FANTASY. Med anledning av att tv-serien “Maktens ringar” har premiär på fredag hade Dagens Nyheters kulturbilaga igår trettons sidor om ”Sagan om ringen”, både böckerna och filmerna. Kulturchefen Björn Wiman skriver att han och hans barn sedan tio år tillbaka ägnar tre sensommardagar åt Peter Jacksons version, varje del tre timmar lång. Det är en prestation. Jag klarade bara av en knapp halvtimme när den första var ny, sedan vacklade jag ut från bion. Alla datormanipulerade stridande härskaror gjorde mig yr på gränsen till kräkfärdig. Sedan dess håller jag mig borta från filmerna men bläddrar ibland i böckerna.
Åke Ohlmarks översättning av Tolkiens trilogi var ganska ny när vi var studenter i Lund. Min fästmö och snart därefter fru struntade i alla föreläsningar och seminarier under den vecka det tog för henne att forsa fram genom dem. Lundaprofessorn Staffan Björcks tre artiklar i DN är bland det bästa som skrivits på svenska om de tre romanerna. Där bekänner han att det nog aldrig blir någon omläsning för hans del, livet är för kort för det. Men Tolkiens debutbok ”The Hobbit” (på svenska Bilbo, som finns i tre versioner, av Tore Zetterholm, Britt G. Hallqvist och Erik Andersson) är mera lätthanterlig, och lika läsvärd.
I sin debutroman ”A High Wind in Jamaica” 1929 visade Tolkiens kollega Richard Hughes sin intuitiva förståelse för vad som rör sig i ungars huvuden. Den gången hade han ännu inte några egna. Men 1937 läste han högt ur Tolkiens nyutkomna ”The Hobbit” för sin äldste son som klättrat upp i ett äppelträd. Robert skrattade så våldsamt, skriver hans far i ett brev som jag råkar redigera just nu, att han trillade ner från grenen, dock utan att bryta armar och ben – han är sedan länge en vithårig emeritus kyrkoherde i norra Wales. Men dagens yngre generation, bortskämd med starkare effekter, behåller nog fattningen och trillar varken ner från några träd eller ur biofåtöljerna.
Ivo Holmqvist
