JAZZ. Rikard Rehnbergh rapporterar från Stockholms jazzfestival som nyligen avslutats. Här plockar han ut några russin ur den i år ovanligt stora jazzkakan.
Årets upplaga av Stockholms jazzfestival är över: runt 250 konserter har genomförts på 70 scener under tio dagar. Osedvanligt många konserter hyste internationella artister och en hel del ”förstagångsspelare” i Sverige. Undertecknad hann med cirka två per kväll och plockar nedan ut några av russinen ur jazzkakan.
Levande legendar 1 – Marcus Miller
Avdelning levande legender: Marcus Miller inleder festivalen med blytung funkrock, slapbas och några anekdoter om sin tid med Miles Davis, Luther Vandross, Wayne Shorter och inte minst David Sanborn, vars kanske största enskilda framgång,
”Maputo”, skrevs av Miller, som också låg bakom mycket av den förstnämndes ”revival” i mitten av 1980-talet, med album som ”Tutu” (1986) och ”Amandla” (1989). Konserthuset är i stort utsålt och publiken får valuta för hela slanten. Giget är det första på en längre Europaturné och kvintetten är på rejält spelhumör.
Levande legendar 2 – Pino Palladino
En annan legendar på (bandlös) bas är walesaren Pino Palladino som spelat med så väsenskilda musiker som Paul Young och D’Angelo, Jeff Beck och JJ Cale, Nine Inch Nails och Beyoncé. Men giget i Studion (före detta Lava) är något helt annat.
Tillsammans med gitarristen Blake Mills, en blåsare samt en batterist tråcklar de ihop en tänkvärd väv av improvisation och komposition, grundton och modulation.
Kvartetten jobbar mycket med cesurer och pauseringar, vilket förlänar musiken en stackatoartad rytmik och egenartad karaktär. Vad som inom klubbmusiken skulle rubriceras ”breakbeat”.
I vilket fall är det storartat och ibland känns det som om de magiska stunder som Jonas Hellborg och Shawn Lane kunde skapa på 1990-talet är tillbaka.
Trilok Gurtu – jazz med indiska influenser
Slagverkaren Trilok Gurtu bor numera i Tyskland och med sig till Kulturhusets hörsal har han en tysk-spansk trio. Det här bandet är emellertid inte riktigt samspelt (än) utan guru Gurtu får rätta och leda medmusikerna rätt ett par gånger. Vilket egentligen inte gör något. Fast musiken gärna kunde vara något mer ”indisk” till sin natur; Gurtu har ju samarbetat med halvsvenske Don Cherry (som verkligen visste att förmäla öst med väst) och hade gott kunnat betona den unika Maharashtramusiken mer.
Dave Holland – festivalens bästa spelning
Basisten Dave Holland tränger knappast någon introduktion och någon sådan ger han heller inte i hörsalen näst sista kvällen på festivalen: tillsammans med lika kvalificerade som meriterade musikerna Nasheet Waits på trummor (som stundom spelar med den gamla fattningen på vänsterstocken) och Jaleel Shaw på altsax (vars klara ton minner mycket om Ornette Colemans fastän med en otvetydigt unik klangfärg).
79-årige Holland spelar på sin kontrabas (som till formen liknar en viola da gamba) som vore han 22 (då han handplockades av Miles Davis som ersättare för Ron Carter) och det är rak, no-nonsense-jazz någonstans mellan be- och free- och hardbop som trion levererar. Festivalens bästa spelning.
Jazz på svenska 1: Lisen Rylander Löve
Avdelning jazz på svenska: om det till äventyrs gått förbi någon så mår den svenska jazzen förträffligt. Damerna först. Lisen Rylander Löves stycken pendlar mellan ambienta känslolägen (alla tre musiker handhar elektronik, jämte tenorsax, batteri, klaviatur och elbas) och frijazziga eruptioner, på gränsen till noise. Tänk Polly Jean Harvey (PJ) möter Mats Olof Gustafsson (Fire!). Musiken böljar fram och tillbaka, som när titelspåren ”Oceans” (2019) och ”In Fields of Time” (2025) spelas efter varandra, och går i sjok som först i efterhand blir tydliga. Mersmak.
Jazz på svenska 2: Elin Forkelid
En annan dam som blåser hårt i tenoren är Elin Forkelid (f. Larsson). Hennes projekt och dubbel-LP ”Plays for Trane” spelas nära nog i sin helhet när hon tar med sig övriga fyra medmusiker till svedmyrska Krematoriets intima scen (egentligen en replolal och studio).
Det ska vara hart när omöjligt att spela John Coltranes musik på nytt men Forkelid lyckas på något sätt. En av anledningarna stavas David Stackenäs vars instrument, elgitarr, Trane aldrig spelade med, mig veterligen. I vilket fall ger det mästarens stycken en ny dimension och samspelet mellan Forkelid och Stackenäs är superbt.
Jazz på svenska 3 – The Dennis Egberth Dynasty
Forkelid blåser också sax i The Dennis Egberth Dynasty i Fredrik Ljungkvists frånvaro. Dynastin, en sextett, får knappt plats på antikvariat Rönnells än intimare scen bland fullbelamrade bokhyllor. Det självbetitlade debutalbumet är bland det roligaste som hänt den svenska jazzscenen på sistone. Och live gör sextetten ingen besviken och batterist Egberth är, liksom basist Miller, generös mot sina medmusikanter och låter dem få minst lika stort utrymme som han själv.
Jazz på svenska 4 – Agnas Bros
Andra som tycks ha roligt men säger sig allt som oftast ha det bråkigt när de repar och spelar in är de fyra bröderna i Agnas Bros. Den senaste skivan har den något avslöjande titeln ”Sista försöket”. Hur som helst verkar allt gammalt groll vara som bortblåst då kvartetten ger en dubbel releasekonsert på Krematoriet (ja, en gång en ”byggnad för eldbegängelse”).
Musiken är lekfull och lustfylld och för ofta tankarna till Bengt Ernryd, som gjort oefterliknelig musik till filmer som Jag är nyfiken – gul och blå, Utvandrarna och Nybyggarna, och, ej att förglömma, till barnprogrammet Fem myror är… fler än fyra bröder, ja, men undrar om inte en eller fler också verkar bakom kulisserna.
Etiopiska örhängen med Sofia Jernberg
En spelning som sker i samband med jazzfestivalen fastän den inte står i programmet är vokalisten Sofia Jernbergs (vars röstomfång spänner över flera oktaver) tolkningar av svarta kompositörer i Southnord-projektet Afro Nordic Blue.
Vid sin sida bland målningar av uteslutande svarta bildkonstnärer på Liljevalchs konsthall har hon mångåriga samarbetspartnern och pianisten Alexander Hawkins samt kompetente basisten Ole Morten Vågan.
Spelningen är på tok för kort men under den halva timmen hinner trion dra av ett par etiopiska örhängen och naturligtvis Mongo Santamarías standard ”Afro Blue” från 1959 som drar iväg i en mästerlig improvisation som inrymmer brant scatsång från Jernberg (hennes signum). Mer och längre nästa gång… Tack!
info@opulens.se
