PIANOMUSIK. ”Det genuina, det improvisatoriska kommer till lyssnaren i en direkthet, utan omvägar. Allt är både vackert och stort!” skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på pianisten och kompositören Emil Ingmars nya album ”Pleiades”.
Pleiades med Emil Ingmar
Prophone Records/Naxos
Natten är den tid, när vi möter flyn, spinnare och svärmare, det är också då vi ser mot himlen och i klara fall ser både vinterstjärnbilden Orion, Oxens stjärnbild och Stora hunden med den mycket starka stjärnbilden Sirius. Och till detta den öppna stjärnbilden Plejaderna, som med blotta ögat ser ut som en mycket liten Karlavagn och man kan vanligen se de sex ljusstarkaste stjärnorna, som ingår i stjärnhopen.
Pianisten och kompositören Emil Ingmar hittade en gammal bok om stjärnskådning från 1902 på en loppmarknad hemma i Värmland, efter detta blev han närmast som besatt av stjärnskådning.
Detta att se mot himlen och studera stjärnbilderna, inte som någon kunskapstävling eller en strävan efter namnbestämning – utan mera som en känsla, en upplevelse, att känna sig delaktig i något större. Och samtidigt en undran inför detta stora, med ett antal frågor och få svar.
Emil Ingmar återkommer till detta på sitt nya album ”Pleiades”. Till de stora frågorna om en existentiell undran kring de eviga frågorna om liv och det som är bortom livet. Det finns inga gränser för dessa funderingar och fantasier, de är tidlösa.
Bakom kompositionerna och arrangemangen står Emil Ingmar med starkt stöd av Calle Rasmusson. Och en klunga andra framstående musiker som Jonas Knutsson och Erik Tengholm.
Vi befinner oss i gränslandet mellan jazz, pop och klassiskt.
Det genuina, det improvisatoriska kommer till lyssnaren i en direkthet, utan omvägar.
Allt är både vackert och stort!
bo.bjelvehammar@opulens.se
