Veckans vax: Världens första album i genren noise

Musik
Bild: C Altgård / Opulens.

VINYL. Den här veckan går Clemens Altgård in som vikarie för vinylkonnässören Jesper Nordström. Altgård berättar om ett misslyckat skivköp, som kanske ändå inte var så dumt. Artisten – Lou Reed – är välkänd, men plattan, Metal Machine Music är närmast ökänd. Den fyller för övrigt 45 år i juli.

 

Det var en ren tillfällighet som gjorde att jag köpte Lou Reeds album Metal Machine Music. Ofta passade jag på att köpa lp-skivor när det var skivrea. Ett sådant tillfälle infann sig i Lund 1978 då Gleerups skivavdelning reade ut en del osäljbara alster för endast fem kronor, vilket var förhållandevis lite pengar redan på den tiden.

Till min glädje fanns det en dubbel-lp med Lou Reed, en platta som jag inte sett tidigare. Jag gillade hans soloalbum och inspelningarna han gjort med sitt band The Velvet Underground, inte minst den numera berömda ”banan-lp:n” med omslag av Andy Warhol. Även det här omslaget såg coolt ut i mina ögon. Det uppvisar Lou Reed iförd läderjacka med nitar och han bär solglasögon i mörkret. Dessutom var skivtiteln Metal Machine Music framställd med ett extra tufft typsnitt där bokstäverna tycktes gjorda av nitad plåt.

Vad jag inte hade koll på var att just det här albumet väckt ilska bland rockkritiker världen över när det släpptes några år tidigare. Inte heller att Lou Reed sannolikt gjort albumet på rent djävulskap för att bli kvitt sitt kontrakt med RCA. Jag läste senare att vissa skivköpare och -handlare skickade tillbaka albumet till skivbolaget i ren protest. Det här ansågs vara anti-musik och en meningslös nihilistisk gest från en drogberoende artist som fått alltför fria händer. Och faktum är att det här blev ett prejudicerande fall. Efter den här skandalen lät inget skivbolag sina artister skriva kontrakt där dessa fick fria händer att göra vad de ville utan att först godkännas av bolagets experter. Tidigare hade det inte alls varit ovanligt.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på söndagar.
Prenumerera

Men där och då var jag lyckligt ovetande om allt detta. Så med vissa förväntningar la jag lp:n på skivtallriken och vred upp volymen. Men vad var det nu fråga om?

Istället för pumpande rock ’n’ roll hördes gnisslanden, något som lät som en bandsåg, atonala oljud som verkligen inte bildade någon melodi eller rytm. Oväsen helt enkelt. Icke-musik.

Besviket konstaterade jag att samtliga spår på dubbelalbumet lät på det här viset. En lång programförklaring från Lou Reed var tryckt på konvolutet. Den var sedvanligt kaxigt formulerad och Lou Reed påstod där bland annat att han uppfunnit genren heavy metal. Men hallå! Det här var ju inte heavy metal! Vad var det då? Well, vi är tillbaka på 70-talet, och då fanns det ingen genrebeteckning på det gitarrbaserade rundgångslarm som Lou Reed producerat. Idag finns det emellertid en adekvat genrebeteckning: Noise. Tiden har hunnit i kapp. Så uppfann han en egen genre ändå! Och fick till och med efterföljare på den här smala vägen som han själv övergav lika snabbt som han skapat den.

Det är nästan underligt att det här albumet överlevt de omfattande utrensningar jag gjort bland mina vinyler under årens lopp. Förklaringen är nog att jag ofta, om  än inte alltid, värdesätter riktigt aparta och extrema uttryck.

När jag idag lyssnar på Metal Machine Music tycker jag faktiskt inte att det låter så extremt. Men något örongodis är det just inte. Dock säger det något om vad ”acquired taste” kan vara. Att det går att lära sig uppskatta vissa saker som först tett sig helt onjutbara. Ändå tror jag att det här är en av de skivor i min skivsamling som jag lyssnat minst på. Och hur det låter kan du höra här. Perfekt om man vill bråka med grannarna en sen natt. Det är bara att skruva upp volymen till det optimala och invänta knackningarna i väggen och eventuellt att polisen ringer på dörren. (Det har hänt mig, men det är väl cirka 40 år sedan nu och borde ses som preskriberat.)

Intressant nog har det gjorts ett symfoniskt framförande av Metal Machine Music. Lyssna här på Zeitkraters liveversion med klassisk instrumentering från 2016.

För övrigt fyller Metal Machine Music 45 år i juli. Det ska kanske firas på något vis. Eventuellt genom att blanda till någon extremt besk och bitter drink att servera till musiken.

CLEMENS ALTGÅRD

Clemens Altgård är poet, frilansande kulturskribent och översättare bosatt i Malmö. Altgård var en av medlemmarna i den numera upplösta poetgruppen Malmöligan. Skrev även några pjäser på 90-talet. Altgård har verkat som kritiker i en rad tidningar och tidskrifter. Under senare år med en stark inriktning på scenkonst i alla dess former.

Det senaste från Musik