Upp ur mörkret med Sufjan Stevens

Musik
Sufjan Stevens.

INDIEROCK. Sufjan Stevens Ascension är inte nödvändigtvis en deppig platta. Den är på ett märkligt sätt hoppfull. Visar vägen upp ur mörkret och in i ett nästan transcendentalt ljus, skriver Fredrik Reinedahl.

 

Ascension med Sufjan Stevens 
(Asthmatic kitty)

Sufjan Stevens föddes 1975 i Detroit, men är numera bosatt i Brooklyn, där han driver Asthmatic Kitty med sin mors ex-man Lowell Brams. Han har släppt åtta album.

På förra skivan Carrie & Lowell, som kom ut 2015, skrev Sufjan om sorgen och smärtan efter sin mors bortgång. Sufjan blev övergiven av modern som led av schizofreni när han var ett år, och uppfostrades sedan av sin far som var alkoholist.

Han berättar öppenhjärtigt om sin uppväxt i en intervju i Pitchfork. Det är de fragmentariska minnena, och framförallt avsaknaden av en mor, som blir så hjärtskärande på Carrie & Lowell. Hur sörjer man någon man saknat hela sitt liv men aldrig fått chansen att lära känna på riktigt? Trots att Carrie & Lowell är väldigt personlig och specifik i det att den handlar om att växa upp med psykisk ohälsa och missbruk i familjen, avsaknaden av vuxna förebilder, och att sedan tillslut hamna i situationen att bli tvungen att sörja de som aldrig var där, så uttrycker den sorg och smärta på ett universellt sätt som är svårt att värja sig från.

Fem år har gått sedan Carrie & Lowell och det är nu dags för Sufjans åttonde studioalbum, betitlat Ascension. Som vanligt är det en lång platta, två timmar för att vara exakt. Och som vanligt är den släppt genom Asthmatic Kitty, som Sufjan startade tillsammans med sin mors ex-man Lowell. Lowell som förövrigt blev den vuxna person som Sufjan knöt an till mer än någon annan, trots att äktenskapet med mamman bara varade i fem år under på 80-talet.

Ascension betyder ju “uppstigning”, och det är en på samma gång passande som motstridig titel. Ja, fem år har som sagt passerat sedan förra skivan och det personliga trauma som Sufjan besvärjde med den, och det är väl rimligt att anta att han med “ascension” menar att han har kommit ut på andra sidan. Samtidigt finns här en annan sorts svärta, den som kanske är Sufjans högst personliga. Ett eget mörker, som först nu har fått komma till uttryck fullt ut.

När han i “Tell me you love me” skriver: “ My love, I lost my faith in everything, tell me you love me anyway” så förstår man att det är på allvar för Sufjan, som alltid varit öppen med att han är kristen, men nu alltså skriver om sitt tvivel på allting. Direkt efter “Tell me you love me” kommer “I wanna die happy”, som är så desperat olycklig som en låt någonsin varit, och det är omöjligt att inte associera till Elliot Smith, som ju dels hade samma sorts uttryck i sin röst som Sufjan, men också textmässigt. Elliot tog ju sedermera sitt liv. Samtidigt finns också låtar som pekar på de social orättvisorna i USA. Men hur hopplöst det än må vara så lyckas Sufjan undvika att bli demoraliserad.

Nu är inte Ascension nödvändigtvis en deppig platta. Den är på ett märkligt sätt hoppfull. Visar vägen upp ur mörkret och in i ett nästan transcendentalt ljus.

Det är en mer elektroniskt präglad platta än man är van vid från Sufjan, och det är bitvis kantigt och avigt och bitvis stort och fluffigt. Som helhet är det dock väldigt starkt, och väl värt att investera lite tid i. Som en bekant som jag tipsade om Sufjan sa “Something very pure and loving. To this music I’m able to cry”.

FREDRIK REINEDAHL

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik