LITTERATUR. Ivo Holmqvist minns den nyligen avlidne Bunny Ragnerstam som en oerhört vänlig människa, kunnig arbetarförfattare och skicklig översättare, inte minst när det gällde Dos Passos USA-trilogi.
Hösten 1964 fick jag ett stipendium till ett av de förnämsta universiteten i nordvästra Amerika, i den så kallade Ivy League. Jag hade läst en hel del amerikansk litteratur redan tidigare men jag fick också bra lärare. En av dem, Noel Perrin, var vid den tiden svärson till en av paret Charles Lindberghs döttrar och ganska sent innan jag kom dit fanns också den store poeten Robert Frost i kollegiet men han undervisade inte längre. I kursen ingick nog också böcker av John Dos Passos. Där var jag bekant med hans fina roman om storstaden New York, ”Manhattan Transfer”, som är ett Sverige-ställe på södra Manhattan. Omslaget till mitt exemplar visar trängseln under denna dagliga resa till och från jobbet (Twin Towers fanns ännu inte).
Så småningom kom jag att även läsa Dos Passos huvudverk, den så kallade USA-trilogin. De två första delarna hade kommit i svensk översättning av Artur Lundkvist. ”1919” är titeln på den första (hans översättning var skral i likhet med hur han på alltför kort tid översatte Karen Blixens Afrika-bok). Och så småningom utkom också uppföljningen som hette ”Den 42:a breddgraden”, översatt av Sonia Vougt.
Det dröjde länge innan den tredje delen kom på svenska och då var det Bunny Ragnerstam som i ett svep tog sig an alla tre delarna på ett mycket skickligt sätt. Ragnerstams arbetarskildringar kan ibland påminna om en annan amerikansk gigant, Upton Sinclair. Detta är värt att minnas nu när Bunny Ragnerstam inte längre är bland oss: en skicklig översättare, en kunnig arbetarförfattare, och en oerhört vänlig människa de två gånger vi hade anledning att ha kontakt.
IVO HOLMQVIST
