Brev om samtiden: Utgångspunkterna

Samhälle
Bild: Charlie Rosales

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. Först ut är Enander.

Den 9 mars 2017

Kristian,

Tanken var säkert klok. Kanske rentav förnuftig. Och fram till alldeles nyss hade jag för avsikt att inleda med det smått pretentiösa anslaget:

Utgångspunkter.

Jag skriver ner ordet. ”Utgångspunkter”. Det sticker i ögonen. Varför reagerar jag så starkt? Ja, i ärligenhetens namn är jag inte fullt på det klara med det. Dess brist på äkta blod? Dess distanserade kliniskhet? Men som sagt: Jag vet inte. Däremot kommer jag inte att börja där.

Tobias, en vän till mig, fick för något år sedan cancer. De upptäckte en stor tumör i hans hjärna. Han hade under en tid drabbats av svårhanterliga yrselanfall, ett par gånger var de mycket allvarliga och han hade slagit sig ordentligt efter att ha ramlat omkull utomhus. Hans reaktionsförmåga och reflexer var försämrade och när han föll tog han inte emot med händerna. Han fick stora sår i ansiktet, såg mest ut som en slagskämpe på dekis och som förlorat kampen – och förlorat rejält. Vi skrattade tillsammans åt hans blessyrer, stygnen och de vita tejpbitarna. Det var dessa fall som till slut också blev anledningen till att han, högst motvilligt, uppsökte läkare. Redan den första datortomografin – och senare det följande svaret på biopsin – visade att tumören var för stor att operera, den satt dessutom illa till. Han fick veta att han var tvungen att leva med den växande svulsten i bakhuvudet.

Tre veckor efter diagnosen blir han kallad till Arbetsförmedlingen. Den då sittande Alliansregeringen hade i sina direktiv till Försäkringskassan skrivit att vissa sjukskrivna med cancer kunde arbeta – åtminstone deltid, och om inte annat så ansågs de sjuka förmögna att klara av enklare och okomplicerade arbeten.

Han ringde och ringde. Försökte förklara hur omfattande hans handikapp och svårt hans sjukdomstillstånd var. Han fick flera läkarintyg där bland annat den behandlade onkologen svart på vitt skrev att Tobias inte kunde utför någon som helst form av arbete. Han var alldeles för sjuk – och han kunde, framhöll läkaren, riskera att försämras och få attacker av svåra yrselattacker av att vistas i miljöer han inte var bekant med. Stress och en tilltagande desorientering var riskfulla katalysatorer.

Efter ett antal turer hit och dit, och en allt hotfullare ton i breven, beslutade Arbetsförmedling att han ändå, oavsett vad läkarna intygade, var tvungen att träffa en handläggare. Annars skulle de vara tvingade att meddela Försäkringskassan att hans sjukpenning inte skulle betalas ut. Regler är regler.

De gånger jag besökte Tobias var han tvungen att ta stöd mot väggarna för att bara ta sig från sängkammaren till toaletten. Hans yrsel var kraftig och kom inte längre enbart som anfall. Den hade blivit till ett mer eller mindre permanent tillstånd. Han kunde inte handla själv. Han hade svårt att laga till den enklaste måltid. Ännu hade inte hemtjänsten trätt in, huvudsakligen på grund av hans envisa stolthet. Sin hygien förmådde han sköta genom att sitta på en stol i duschkabinen. Det mesta av dagarna sov han bort eller låg halvslumrande och tittade på alla sorters naturprogram. De krävde inte hans uppmärksamhet. Det spelade ingen roll vad de visade för sorts djur eller händelser i vildmarkerna.

Tobias var trots allt tvungen att ta en taxi till Arbetsförmedlingen. Han gick med en krycka som stöd mot yrseln. En god vän följde med honom. Han hade, dessutom, en av sina dåliga dagar. Hans tal var inte sammanhängande och vad han sade var emellanåt svårt att förstå.

En cancersjuk man, knappt förmögen att sätta den ena foten före den andra, tvingades att med extrem ansträngning vackla in på Arbetsförmedlingen. Svetten lackade om honom, han var genomsvett över hela kroppen, när han väl fick slå sig ner i ett av båsen vid ett skrivbord och mitt emot satt handläggaren. Om han inte tagit sig dit skulle han inte längre ha pengar till mat. Inte kunna betala sin hyra.

Det är en bild av förnedring.

En förnedring som alltfler sjuka medborgare tvingas att genomlida. Bilden – som jag ser den framför mig – är nästan värre än forna tiders arbetare som står med huvudet sänkt i underdånighet, med kepsen i hand, inför patron som passera med häst och vagn. Då var förtrycket synligare, mer begripligt.

Tobias blev snabbt sämre. Cellgifterna bet inte på tumören. Under en period mer eller mindre bodde han inne på toaletten, oftast låg han som virad runt toalettstolen likt en mager boaorm. Det enda han fick upp var grön galla och slem. Hans plågor var svåra. Ett drygt halvår senare dog Tobias.

Sex månader efter att han tvingats att besöka Arbetsförmedlingen var han död.

Ett ytterligare tragiskt inslag i Tobias sjukdomstid var att han drabbades av svårartad rädsla, ja vad jag måste kalla för skräck för alla myndigheter. Vissa perioder vägrade han öppna dörren om någon knackade. Ibland vågade han inte svara när telefon ringde. Hans upplevelser av den plågsamma perioden då myndigheternas jakt på honom – som han själv kallade det – gick så djupt att de växte samman till vad som hade drag av rent paranoida föreställningar.

Händer verkligen detta i vårt land? Ja. Det händer. Det händer nu.

Hur ska vi lära oss leva med att medborgare behandlas på ett så inhumant och grymt sätt?

Vad är idag priset på en människas värdighet? Vad kostar rätten att inte tvingas reduceras till en lamslagen och apatisk schackpjäs i ett förnedrande spel mellan politiker, myndigheter och en alltmer absurd strävan att spara pengar där pengar inte kan – eller ska – sparas?

Svaret är givet. Vi ska inte vänja oss. Vi får inte bli avtrubbade. Vi ska göra allt vi förmår för att protestera, bråka, härja och – förr eller senare – få en förändring till stånd.

Utgångspunkter, som sagt.

Ännu härskar mörkret därute bakom fönstret. Gryningen dröjer, nästan motvilligt. Nyss hörde jag posttåget från Stockholm på väg mot Malmö. Otydligt, aningen konturlöst, ser jag en suddig bild av min egen spegelbild. Ensamheten välver sig runt mig.

En våg av sotad sorg sköljer genom mig när jag sitter här och tänker på Tobias, hans öde, hans sista tid. Men sorgen ersätt snabbt av en het våg av djup vrede. Jag är inte arg. Det jag erfar är något större, något avsevärt mäktigare. Det är en känsla som får näring djupt nerifrån. Historien viskar vassa ord till mig i mörkret.

Och där finns en ettrig ilska som även river sår i mig själv. Jag anklagar mig för försummelse och godtrogenhet. Jag var naiv. Jag inser det utan att hymla eller försöka hitta bortförklaringar. Efter valet och regimskiftet 2014 trodde jag en förändring skulle ske. Att politiken sakta men bestämt skulle ges en annan inriktning och därmed ett rättvisare och värdigare innehåll.

Stefan Löfvén är ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti. Han är statsminister. Däremot har ideologin förtvinat. De sjuka har inte fått det bättre under den här regeringen. Upprörande nog är det tvärtom. Förhållandena har hårdnat. Jakten på sjukskrivna har intensifierats, blivit ännu vidrigare i sin brist på förståelse för de sjuka och drabbade.

Idag ”möter vi samma tuffa Sverige som under Alliansen”, skriver Eva Franchell i Aftonbladet. ”Precis som då är det de sjuka som drabbas. 14 000 människor har fått sin sjukpenning indragen under årets nio första månader. Det är mer än dubbelt så många som under samma period i fjol. I dag krävs en hård förhandling med Försäkringskassan för att få en sjukskrivning godkänd.”

I en debattartikel gör läkaren Margaretha Lööf-Johanson följande sammanfattning: ”Situationen är orimlig. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag som läkare föreställa mig att rätten att få ersättning när man är sjuk skulle ifrågasättas på det sätt som nu sker.”

Hur ska denna regering försvara sina handlingar? Sitt svek mot de löften till folket de nyss stolt basunerade ut? Löftena var – såvitt jag förstått av valanalyserna – den enskilt starkaste anledningen till att de valdes. Bryr de sig inte? Har de tagit sig rätten att med förblindad arrogans ställa sig ovanför folket? Jag vet inte. Men jag förbannar ändå mig själv för att jag lyckades inbilla mig att det faktiskt skulle bli bättre, annorlunda. Jag trodde att åtminstone några av de fundamentala idéerna skulle leva vidare. Jag är inte ens besviken. Jag är bara ilsken på mig själv.

Men hur ska sveket förklaras?

Har makten blivit viktigare att erövra och överordnat vad man ska använda makten till? Då är vårt land sannerligen illa ute. Men det svårt att tolka och förstå socialdemokraternas politik på något annat sätt. Reformismen går kräftgång. Och alla vallöften är glömda. Fraserna har vissnat. Högtidstalen är inlämnade på förvaring i fyra år. Det stinker redan om malpåsarna.

Kanske säger någon nu att det jag skrivit är utslag av politikerförakt. Det är, vill jag bestämt hävda, inte sant. Jag känner inget förakt. Som jag ser det handlar det om respekt. Respekt måste man förtjäna. Den kommer inte av sig själv, den kommer aldrig gratis. Och sedan några decennier har alltför många politiker alltför ofta visat att de inte kan förvänta sig att bli respekterade. De måste agera på ett sätt att de kanske eller kanske inte förmår återerövra den respekt politikerkåren förlorat.

Slutsatsen är enkel: Utgångspunkterna måste bli till vändpunkter.

CRISTER ENANDER

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen