Var punken ett fadersuppror?

Musik.
Sex Pistols, 1977. (Foto: Den Haag, Rijksfotoarchief: Fotocollectie Algemeen Nederlands Fotopersbureau (ANEFO), Wikipedia)

TIDSPERSPEKTIV. Jag vet inte hur punkens män ser på sig själva som förebilder för sina egna barn. Många sanningar har genomskådats. Inte minst genom att själv vara förälder, skriver Maria Johansson.

Thåström, 2015. ( Foto: C Altgård)

Jag hade egentligen velat göra en intervju med Joakim Thåström men han är känd för att inte svara på den sortens frågor som jag vill ställa. Och kanske behöver jag inte ställa dem. Svaren går att hitta i hans material. Jag har läst flertalet av intervjuer med honom och lagt märke till att när han får frågor om personliga relationer svarar han helst inte. Han förklarade vid något tillfälle att han upplevde det som fel gentemot sina syskon, att han i egenskap av kändis skulle få ensamrätt på att beskriva uppväxten. Hade jag fått frågan hade jag gärna berättat, och anser därmed inte att jag har ensamrätt men att min tolkning är lika relevant som någon annans. Men det är nobelt av honom att stå tillbaka, att inte nödvändigtvis vända ut och in på sig själv, att vilja vara privat, att inte låta sig ägas, att vägra bli allmängods.

Visst kan rutiner vara guld men om man aldrig lär känna varandra blir livet tomt.

Det jag läst mig till mellan raderna är en problematisk relation med pappan som var major och hade en pistol i garderoben som han visade upp när han blev berusad.

Den stora bristen i relationen tycks ha varit att den var obefintlig. Att de aldrig talade med varandra. Och var egentligen inte hela punken ett fadersuppror? Vilka signaler fick pojkar och unga män som växte upp på slutet av 70- och 80 talet om vad slags män de som vuxna förväntades att bli? Vad väntade dem och vilka mansroller lockande?

De flesta pappor på den tiden gick till jobbet innan barnen vaknat och när de kom hem var det middag och nyheterna på tv, sen började Forsytesagan, Svenska hjärtan eller Herrskap och tjänstefolk…. på helgen en deckare som Mannen från Uncle eller Helgonet (då satt föräldrarna snart bakåtlutade i soffan och sov sig igenom det mesta på teven). Även om de velat fanns inte mycket ork över att tala med varandra. Sedan var det dags att lägga sig. Proceduren upprepades nästa dag. ”Samma sak händer imorgon” som Thåström sjöng. Visst kan rutiner vara guld men om man aldrig lär känna varandra blir livet tomt.

De fäder som satsade på sina familjer stod säkert för nån utflykt på helgen, kanske till ett museum, eller en picknick. Semester skulle man åka på, med sin familj, gjorde man inte det började grannar och släktingar misstänka att allt inte stod rätt till. Så man åkte iväg, mamma, pappa och barn, till nån semesterort. Hyrde stuga eller campade. En familj som under året knappt samtalat skulle umgås dygnet runt. Då skulle allt tas igen. För en ordinärt dysfunktionell familj fanns risken att semestern frestade på. Enligt statistik lämnas flest skilsmässoansökningar in i september och januari, efter semestern.

Jag kan förstå om unga män då saknade manliga förebilder i vuxenvärlden. Ebba Grön låten ”Vad ska du bli” beskriver en desperation inför framtiden (”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch-samma sak händer imorgon-jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo-det är inget liv-det är slaveri…”) eller ”Uppgång och fall (”Mitt liv är en skyddad verkstad – för meningslöshet – mitt liv är en välfärdsvals – jag har allt men – jag har ingenting alls”). Thåström närmast skrek ut dessa ord. Som om de bottnade i en enorm vrede och förtvivlan.

Jag stod i publiken på Tre Backar, Gula villan i Handen eller på Kapsylen och väntade på att Stefan Sundström skulle sjunga ”Näktergal”. Den handlar om en man, som när barnen blivit vuxna och livet hamnat på tomgång störs av en näktergal som sjunger utanför hans fönster på nätterna. När jag vid ett tillfälle frågade Stefan Sundström vad han tänkt på när han skrev texten svarade han att han haft sin pappa i tankarna (”Vi har ju levt för barnen, för den här villan har vi gnott – han vandrar runt i tomma tysta rum”) sjunger Sundström, på ett sätt där vart ord tycks omsorgsfullt skulpteras ut i rummet. Kanske blir det då som ung man svårt att förlika sig med vad som förväntas av en? Eller Grisen Skrikers ”Fy fan för att bli 65” ( ”När du fyller 65 – har ditt liv kommit i kläm”) och Raketernas ”Lilla pappa” (”Nej lilla pappa – jag blir aldrig som du– jag blir aldrig som du”). Pappan har genomskådats, själva vill de bli något helt annat.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet sex dagar i veckan eller på måndagar.
Prenumerera

Kvinnorollen var inte karriärs- och lönemässigt fördelaktig, men våra hemmafru/deltidsarbetande-mammor verkade lite mer äga sin tid, än papporna som spenderade största delen av sina liv i ekorrhjulet. Den vuxne mannens framtid beskrevs med ord som gav lite utrymme för personliga val och drömmar eller nära relationer, till exempel med sina barn. Det sägs att två av tre självmord begås av män. För unga män med känslomässiga problem kan mansrollens paroll en god karl reder sig själv innebära att de väljer att inte söka psykisk vård även om de behöver. Män är inte så kommunikativa när det gäller mjuka frågor, sägs det.

På 80-talet hittade jag inte bara i punken, utan även i konsten, meningsfränder vad gällde ifrågasättande av en vuxenvärld av stereotyper i givna ramar.

Men kvinnorna i punken, gjorde de också ett fadersuppror? På ett sätt kanske kvinnor med hjälp av punken närmade sig fäderna. På det sättet att de hävdade sin rätt till manliga egenskaper som till exempel att vara arga, ta plats, låta högt och slå hårt på elgitarrer och trummor. Klä sig svart, raka håret och sticka säkerhetsnålar genom näsan var kanske ett sätt att visa att man inte längre prioriterade att vara tilldragande och servil. Jag vill här även nämna Karin Renbergs text ”Frihet åt en man” med bandet Vittra (men är jävig då jag var bandets trummis). Texten handlade om en gammal man som Karin Renberg mötte på T-banan varje morgon på väg till jobbet och började fantisera om (”Du är på väg till jobbet – med plikten som ett koppel runt din hals – din kropp är tung av motstånd – var du har gömt dina tårar – har du glömt för länge sen – deras plats har tagits av tomhet – frihet åt en man som bara vill sova”). Kanske berodde det på att hon var kvinna att hon kunde berätta om manlig sorg men inte heller hon tycktes uppfatta mansrollen som lockande, utan som full av krav och med tvånget trycka undan sina känslor. Självklart ville man göra uppror mot det.

Konstverk av Maria Johansson från den tid då punken var tongivande.

På 80-talet hittade jag inte bara i punken, utan även i konsten, meningsfränder vad gällde ifrågasättande av en vuxenvärld av stereotyper i givna ramar. Det var i Cindy Sherman och Laurie Simmons konstnärskap som jag såg ett uppror mot en vuxenvärld som inkluderande en rätt orealistisk mansroll. Det var för mig både ett uppvaknande och ett igenkännande att möta deras konstnärskap, under den period jag själv utbildade mig till konstnär på Konsthögskolan och ofta slank in på Moderna museet för att ta del av deras utställningar och samlingar. Sherman och Simmons har fortsatt att i sin konst ifrågasätta den amerikanska förortsidyllen. De har i sin konst gläntat in till baksidorna med de medelklassiga monotona villaförorter som blev normen i USA. De har kritiserat just tomheten, satt fingret på varför det är farligt och vad som väntar när människan förlorar kontakten med sig själv.

Jag vet inte hur punkens män ser på sig själva som förebilder för sina egna barn. Många sanningar har genomskådats. Inte minst genom att själv vara förälder. Livet har slipat av kanterna på punkens desperation och lämnar plats för nästa generations kritik. När jag skriver texten dyker en text upp i Aftonbladet där skribenten Jack Hildén uppmärksammar att Henrik Franzen från Grisen Skriker fyllt 65, med just den låten – ”Fy fan för att bli 65”. Lite märkligt att vi båda tar upp låten vid samma tillfälle, även om våra artiklar därefter går åt olika håll. Så visst har tiden gått.

MARIA JOHANSSON
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik

0 0kr