Var tid gör sina tolkningar

Musik
Ekseption 1968: Peter De Leeuwe, Cor Dekker, Rein van Den Broek, Rob Kruisman, Huib van Kampen och Rick van der Linden

KLASSISKT. Genom åren har jag sett de mest fantastiska uppsättningar på Berlins tre stora operahus, men det var först häromåret som jag upptäckte att det även finns en rad små operakompanier i den tyska huvudstaden. Och att deras produktioner ofta är minst lika spännande.

Berlins minioperahus verkar i medieskugga av de internationellt uppmärksammade etablissemangen: Deutsche Oper, Staatsoper och Komische Oper. En av dessa småensembler, Novoflot, gör nydanande upptäcktsresor genom hela den klassiska repertoaren – och dirigenten Vincente Larranga förklarar över en kopp cappuccino vad som utmärker ensemblens alternativa och ”futuristiska” operakonst: ”Flexibiliteten, glädjen att testa, att experimentera med nya format, prova nya vägar.”

Berlinkollektivet Tristan & Associates gör barockopera i häftiga nytappningar. Deras avantgardistiska produktioner är visuellt anslående och man använder sig gärna av dansinslag. Ensemblen, som vill lyfta fram barockoperans omedelbarhet och starka emotioner, har haft stora framgångar med blamd annat Händeloperor. Även Kiez Oper är inne på barockopera och gör uppsättningar på både nattklubbar och i övergivna gamla badhus. Ensemblen har experimenterat med maffiga crossover-projekt och är överlag estetiskt nydanande.

Gruppen Musica Sequenza vill sudda ut genregränser och skapa uppsättningar i dialog med andra konstarter. Under parollen ”Baroque is the new pop” kombineras tidstrogna instrument med synthesizers och tungt beat. Elektrifierad barockmusik pumpar här fram i technorytm. Konstnärlige ledaren Burak Özdemir har bland annat initierat en serie betitlad Opera del futuro.
Härutöver kan nämnas Radialsystem V (ett 2 500 kvadratmeter stort kulturcentrum i en före detta pumpstation där flera kompanier, bland annat världskända Sasha Waltz & Guests, huserar), Operalab Berlin, Home Oper, Stageink, Hauptstadtoper, Neuköllner Oper…

Bäst av allt: Det råder en konstnärligt fruktbar ”tävlan” mellan de stora och små operascenerna. Konstnärligt progressiva institutioner som Schaubühne, Volksbühne och Deutsche Oper fungerar som ”transformatorer” mellan etablissemang och avantgarde. Chefspersoner på ”de tre stora” låter sig säkerligen inspireras av avantgardisternas otyglade experiment på undergroundscenerna. Och vice versa: detaljputsade bländande produktioner på Staatsoper kan förstås inspirera också den mest radikala unga regissör.

Lusten att experimentera med klassikerarvet har fått mig att minnas en för mig så underbar ”dörröppnare”. Som tonåring fick jag en LP-skiva som visade på ett helt nytt sätt att spela klassisk musik. Det var en skiva med den holländska gruppen Ekseption; en samling långhåriga hippies som spelade klassisk musik som inga andra. Särskilt förälskad blev jag i Ekseptions poppiga version av Bachs Air. Gång på gång satte jag ner pickupen på just det spåret – och vred upp volymen så högt så att alla i familjen skulle höra hur underbart det var. En dag fick vi besök av en person som råkade vara musikkritiker; han deklarerade omedelbar att så där borde man minsann inte få förstöra musik skriven av den ärovördige Bach.

Vari bestod Ekseptions storhet? Vad gjorde dem så ekseptionellt bra att de än idag fyller mig med beundran? Förvisso var medlemmarna begåvade musiker, men den verkliga talangen och karisman fanns hos keyboardspelaren och pianisten Rick van der Linden, vars musikaliska geni genomflödar allt. Han arrangerade åtskilligt, men framför allt framträdde han med ett så fenomenalt klaviaturspel att man sällan ser dess make. Han spel präglas av hängivenhet och flödande intensitet och emellanåt av en rytmisk interpunktion som påminner om den samtida engelska gruppen Supertramps lite struttiga komp.

Till en början var Ekseption en liten holländsk jazzgrupp som inte utmärkte sig annat än lokalt – men från 1967, när Rick van der Linden anslöt sig, började marschen mot stjärnorna. Den nye pianisten var den enda av medlemmarna som hade en bakgrund i den klassiska musiken. Egentligen var det inte meningen att gruppen skulle spela annat än pop och jazz – men när en skivproducent i en inspelningspaus hörde van der Linden briljera vid pianot framkastades idén att de i stället skulle poppa upp kända klassiker. Och där började framgångssagan. Under 1970-talets första hälft var Ekseption världskändisar och turnerade jorden runt. I Frankfurt spelade gruppen för en publik på 160 000 personer. Ekseptions version av Bachs Air låg i topp på holländska listor; uppoppade klassiker var med ens bland det mest hippa som fanns. De personer som förfasade sig och som menade att gruppen våldförde sig på originalen fick allt mindre respons. I Nederländerna ökade försäljningen av klassisk musik med flera hundra procent.

Var tid gör sina tolkningar. Jag tänker på alla häftiga Bachtolkningar som jazzmusiker gjort genom åren och uppdateringar à la Walter Carlos och Keith Jarrett. Idag kan man på Youtube se häftiga crossovers mellan exempelvis barockmusik och techno – kolla in exempelvis följande: Vanessa Mae – Storm (Vivaldi Techno); Indila – Dernière Danse (Amadeus – violin cover instrumental); Amadeus – Storm; Antonio Vivaldi – Winter (Trance Remix). I den sistnämnda: en extas där musiken blivit utlevelsefullt sexuell snarare än sensuell.

BJÖRN GUSTAVSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Björn Gustavsson

Björn Gustavsson är verksam som frilansande litteratur-, teater- och musikkritiker, och som kulturskribent och krönikör. Han har gett ut 11 böcker, bl.a. en novellsamling och tre diktsamlingar. Växelvis bosatt i Dalarna och Stockholm.

Det senaste från Musik

Gå till Toppen