HEDERSGÄST. Alla historier som finns har redan berättats. Så sluta klaga på nyversioner.
– Det är inte de som förpestar dagens filmklimat, säger regissören Luca Guadagnino, hedersgäst på Göteborgs filmfestival.
Återhållen åtrå, färska aprikoser och den första smärtsamt ljuvliga kärleken. Av det stoffet har Luca Guadagnino skapat “Call me by your name” (2017), ett mästerligt kärleksdrama från allra första bildrutan ända in i eftertexterna – som rullar fram under filmens kanske allra starkaste scen.
På Göteborgs filmfestival saknas det inte precis filmentusiaster som får något ömt och passionerat i blicken så fort filmen kommer på tal.
“Call me by your name”-effekten är regissören Luca Guadagnino förstås mycket medveten om.
– Jag får fortfarande brev hem till mig från folk som ser filmen och älskar den, säger han och fortsätter:
– Det vanliga narrativet när det gäller gay-filmer är att det ska finnas med komplikationer för kärleken, någon slags trångsynthet. Det är en hel genre. Jag ville absolut inte göra en sådan film, i stället gjorde vi en film om två älskande utan någon konflikt, säger Luca Guadagnino.
Vill inte prata om Hammer
Han inspirerades av Prefab Sprout-låten “All the world loves lovers” och beskriver inspelningen som den mest harmoniska han varit med om.
– Jag gjorde den i en miljö som jag kontrollerade till hundra procent. Och för skådespelarna var det en transformerande upplevelse.
Armie Hammer, som spelar en vuxen man som blir attraherad av sin professors yngre son (Timothée Chalamet) i filmen, och älskats för rollen fick dock se sin karriär ta en tvär vändning i januari 2021. Flera kvinnor gick ut och anklagade honom för att ha misshandlat dem psykiskt och fysiskt i tidigare relationer.
Luca Guadagnino vill inte kommentera det inträffade.
– Nej, det kommer jag inte att prata om. Det är ett icke-ämne för mig.
Den italienske filmaren är hedersgäst på Göteborgs filmfestival, där han också ska visa en splitter ny version av sitt pool-drama “A bigger splash” (2015) med Ralph Fiennes, Tilda Swinton och Dakota Johnson.
Den heter festligt nog “An even bigger splash” och är en slags directors cut, även om regissören själv inte vill gå med på det begreppet.
– Jag ser det som att jag öppnar den igen, som en gåva till festivalen, säger Luca Guadagnino.
Filmens språk – det viktiga
Att det skulle kunna klassas som fantasilöst att göra nyversioner, det vill han verkligen inte gå med på.
– Det är orimligt att tänka så. Alla historier som finns är redan berättade, säger han och fortsätter:
– Nya “West Side story” och “Macbeth” är så tydligt gjorda av filmskapare (Steven Spielberg och Joel Coen, reds anm) som förstår filmens språk. Det är underbara filmer, som visar hur viktigt det är med form. Det stora problemet, det som verkligen utarmar filmen idag, är inte nyversioner, det är att man glömmer filmens språk – vilken roll som klippning spelar, hur man lägger ihop bilder och vilken mening de skapar.
Luca Guadagnino har själv gjort en nyversion, häromåret kom “Suspiria” med Dakota Johnson, som är en version av “Flykten från helvetet” från 1977 av Dario Argento.
TT: Vilken är din favorit av historier som redan är berättade?
– “Rödluvan”. Den handlar om oskuld, det förtrollade och det monstruösa – och det monstruösa som finns i oss människor. Att man öppnar vargens mage och sliter ut mormodern, hur kraftfullt är inte det?
För Luca Guadagnino handlar arbetet i slutändan om den kreativa processen, och att hålla den lustfylld. För sin egen skull.
Jobbar inte för pengarna
– Jag gör film för att jag vill göra film. Inte för att jag vill ha en lön. Så klart vill jag ha en lön också, det ser jag till att få. Men jag skulle också kunna göra det gratis, vilket är både min styrka och min svaga punkt.
TT: Hur insatt är du i svensk film?
– Inte så värst i den samtida svenska filmen. Men det finns några skådespelare som jag tycker mycket om, som Noomi Rapace. Jag skulle gärna jobba med henne, hälsa henne det.
Miranda Sigander/TT
