Vaccinskeptikerna brännmärks

CORONA. “Även om covid-19 är en allvarlig sjukdom som skördar offer, så är abort av foster en fråga om liv och död på ett ännu tydligare sätt”, skriver Patrik Stigsson.

Är rätten att bestämma över den egna kroppen okränkbar i en demokrati? Något som alltid bör respekteras och värnas?

Frågan är relevant nu när man allt oftare stöter på hätska utfall mot de som tackar nej till vaccin. Peter Kadhammar skriver i Aftonbladet att vaccinvägrare bör betala fulla priset för sin vård. Jan Guillou pratar i samma tidning om ”de slappsvansade männen”. Vaccinera dig – eller isolera dig, skriver Hanne Kjöller i Dagens Nyheter, och kallar de som inte vaccinerar sig för självcentrerade slöfockar.

Var hamnar vi om detta ifrågasättande av självbestämmandet över den egna kroppen flyttas över till andra områden, till exempel till abort av foster? Även om covid-19 är en allvarlig sjukdom som skördar offer, så är abort av foster en fråga om liv och död på ett ännu tydligare sätt.

I abortsammanhang ses kvinnans bestämmanderätt över den egna kroppen som i det närmaste helig. Ingen hänsyn behöver tas till fostrets rätt till liv, eller till den man som kanske vill låta fostret leva och barnet födas. Sjukvårdspersonal tillåts inte av samvetsskäl neka till att utföra ingreppet. Den som finner abort oacceptabelt och säger sig vilja värna livet, måste ändå via skattsedeln betala för de cirka 34 000 aborter som utförs varje år.

Jag pekar på inkonsekvensen.

Kvinnans oinskränkta rätt att bestämma över sin egen kropp varken kan eller får ifrågasättas i Sverige. Det är heller inte vad jag gör. Jag pekar på inkonsekvensen i att denna oproblematiserade rätt löper parallellt med ett öppet skam- och skuldbeläggande av de som när det gäller coronavaccin i grunden hävdar samma princip. Mot denna grupp kan hat, avsky och förakt framföras i våra största tidningar, utan att någon höjer på ögonbrynen.

Att kriser och påfrestningar av den typ som covid-19 innebär begränsar synfältet och aktiverar primitiva tankestrukturer är oundvikligt. Det är därför inte så märkligt att den brist på respekt och tolerans som möter de som avböjer vaccinet liknar det de religiöst övertygade utsätter ateister och gudsförnekare för.

De som tackar nej till vaccin vandrar i dödsskuggans dal och behöver hjälp med att skåda vaccinljuset. Vanföreställningar, vidskepelse och konspirationsteorier måste drivas ut ur syndarna, så att sanningen kan ta plats i dem. Om de inte tar emot injektionerna hamnar de i helvetet (intensivvårdsavdelningens respirator), dit de i värsta fall även drar med sig de rättrogna.

Enda chansen att komma undan inkvisitionen är en omvändelse till den etablerade och godkända överenskommelsen om viruset och pandemin. Högljutt proklamerad av profeterna på WHO och folkhälsomyndigheten. (Detta är inte det lättaste, då denna berättelse ändras från den ena dagen till den andra. Ingen vet heller hur den slutgiltiga formuleringen kommer att lyda).

Vaccinskeptikerna brännmärks och ställs obönhörligt mot väggen. I en för dem komplicerad existentiell valsituation avkrävs de en i alla delar genomtänkt, logisk och vetenskapligt grundad argumentation.

Samma oresonliga krav ställs inte på de som utan själsliga kval accepterar vaccinering. Hur många av dem kan redogöra för hur viruset sprids, hur det muterar, vad vaccinet innehåller, risken för biverkningar och diverse annan statistik och forskning? Deras många gånger osjälvständiga och oreflekterade undergivenhet applåderas allmänt och ses som något positivt.

Vad Kadhammar, Guillou och Kjöller missar är att demokratin inte vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet. Den vilar på en tilltro till, och respekt för, individens förmåga att göra de val som hon bedömer är bäst för henne själv. Oavsett hur bevekelsegrunderna ser ut. Krav på att ge upp denna frihet och underkasta sig det som är bäst för kollektivet, hör snarare hemma i en klanstruktur än i en demokrati.

Konsekvenserna av individens frihet är, på gott och ont, det pris den som värdesätter demokratin måste vara beredd att betala.