NY PODD. I ett nytt avsnitt av podcasten Dinter utan filter samtalar Richard Dinter med dramatikern och regissören Lisa Langseth om att skriva för scen respektive film.
Lisa Langseth är dramatiker och regissör både för teater och film. 2010 långfilmsdebuterade hon med den kritikerrosade Till det som är vackert, och vann en guldbagge för bästa manus. Filmmanuset var en omarbetning av Langseths på Dramaten uppförda monolog Den älskade och med Richard Dinter samtalar hon om filmrummets möjligheter och skillnad mellan att skriva monologer kontra filmmanus.
– Det är ganska stor skillnad på att skriva monolog och vanlig dramatik, tycker jag. Jag tror att när det är flera roller är det mer scener där man går in i flera personer, monologen liknar mer litteraturen på det sättet att man förhåller sig till en människas subjektiva upplevelse av ett händelseförlopp. En riktigt bra monolog handlar ju om det, att du är inne i en människas jaguppfattning som du kanske inte vet om den helt överensstämmer med omgivnings uppfattning av ett skeende. Det är ofta spänningen, säger Lisa Langseth i podden.
Till det som är vackert skildrar relationen mellan den 20-åriga Katarina, som jobbar i receptionen på ett konserthus, och den markant äldre kulturmannen och dirigenten Adam. Lisa Langseth säger att när hon omarbetade texten från monolog till filmmanus innebar det att hon var tvungen att bestämma sig för vad som hände i relationen rent objektivt, i stället för att skildra skeendet ur en persons subjektiva blick. Hon beskriver processen som det hårdaste textarbetet hon någonsin gjort.
– Det var vidrigt. Jag fick söka så himla mycket och jag skrev om och skrev om och skrev om.
Richard Dinter frågar Lisa Langseth vad det var som fick henne att vilja göra film av monologen.
– Scenrummet har sin begränsning. Du måste verkligen älska scenen för att hålla på med det, och jag älskar scenen, men jag älskar framför allt berättelsen. Om du tittar på vad filmmediet har: du kan jobba med så jävla många möjligheter och det går inte att tröttna på film. Det är ganska lätt att tröttna på filmvärlden, och på filmfolk, men själva mediet, konstformen, det går inte att tröttna på. Det går att hitta nya sätt att berätta på hela tiden, hela tiden, hela tiden.
Podden finns att lyssna på här.
Anna Brynhildsen
