På operan är det ständig julafton för hederskulturen

Musik.
La Gioconda på Malmö Opera. Dansarna Susanne Grinder, Ulrik Birkkjaer och Malmö Operakör (foto: Malin Arnesson)

FÖRÅLDRAT. Är det verkligen bara jag som börjar bli trött på operakonstens gullande med hederskulturen? Är det verkligen bara jag som ens ser den? Staffan Valdemar Holm verkar i alla fall fullständigt obekymrad om saken i sin uppsättning av La Gioconda på Malmö opera, trots att den är grundbulten för hela handlingen.

Normalt tycks det ju annars närmast vara en plikt för regissörer av gammal skåpmat att blottlägga ”det som gör stycket relevant för vår tid”, eller hur det nu brukar formuleras. Men icke så i den ”moderna” operakonsten. Här går man på i de ingångna ullstrumporna och låtsas som om ingenting har hänt sedan 50-talet i vårt sätt att bedöma dumheter grundade i mannens krav på kontroll och överhöghet.

I Valdemar Holms fall försöker man inte ens problematisera den hederskulturella bottensatsen. Att en otrogen kvinna måste dö tycks vara en helt rimlig tes att utgå ifrån. Inte bara dö, förresten: hon sätter ”frivilligt” i sig det gift som maken anser vara ett rimligt straff för hennes förlöpning.

Staffan Valdemar Holm är ju annars knappast känd för att lägga fingrarna emellan när det gäller att rensa ut, styra upp och ställa till rätta när ursprungsmanuset inte faller honom på läppen, men här staplas ålderdomligheterna på hög utan minsta försök till problematisering – eller ens gestaltning av orimligheten i dem.

Holm kan trösta sig med att recensenterna är lika lomhörda. Varken Kvällsposten, Svenskan, Sydsvenskan eller Skånskan höjer så mycket som ett ögonbryn inför denna julafton för kvinnoförtryckare. Minns jag rätt så kom Malmö Opera lika billigt undan i fjol, där hederskulturen vid det svenska hovet fick det att damma om Maskeradbalen.

Det är som om hela operakonsten har k-märkts och fått någon slags permanent undantag i en kulturdebatt där Satan annars tar den som annars så mycket som snubblar på de identitetspolitiska dagsnoteringarna. Det enda jag kan komma på att jämföra med är det fribrev som hip hop-kulturen verkar ha fått utfärdat för hela sin kvinnoföraktande plattform, och det är lika lite rimligt där.

Erik J Rudvall
info@opulens.se

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Erik J Rudvall

Erik J. Rudvall är skribent och författare skolad i dagstidningsmiljö. Han är född i Stockholm men naturaliserad skåning sedan många år. Förutom sina skönlitterära skriverier fördjupar han sig särskilt gärna i texter om skrivandets och läsandets teori och praktik.

Det senaste från Musik

0 0kr