Ett samhälle där föraktet för svaghet dominerar

Debatt

OMÄNSKLIGHET. Jag hade inte tänkt skriva om detta. Men ett mail från en före detta kollega lämnar mig ingen ro. Det handlar om de pressade sjuktalen och om Försäkringskassans bemötande av de sjuka.  I grund och botten handlar det om vilket samhälle vi utvecklat.

Ett välfärdssamhälle borde kunna ha råd att rymma också de sjuka. Välfärdslöften klingar tomma för dem som inget har eller är på väg att mista det lilla de har.

Berättelserna är många. Om cancersjuka som tvingats till Arbetsförmedlingen, om sjuka som tvingas söka socialbidrag efter indragen sjukpenning. Eller som i Aftonbladet den 17 september om Catrine, 51 år, som fick brev två månader efter sin död om att hon var helt arbetsför. Jag kan tänka mig reaktionen hos de anhöriga. Som att mötas av ett hånskratt mitt i sorgen.

Sjuka skambeläggs och tystas ned. Av rädsla för att mobbas ut eller mista i princip all ekonomisk trygghet går de till jobbet trots sjukdom och smärta. Om de i värsta fall inte klarar det eller har anhöriga som kan hjälpa till väntar i princip ättestupan. I dagligt tal: socialbidrag och hemlöshet i. Vi har utvecklat ett samhälle där föraktet för svaghet dominerar. Det är ett samhälle som skrämmer. Vi ska vara fit for fight, stå på tårna, vara på hugget, hungriga, innovativa, kreativa, fullt arbetsföra. Fattiga och sjuka göre sig inte besvär. Inte ens på deltid.

Föraktet för svaghet genomsyrar synen på tiggeri, sjuka och handikappade. Min kollega skriver i sitt mail om hur hon, efter ett möte med läkare, sjuksköterska och chefer, har blivit överkörd och inte ens fått möjligheten att förklara. Jag upprepar: Utan att ens fått möjligheten att förklara.

Hon skriver: ”Både läkaren och sköterska tycker att jag kan vänja mig att stå ut med att ha ont och bara jag försöker och får KBT-terapi så kan jag säkert stå ut lite mer. Det här kanske blev lite osammanhängande, och det är inte alltihop, tror jag, för mitt minne är lite suddigt – det hela är som en enda overklig mardröm. Jag har börjat återhämta mig psykiskt, men är ändå väldigt orolig inuti, eftersom allt är så oklart, och eftersom jag riskerar att så småningom bli arbetslös.”

Jag gråter när jag läser om hennes mail. Det är här är ovärdigt. På så många plan.

 

SUSANN WILHELMSSON

 

 

 

 

 

 

Det senaste från Debatt

Gå till Toppen