Operan som konstform

Musik
Från Pixabay.com.

MUSIKFÖRDOMAR. ”Varför måste opera nödvändigt betraktas som ’fin’ kultur? Opera kan vara väldigt rough, experimentell och spännande och faktiskt helt på tvärs mot vad som enligt gängse föreställningar utmärker genren”, skriver Björn Gustavsson.

När jag för drygt tio år sedan i en debattartikel betonade vikten av att dagspressen bättre måste slå vakt om kultursidorna och inte låta nöjesmaterialet helt ta över innehållet, illustrerade tjänstgörande redigerare – mycket försåtligt – min text med två fotografier: till vänster stelt uppställda kammarmusiker med gravallvarlig uppsyn; till höger chica pop-ungdomar i avspänt intagna poser.

Undermeningen var klar: en person som i likhet med mig skriver om klassisk musik och dessutom understryker att sådana texter är viktiga, förväntas ogilla pop och annat ”ytligt”.

Det finns naturligtvis fördomar om allt. För egen del kan jag uppskatta Schubert-lieder lika starkt som kommersiella poplåtar: man kan göra underbara fynd inom alla genrer. Technoversioner av Vivaldioperor som gjorda i Berlin är bland det häftigaste jag någonsin hört. En enkel flöjtmelodi kan vara lika gripande som Beethovens pompösa ”An die Freude”. Och så vidare. Det ena utesluter inte det andra. Motsatsparet antingen–eller kan lika gärna ersättas av både–och.

Svenska skolor avsätter hyfsat stora resurser på sportundervisning och simträning. Alla barn får lära sig simma – men hur många får lära sig att lyssna på klassisk musik? Svenska skolor låter barnen läsa Kalle Anka (”det tycker ungarna är kul”), men inte skönlitteratur – då begår de ett misstag.

Ungefär så resonerar operasångerskan Anna Larsson i ett av kapitlen i boken Vitsen med opera, som dryftar fördomar kring såväl opera som ”finkultur” i största allmänhet.

Varför måste opera nödvändigt betraktas som ”fin” kultur? Opera kan vara väldigt rough, experimentell och spännande och faktiskt helt på tvärs mot vad som enligt gängse föreställningar utmärker genren.

Huvudförfattaren av Vitsen med opera, journalisten Malin Wahlstedt, erkänner en viss ambivalens inför operamusik. Å ena sidan älskar hon opera (”det maffigaste som finns”; ”en konstform som involverar alla sinnen”; ”maximal stimulans”); å andra sidan ser hon de trösklar som ännu finns. Men om fördomarna övervinns, skriver hon, väntar stora upplevelser.

Trots den virriga dispositionen är Vitsen med opera en intressant nykomling inom operalitteraturen. Det är minsann inte ofta det ges ut operaböcker. Det senaste tillskottet till min bokhylla dessförinnan var nog András Battas urflotta uppslagsverk Opera i svensk översättning; en 900-sidig bjässe som presenterar 338 operor och som inrymmer 1500 foton plus mängder av skisser och notbilder. I övrigt har jag inte mycket mer än Forums operalexikon och Folke Törnbloms tillförlitliga Operans historia.

Numera letar sig operakonsten ut i samhället på många nya sätt och på många nya vägar. Operacafér, operabarer, experimentella småscener för ny opera, biografer som visar direktsänd opera från världsledande operahus – möjligheterna är många. Lägg därtill hela webbrymden, Youtube, bloggar och operahus som sänder via nätet – och följden är att opera numera finns snart sagt överallt. Nästan.

Det gäller bara att få fler att inse att operan som konstform inte alls är föråldrad utan tvärtom stadd i en snabb och spännande utveckling. Men för att få även unga att inse detta krävs att skolor och andra hjälper barn och ungdomar att tidigt få vidare sceniska vyer än vad som erbjuds på Idol, Talang och liknande musikprogram i tv.

BJÖRN GUSTAVSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Björn Gustavsson

Björn Gustavsson är verksam som frilansande litteratur-, teater- och musikkritiker, och som kulturskribent och krönikör. Han har gett ut 11 böcker, bl.a. en novellsamling och tre diktsamlingar. Växelvis bosatt i Dalarna och Stockholm.

Det senaste från Musik

Gå till Toppen