FÖRSLAG. “Försvarsministern bör ha en klar uppfattning om försvarspolitiken och finansministern om statsbudgeten. När det gäller kulturministern är däremot avsaknad av politisk styrning något eftersträvansvärt”, skriver Patrik Stigsson som också föreslår att låta lotten avgöra hur kulturbidrag fördelas.
Kulturminister Jeanette Gustafsdotter har råkat i blåsväder efter en intervju i Svenska Dagbladet där hon anses ha svarat vagt och undanglidande. Det hela har utvecklats till något av ett drev i den svenska kultursfären. De flesta är överens om att kulturministern gjort bort sig på ett oförlåtligt och oåterkalleligt sätt.
En skribent i en stor tidning reagerade på intervjun genom att efterlysa en “ideologiskt visionär kulturminister”. Detta är måhända en utbredd önskedröm hos kulturskribenter och debattörer. Men den delas sannolikt inte av särskilt många kulturskapare och kulturutövare. De som när en dylik önskan har inte förstått särskilt mycket om det genuina konstnärliga skapandets drivkrafter, själ och väsen. Kulturskaparen vill se sina egna visioner och ambitioner förverkligade. Inte de som formuleras av ideologidrivna politiker.
Grundfrågan är om kulturpolitik kan vara av en helt annan karaktär än annan politik. Försvarsministern bör ha en klar uppfattning om försvarspolitiken och finansministern om statsbudgeten. De som ansvarar för sjukvården bör kunna uttala sig om sjukvårdspolitikens inriktning. När det gäller kulturministern är däremot avsaknad av politisk styrning något eftersträvansvärt. Ju öppnare och friare i tanken en kulturminister är, desto bättre. Politik och ideologi, vilken form, färg, doft och utseende detta än har, ska inte spela någon roll när det gäller fördelning av skattemedel till kulturutövare. Hur en så kallad kulturpolitik formuleras och bedrivs ska inte styras av ideologiska ställningstaganden uppifrån, utan växa fram kollektivt underifrån. Alltså från rotsystemet, i form av befintliga och potentiella kulturskapare.
Det är därför det är bra med en kulturminister befriad från utopiska ideal och storvulna idéer.
Detta strider mot det politiska utövandets grundförutsättning. Politiker är klåfingriga till sin natur. De vill styra och ställa utifrån grupptillhörighet och övertygelse. De vill utöva makt. De vill göra karriär. Det är därför diskussionen i kultursammanhang hela tiden återkommer till det som kallas “armlängds avstånd” mellan kulturutövare och beslutsfattare. Problemet är att armlängds avstånd under nuvarande förhållanden inte kan förverkligas. Något sådant skulle kräva att kulturdepartementets och kulturministerns roll blir renodlat administrativ.
Det är således bra med en kulturminister befriad från utopiska ideal och storvulna idéer. En kulturminister som endast ägnar sig åt att hjälpa kulturutövarna förverkliga sina visioner.
För att undvika den typ av minerad mark som minister Gustafsdotter nu trippar fram över, behöver man hitta helt nya vägar. Man skulle till exempel under en femårsperiod kunna prova att helt och hållet avskaffa alla statliga och kommunala pengautdelande grindvakter. Alla som vill genomföra konstnärliga och kreativa projekt ska kunna söka pengar. Därefter ska pengarna lottas ut till de sökande. Slumpen avgör vem och vilka som får möjlighet att förverkliga sina visioner.
Detta skulle på ett sant demokratiskt sätt ge människor och grupper av människor, som annars aldrig skulle komma till tals, möjlighet uttrycka sig. Det skulle även öppna för att de sätt att tänka och se på världen som ligger vid sidan av de etablerade och godkända kan se dagens ljus. Det skulle också motverka den i Sverige utbredda släkt-och vänskapskorruptionen. Efter fem år utvärderas detta. Då kontrollerar man om landets kulturliv blivit fattigare och sämre.
Den som fruktar att pengarna med ett sådant system skulle kastas i sjön, kan erinra sig den danske konstnär som erhöll 500 000 och lämnade efter sig två tomma inramade tavlor. Något som i debatten ansågs vara en helt acceptabel, nydanande och spännande konstnärlig aktion.
info@opulens.se
