, kan vilja skicka mer vapen till ett krig där man slåss med sina grannar som man i mångt och mycket delar både språk och kultur med. Ett sådant handlande kan i alla lägen endast leda till att man häller mer bensin på en redan svårsläckt brand.
Frågan blir då varför gör de så och i vems intresse? Vem representerar de när de uppenbarligen inte värderar sitt egets lands säkerhet högre än så? De kan väl inte tro att sådana aggressioner inte skulle kunna leda till konsekvenser för Sverige?
Det är förvånansvärt att en tidningsherre från den så kallade ”vänsterkanten”, som spelar allvetande med ett selektivt urval av historiska referenser, inte visar solidaritet med alla folk i världen utan enbart med ett, ukrainarna och inte den ryska befolkningen. Troligen är detta en ytterligare förskjutning av vänsterpressen långt bort från sin ideologi och en omfamning av det rådande ekonomiska systemet och dess medföljande konsensus. Många har valt att falla för det pågående hypnosnumret där all tanke på fred har tillåtits att avdunsta. I stort sett hela vårt lands intelligentia, men även journalistkåren, upprätthåller nu den inhumana och ociviliserade tanken att låta de blodiga stridigheterna fortgå.
Fredstanken befinner sig vid detta lag långt borta i periferiernas periferi, i sällskap med sanningen. Sanningen, som det lätt går att hävda var invasionens första offer, är undanskuffad och övertäckt av den pågående nyhetsrapporteringen som formar vad man kan kalla för ett sammelsurium av motstridig information från en konflikt med hybridkrigföring. Denna gobeläng omger oss, och levereras av pressen, tillsammans med ett kvävande moraliserande, en ödesdiger kombination som hindrar all förnuftig debatt och diskussion. När världen delas upp i “vi mot dem” och något så vanskligt som etablissemangets syn på rätta värderingar, kommer ingen dialog ens kunna leda till den nödvändiga delen av fredsprocessen: försoning. För maktsfären, inom både media, regering och opposition, har begreppet fred – olyckligt nog för människosläktet – kommit att i egenintressets syfte fått transformeras till sin raka motsats. Fred handlar då om förlängd krigföring och att alla vapentillverkare, som besynnerligt nog för freden är privata i väst, ska öka sin produktion.
De oftast skenheliga propagandisterna, som säger sig stå för frihet, går onekligen under falsk flagg när de kallar sig för fredskämpar samtidigt som de förespråkar en militär upprustning och vill att ”vi som nation” ska ställa oss bakom fortsatt konflikt, vilket innebär fortsatt lidande och misär för hela världen. Varför globala skeenden äger rum och hur Nato ser på sin roll i världen, tillåts ingen ifrågasätta, inte ens snudda vid, då kommer de som triumferar med den moraliska indignationen högljudda och viftande i medvind. De vill kontextlöst hävda att det inte fanns någonting före. En kärnvapenfri värld och fred på jorden det var bara utopier som hippies en gång drömde om, hävdar alltför många av de som investerat i börsspekulationsbubblan. Vapenproduktionen är nämligen en signifikant del av finanskapitalismen, likaså en del av fondjättarnas spekulationstillgångar. Dessa jättar har under rådande förhållanden skaffat sig en maktposition i dagens ekonomi. Något som inte går att bortse ifrån, lika lite som det går att blunda för att Riksbanken göder devalveringen av kronan, som vapenindustrin i sin tur drar nytta av.
Propagandisterna vill att opinionen ska stötta den sida som är utvald att tillåtas kriga fram fred i Ukraina. Vi tillåts inte gå in på den geografiska punktens signifikans, historiska skeenden, gasleveranser, spannmålsproduktion eller konstgödseltillverkning, istället ska vi stämma in i kören, att Ukraina måste segra, gärna ska vi säga det på ukrainska för att visa absolut solidaritet, men med vem? Både nuvarande och tidigare regeringar inklusive försvarsministrar har ännu inte gjort minsta ansträngning att dra i krigsmaskineriets broms, utan har istället visat sig vara vapenindustrins lydiga lakejer.
De styrande politikerna kan väl inte ha lurat alla att de främst arbetar i godhetens universella tjänst när de ohämmat smörjer krigsmaskinens hjul och på så vis tillåter det blodiga infernot ”i hjärtat av Eurasien” att fortsätta? Detta utan någon pågående diplomati eller ens vision för ett reellt fredsmäkleri. Varför de med makt går vapenindustrins ärenden istället för folkets och har slutat tänka på landet och dess ekonomis bästa, hänger ihop med vilken grundval vår ekonomi stödjer sig på, ekonomins struktur och graden av finansialisering av vårt lands ekonomi.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Vore det då inte önskvärt att appellera till människors moraliska känslor och ställa oss frågan om det är moraliskt försvarbart att skicka fler och fler vapenleveranser till ett krig? Finansierar inte vår regering, understödd av riksdagen som röstat ja till dessa vapenpaket, mord? Den franska dramatikern Molière skulle säkerligen velat hävda att det är mer slagkraftigt och lättare att väcka folk ur deras kognitiva dissonans genom att göra narr av deras ståndpunkter och på så vis blotta för dem deras klandervärda och förkastliga handlande.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski är en av dem som förmedlar vad George Orwell skulle benämnt för nyspråk. I sin söndagskrönika skrev Wolodarski den 20 november förra året att ”Ryssland behöver ett kännbart nederlag för att freden ska ha en chans”. En sådan provokation torde vara alltför rå att skoja om, då det underförstått framgår att chefredaktören för Sveriges största dagstidning vill se Ryssland mista än fler soldater.
Den som predikar mer militär upptrappning måste ha förlorat sinnet för vad som gör människan human och har en skev syn på människovärde. DN:s chefredaktörs budskap är inte mindre graverande än det som Sveriges ÖB Micael Bydén gjorde klart under en pressträff i november förra året. Han skrädde då icke orden och visade att han heller inte räds att gå utanför sitt stipulerade område, istället valde han att påverka landets politiker att skynda på inträdet i Nato. Dessutom öppnade Micael Bydén upp för att placera kärnvapenspetsar på svensk mark.
Dessa maktutövare i form av tidningsmakare och militära befälhavare skickar fientliga utrikespolitiska signaler till en annan nation och inte till vilken som helst, utan till en geografisk stormakt i öst. Frågan blir då varför gör de så och i vems intresse? Vem representerar de när de uppenbarligen inte värderar sitt egets lands säkerhet högre än så? De kan väl inte tro att sådana aggressioner inte skulle kunna leda till konsekvenser för Sverige? Skalden August Strindbergs ord är lika giltiga och passande idag som när han skrev dem; “Dessa falska fosterlandsvänner, vilka med stor sannolikhet arbetat som politiska agenter för hemliga ändamål och enskilda intressen, äro misstänkta for att åt främmande stormakter vilja förvandla Sverige till en militärgräns, färdigt att ta sold hos den mestbjudande”.
editor@opulens.se
