Centraliseringsvurmarna vädrar morgonluft

Debatt
Collage: Opulens.

SAMHÄLLSUTVECKLING. ”Visst är det så att pandemin har visat på ett antal svagheter med dagens samhälle. Men den ger verkligen inga argument för att återvända till ett samhälle som präglades av stagnation och frustration över brist på valfrihet”, skriver Fredrik Segerfeldt som är redaktör för den aktuella boken Ett bättre land: hur rätten att välja förändrade Sverige.

 

Redan före coronaepidemin präglades stämningen i Sverige av nostalgiska krav på ordning och reda. Var det inte längtan tillbaka till 1950-talets folkhem så var det drömmar om att återvända till 1980-talet, då välfärden påstods vara på topp. 2020-talets samhälle var outhärdligt för bägge grupperna, om än ur lite olika reaktionära perspektiv.

Covid-19 har förstärkt denna tendens, med mikroben i stället för ryssen som den fiende vi måste skydda oss mot med hjälp av centralplanerad massmobilisering. Nu är det dags att rätta till alla de misstag som begåtts under de senaste decenniernas lättsamhet, sägs det. Och rätta in individen i ledet, när vi ändå håller på.

Det finns säkert skäl att genomföra en del förändringar när pandemin väl är över. Politikens huvuduppgift är att skydda samhället och dess invånare mot hot. Och tidigare decenniers hallelujastämning har uppenbarligen dragit ner på civilförsvaret så att vi saknar adekvat skydd. Men nostalgin ställer frågan om Sverige verkligen var ett så mycket bättre samhälle på 1980-talet, före murens fall, EU-inträdet, liberaliseringarna och valfrihetsreformerna.

I vintras skrev Kajsa Ekis Ekman en text i Aftonbladet Kultur om hur fantastisk sjukvården var i slutet av 1970-talet. Hon undrade storögt hur PC Jersilds roman Babels hus från 1978 kunde få så stort genomslag: ”I dag är det svårt att förstå vad som skulle vara så hemskt – boken skildrar ju en vård i världsklass!”

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på lördagar.
Prenumerera

En av faktorerna bakom framgångarna var att Babels hus gick som tv-serie på en av de två tillåtna kanalerna. Det fanns inte så mycket annat att titta på, helt enkelt. Men den huvudsakliga orsaken, bortsett från litterär briljans, var att Jersild behandlade ett samhällsproblem som var brett känt i folkdjupet. Den Maktutredning som vice statsminister Ingvar Carlsson (S) tillsatte 1985 konstaterade i sin slutrapport:

Den offentliga sektorn är till stora delar uppbyggd enligt de standardiserade enhetslösningarnas princip. Medborgarundersökningen visar att många som kommer i kontakt med den offentliga sektorn känner tyst vanmakt. Områden som skola och sjukvård kännetecknas av brist på valalternativ.

Jersilds kritik mot den stora, centraliserade och industrialiserade sjukvården handlade alltså inte om hur effektiva medicinerna eller sjukhusets apparater var, utan om att i världens kanske mest ambitiösa välfärdssamhälle var det ingen som såg människan, hen som det hela var till för. Dessutom led 1980-talets sjukvård av enorma köer. Man var tvungen att vänta i åratal på rutinåtgärder som kranskärls-, höftleds- och gråstarrsoperationer.

En annan skribent som blickar tillbaka ett paradisiskt förflutet är Jenny Andersson, gästprofessor i idéhistoria vid Uppsala universitet, som leder ett stort forskningsprojekt på temat ”Nyliberalism i Norden – Ett nytt historiskt fält.” Hennes programförklaring i tidskriften Respons är full med ord som ”privatiseringsexperiment”, ”duperade massor”, ”omvänd klasspolitik” och ”social disciplinering”. Hon ger därmed intryck av att liberaliseringarna var ett projekt som en elit tvingade på ett ovetande folk. Det är talande att ord som frihet, vanmakt och valfrihet lyser med sin frånvaro i Anderssons text. Tanken att reformerna var ett resultat av folkliga krav på egenmakt verkar henne främmande.

Precis som Ekis Ekman bortser då Andersson ironiskt nog från 1980-talets materiella verklighet. Hon ignorerar hungerstrejken i byn Drevdagen i Älvdalen där kommunen skulle lägga ner skolan, massprotesterna mot den centralplanerade fördelningen av Stockholms skolever, kaoset i den kommunala barnomsorgen, demonstrationerna på äldreboende efter äldreboende som politikerna ville stänga. En ung manlig anställd på ett boende i Bromma utanför Stockholm sa i december 1984 till Dagens Nyheters reporter att han var rädd för att bli gammal, inte för att bli sjuk och svag utan för ”att inte ha något att säga till om, att inte ha någon talan”. Som dåvarande SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson skrev i förordet till en bok av bland annat nuvarande infrastrukturminister Tomas Eneroth: ”Mitt i välfärden känner människor vanmakt.”

Det var denna mentala, sociala och ekonomiska skleros som 1980-talets och 1990-talets reformer bröt med.

1980-talets samhälle var kulmen på flera decennier av centralisering. I boken Lägga livet till rätta, som först publicerades som en rapport till Maktutredningen, identifierade feministhistorikern Yvonne Hirdman rötterna till maktkoncentrationen i det tidiga 1900-talets kollektiva överhets- och planeringsperspektiv där experter ansågs ha överlägsen kunskap om människors liv.

Hirdman tar sin utgångspunkt i den utopism som präglade tänkandet och som krockade med demokratiska värden i relationen mellan staten och människan. Hon ställer frågor som vad som händer med den som inte vill inordnas i det som någon annan vet hur det ska vara, hur man ska hantera den oavsiktliga men ändå ofrånkomliga strukturella maktproblematik som uppstår, huruvida det ska finnas någon gräns för det offentliga och var denna i så fall ska gå. Hon diskuterar det problematiska i att med politikens medel förändra vardagens innehåll och människors tänkande, och varnar för de kränkningar och risker för övergrepp som uppstår när medborgare blir klienter och brukare och samhället byggs uppifrån och ned.

Centraliseringens konsekvenser var inte bara frustration och inskränkt egenmakt, utan även ekonomisk stagnation. Sverige missade två decennier av välståndsuppgång och mellan 1975 och 1995 stod reallönerna stilla. Det var denna mentala, sociala och ekonomiska skleros som 1980-talets och 1990-talets reformer bröt med.

Nu har vi inte bara tillgång till ett i det närmaste oändligt antal tv-kanaler och kan välja inom vård, skola och omsorg. Dessutom är reallönerna två tredjedelar högre än i mitten av 1990-talet. Reformerna fungerade.

Visst är det så att pandemin har visat på ett antal svagheter med dagens samhälle. Men den ger verkligen inga argument för att återvända till ett samhälle som präglades av stagnation och frustration över brist på valfrihet. Hur mycket morgonluft de centraliseringsvurmande reaktionärerna än vädrar.

FREDRIK SEGERFELDT

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt