Brev om samtiden: Girigheten är vår tids emblem

Krönikor/Samhälle
Bild: Charlie Rosales

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. 

28  september 2017

Kristian,

Girighet. Ett ansikte stirrar emot mig i mörkret. Och det framträder med extrem tydlighet som om det var upplyst inifrån med vassa neonfärger. Det fyller mig med fasa; injagar en avskalad skräck djupt ner i det innersta. Ingenting förmår att stå denna påträngande varelse emot. Kroppen börjar darra. Svetten bryter fram. Min blick flackar. Rädslan hindrar mig ifrån att agera förnuftigt. Nerverna river, rister, rådbråkas, de skalas sönder som en morot mot rivjärnet. Är det en mardröm? Jag vet inte. Jag befinner mig som om det var i ett gränsland där jag med osäkra rörelser försöker ta mig fram utan större framgång, en plats bortom vakenhet, på andra sidan sömnen. Ansiktet, och dess bottenlösa hårda ögon, kan inte vara skapad uteslutande av en svärtad dröm.

Nej. Jag är nu, efter några minuters eftertanke, säker på min sak. Den lever. Den är verklig, jag har till och med någon gång sett exakt detta ansikte skymta förbi. Minns ej var. Minns ej när. Ändå råder ingen tvekan. Dess namn är girighet. Den frodas som en stridslysten svulst som tuggar sig djupare och djupare ner. Vad det framstår som så sprider sig denna samhällssjuka, antalet drabbade kanske inte ökar drastiskt, snarare synes det vara de redan giriga som valt att bli ännu girigare, ännu mer utan hejdande hämningar. Glupskheten, som de drivs av och erfar tillfredställelse ur, tycks sakna alla gränser.

Är habegäret på väg att bli en modern farsot? Kanske rentav ett hot mot samhället i stort?

Ögonen är kalla. Befriade från känslor. Avskalad sin mänsklighet ända in på själva kraniet. Girighet är svår att förstå; att på ett grundläggande plan – där drivkrafter och inställning till livet möts – verkligen tränga igenom och tydligt se ursprunget till denna hemsökelse tycks vara en omöjlighet. Dess natur undandrar sig kvicksilversnabbt varje försök att blottlägga och förstå. Något nästintill ogenomträngligt, en hänsynslös ondska hindrar en förståelse som skulle kunna förmedla upplysningar, vilket får girigheten att aktivt gömma sig för varje ärligt försök till granskning.

Ändå, eller kanske just därför, lämnar den ingen ro. Dess innersta mekanismer fortfar att gäcka och gömma sig undan tankar och reflektioner över dess beskaffenhet, dess psykologiska och sociala mekanismer.

Det är störande. Mycket störande. Det irriterar mig som egentligen allt gör som jag inte kan nå med mitt förstånd eller den mer intuitiva förståelsen. Vetgirigheten är – tack och lov – bättre än girighet. Men den kan ändå vara en börda. Den lämnar mig aldrig, den kräver, pockar, får tankarna att gå på högvarv. Ty det är ett grundläggande krav i våra liv: Vi måste förstå. Så enkelt och plågsamt svårt är det. Och svaren måste ju finnas där, troligast nere i de svartaste och unknaste vrårna i vad nu de giriga varelserna har där andra har en själ.

Vad driver det nakna, det råa, det hämningslösa habegäret som saknar gränser, som ställer sig över alla former av hänsyn och medkänsla? Som styr den giriges sätt att leva och dennes syn på världen. Världen måste i deras ögon med inbyggd nödvändighet reduceras till att vara en tillgång som kan utnyttjas och användas för egen vinning. Blotta tanken är beklämmande – och, självfallet, skrämmande.

Ty det rör sig inte om monster. De är till synes vanliga personer, säkerligen snälla mot såväl familj som grannar, de är människor som däremot förmår att förvandlas till en annan sorts varelser än oss andra. Det kan låta intolerant och elakt, men jag är av uppfattningen att de inte har någon rättmätig plats i det civiliserade samhället. De bör granskas och därefter hejdas i sin framfart.

De sprider destruktivitet; de skördar förödelse, livnär sig på olyckor, berikar sig på krig och skapar stora vinster i länder som drabbats av kriser så att en desperat efterfrågan höjer priserna. De förorsakar ödeläggelse och ofta oreparabel skada.

Att förstå de giriga är med andra ord en inte bara viktig utan en angelägen uppgift.
Om något – oavsett vad – ska bekämpas måste det först vara begripligt annars saknas de medel och metoder, själva verktygen, som krävs för att nå fram till den grund, och förutsättning, som fenomenen bygger på och vad de drivs av innerst inne. Att girighet är en av de sju dödssynderna är, som jag ser det, långt ifrån en tillfällighet. Skadan de åsamkar är ingen ny företeelse, även om jag håller det för troligt att kraften och intensitet har tilltagit och gynnats av samtidens ständigt tilltagande och alltmer oreserverade egoism och brist på förståelse för folkflertalet. Att skita i andra och satsa på sig själv är ett mentalt gift som sprider sig snabbare och i grunden omskapar det som nyss kallades samhällsgemenskapen.

Den girige är med nödvändighet egoist; egenintressen överordnas utan tvekan andras behov. I litteraturen dyker de upp med en regelbundenhet som talar om att intresset är och länge har varit stort. Många, även av de stora författarna, har utmanats av de girigas psykologi och vad deras habegär förmår att ödelägga i familjekrets och i samhälle. Honoré de Balzac med sin kanske mest kända roman Pappa Goriot, Charles Dickens En spökhistoria eller En Julsaga och den välkände och allmänt avskydde Ebenezer Scrooge. François Mauriac återkommer i flera romaner till ämnet och nästan alla känner åtminstone till existensen av pjäsen Den girige av Molière, för övrigt hans mest spelade teaterstycke.

Hur är de funtade? Varför tillåter vi att de erövrar kraftfullare makt och inflytande över till och med länders politik? Och hur kan någon leva med sig själv när de är medvetna om att deras förmögenhet förmerar sig genom att de pungslår exempelvis vården? Jag står frågande, även om jag mest av allt skakas av vrede – en annan dödssynd – på ett sätt som närapå får det att svartna för ögonen. De som röstat på partier som ville privatisera vården måste också leva med denna samvetsfråga. Hur kan de se sig själva i spegeln med bevarad självrespekt?

För de som i förblindad enfald tror att vinst i vården skapar bättre vård ska jag tillåta mig att vara extremt didaktisk: Så nu ska jag vara tydlig. Jag lovar. Låt oss ta ett enkelt exempel. Om vi har hundra kronor som ska gå till vård och ägarna kräver att minst trettio kronor av dessa hundra kronor ska tas ut som ren vinst, vad händer då? Jo, då blir det trettio kronor mindre till vård. Trettio kronor försvinner bort till bankparadis av de skattepengar som vi, folkflertalet, har betalat in för att täcka vårdkostnader som vi och andra behöver eller kommer att behöva. För de hundra kronorna får vi alltså bara vård för sjuttio kronor.

Varje krona som blir till vinst i vården är alltid en krona mindre till vården. Det går inte att argumentera emot. Det är en orubblig sanning. Och jag inbillar mig att enbart hänsynslöst giriga aktörer på marknaden – som det så fint heter – är beredda till att ägna sig åt denna cyniska spekulation i mänskligt lidande, i sjukdom och risken för förtidig död.

Hur tusan smakar rådjurssadeln när den är marinerad i medmänniskors lidande, andras död och elände?

Invändningar av ett snudd på mekaniskt slag – som alltid låter likadant som om privatiseringsfanatikerna vore mekaniska papegojor – att den privata vården är effektivare än den offentliga saknar inte bara bärkraft. Den är svår att bevisa, ty idag är den privata vården alltmer inriktad på okomplicerade sjukdomar och den offentliga får ta hand om de flesta patienter med svåra sjukdomar och diagnos som gäckar enklare undersökningar – så en jämförelse är omöjlig att göra objektivt och rättvist.

Dock, en sanning förblir orubblig i detta resonemang: Om de vinstdrivande vårdenheterna inte tvingades att ta ut vinster skulle de likt förbannat lyckas med att öka sin vårdinsats – men där hindrar styrelse och ytterst aktieägarna vårdinrättningarna från att vara så effektiva de har potential till. Dessutom har vi nu delar av facit i hand. Privata vårdföretag har sparkat stora delar av personalstyrkorna. Undersköterskor och sköterskor slits ut totalt, alltfler är utarbetade, tvingas till sjukskrivningar eller att helt sonika byta arbete eller fasas ut efter långa sjukskrivningar orsakade av arbetsskador. De orkar inte sköta sina arbetsuppgifter på det sätt de vill och som de är utbildade till att göra.

Vården blir sämre. Personalen mår skit. Och längst upp i denna hierarki som omsätter enorma summor pengar – skattebetalarnas pengar – där sitter ett fåtal girigbukar som lägger beslag på pengarna, vinsterna kommer aldrig oss till del, trots att det är vi, folkflertalet, som bekostar vården.

Jag blir heligt förbannad. Händerna skakar till och med i detta nu när jag tänker på och skriver om detta genomruttna systemfel. Vem vill verkligen försvara de giriga som cyniskt lägger beslag på de skattemedel som ska vara de sjuka och drabbade till hjälp? Deras vinster, deras orättmättiga och vidriga förmering av deras redan overkligt stora kapitaltillgångar; vinster som berövar medborgarna en kvalitativt högtstående vård och lämnar smulor kvar till en personalstyrka som inget hellre vill än att få arbeta under villkor där de kan hjälpa de sjuka och gamla och ge dem den vård de så väl behöver.

Om jag för några timmar – Gud bevare mig! – bytte plats med den girige lille riskkapitalisten skulle rådjurssadeln – aldrig så god, aldrig så vällagad – snabbt börja smaka nerpissade blöjor och bara växa och växa i munnen till dess jag rusade upp från middagsbordet och spydde sönder magen – magsäcken skulle nästa hamna i den skinande toalettstolen. Jag säger det igen: jag kan inte förstå dem. Många är vi som bär billiga kläder tillverkade av barnarbetare i Tredje världen och Kina. I möjligaste mån försöker jag undvika att köpa kläder som går att spåra till länder där vi alla vet att barn utnyttjas och tvingas att arbeta under fruktansvärda förhållanden.

Men den girige hemsöks inte av den sortens betänkligheter. Då skulle han eller hon genast gå under och drabbas av apati och plågsamma självförebråelser. Samvetet har gått förlorat. Kvar finns måhända en liten dallrande rest som tiger still eller inte märks av.

De giriga förblir i regel anonyma. De vill inte valsa runt i offentligheten. En slutsats borde ju då vara att de någonstans vet med sig att deras hantering inte är rätt eller rumsren, eller åtminstone att andra inte är villiga att acceptera deras handlingar. Anonymiteten är ändå ett problem – på ett annat plan. I vår tid är det effektivare och enklare om där finns ansikten vid vilka man kan fästa resonemangen. De blir lättfattligare, åskådligare. Som förr då till exempel P G Gyllenhammar var snudd på sinnebilden för en svensk direktör för ett storföretag.

Mitt intresse för prylar är obefintligt. Nu låter det kanske ”politiskt korrekt” som en gest i luften. Det skiter jag i. Det är sant. Ett undantag finns. Böcker. Men jag är inte boksamlare. Jag är en bokbrukare. De böcker jag har är till för att användas, de är på ett märkligt sätt en del av mig. De utgör en form av förlängning åt mitt minne. Lätt och rätt snabbt hittar jag den bok, den sida, som jag letar efter och har lagrad i minnet. På så sätt är jag inte, som många tycks vara numera, utelämnad åt Google och de många felaktiga uppgifter som guppar omkring på nätet. Böckerna – mitt ständigt växande bibliotek – ger mig chans att väga och värdera olika källor och utsagor mot varandra och framför allt ger de mig möjlighet att bilda en egen uppfattning när motstridiga uppgifter står emot varandra.

Men just nu hjälper mig inte böckerna – trots Balzac och Mauriac. Dagens girigbukar gömmer sig. De tycks inte vara möjliga att nagla fast och studera mer ingående. Bilder dyker däremot upp. De återvänder med enorm kraft. Detta avmagrade ansikte, mest likt ett levande skelett med vidriga ögon – kalla och livlösa, hänsynslösa och präglade av rovdjurs instinktiva och omättliga begär efter mer, ständigt mer. De där ögonen förföljer mig. Det är oss, alla vi som försöker leva ett anständigt liv med bevarad respekt för våra medmänniskor, det är hos oss dessa ögon letar efter blottor, svagheter. De vill se var de kan hugga härnäst. Var finns nästa klipp, nästa miljon att lägga beslag på?

”Hur nå besinning?” Det är hög tid att åter ställa samma fråga som ekar genom Lars Gustafssons personliga och viktiga roman Herr Gustafsson själv. Är det ens möjligt i denna tid som är en grym tid men ändå förblir vår svidande samtid? Jag tvekar. Jag ser att mina ord har en klar ansats till att vara flåsiga. Ilskan rycker tag i mig, styr val av ord, och det trots att jag kämpar emot. Men den frisläppta och inte kopplade girigheten är frånstötande på djupet. Girigheten är vår tids emblem. Egoismen är myntets andra sida. Till dessa fenomen måste vi förhålla oss – och aktivt bekämpa. Det krävs ny lagstiftning, det krävs mer resurser åt polisen till att utreda och beivra de ekonomiska brotten som ständigt bara tilltar i omfattning.

Polisen klagar. Polisen kräver mer pengar. Politikerna snålar. Anslagen hålls på en löjligt låg nivå. Vad hindrar egentligen beslutsfattarna ifrån att fatta de förnuftiga förordningarna? Genom att hårt och effektivt angripa denna brottslighet skulle stora summor – riktigt stora förmögenheter – inte bara lagföras utan de skulle i slutändan komma skattkistan till godo. Skatteintäkterna skulle få ett välkommet och substantiellt tillskott. Miljarder och åter miljarder kronor till vård, pensionärer, alla landets nyfattiga och alltmer utsatta. Genom att bestraffa de giriga skulle folkflertalet få ett avsevärt drägligare vardagsliv. Men är politikerna helt enkelt rädda för de rika? Är de rädda för deras högst reella makt? Deras inflytande?

Tänk om bara en enda politiker hade civilkurage nog att avslöja vad som hindrar regering och riksdag för att börja röja upp i detta enorma träsk, låta polisen kasta ljus över skumraskaffärerna, för att domstol sedan ska kunna lagföra brotten, dessa systematiska förbrytelser vilka i längden riskerar att bokstavligen gröpa ur och fortsätta att parasitera på den gemensamma samhällsekonomin!

Och i Den Heliga Skrift står det (1 Timoteusbrevet 6), svart på vitt, Guds röst rungar över vidderna och når alla klentrogna:

”Girighet är roten till allt ont”.

Så. Just så.

CRISTER ENANDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

 

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen