Nya ljud: Ett par besvikelser och en mellanskiva

POP/ROCK. Den här veckan har Hanna Chawki inte så många lovord att bjuda på. Två album, en Cohen-tributeplatta med diverse stjärnor och Babe Rainbows nya blir sågade. Dungens nya album får godkänt men inte mycket mer än så.

Producenten Larry Klein har satt ihop en tribute till sin döde vän Leonard Cohen på jazzskivbolaget Blue Note. Here it is. Iggy är med och sjunger Cohens mästerverk ”You want it darker”. Peter Gabriel sjunger titelspåret ”Here it is”. Gregory Porter sjunger ”Suzanne”.

Alltså den ena stjärnan efter den andra är med och sjunger Cohen ovanpå ett löst, jazzigt komp med obekymrade saxdrillar och vispar. Soft och finkulturellt. Motsatsen till Cohen som var stentuff och provokativ med en livsstil som inkluderade både droger och sexuell utlevelse.

Det sömniga jazzkompet gör inte hans låtar någon tjänst mer än att ta bort konturerna och sudda ut dem. Iggys ”You want it darker” låter som ett skämt. Han hade den goda smaken att välja en grym låt men den låter löjlig. Lyssna på Cohen istället. Orädd. Kärnfull. Välarrangerad. Up to date. Motsatsen till denna blaha-blaha-skivan. En fadd soppa. 

Australiska Babe Rainbow släppte sin nya fullängdare ”The Organic Band” den 14 oktober. Den öppnas med ”Inner Space”ett spår som håller ihop.

Vid första lyssningarna saknar jag djup och struktur i skivan som helhet. Detta eftersom resten av låtarna spejsar iväg oinspirerat och det låter som psykedelisk hissmusik.

Det framstår närmast som en skiss över hur en skiva skulle kunna låta, och känns alltså ofärdigt. Organiskt eller inte. Det kan vara bra att smälta maten, ta en tupplur, sova på saken innan man tar beslut. Till exempel om att det är dags att släppa ett album.

Titeln En är för mycket och tusen aldrig nog är väl en variant på ”bättre en fågel i handen än tusen i skogen”. Dungens nya album är nio låtar långt och inleds med spåret ”Skövde” som svävar runt i en tvärflöjts-sfär.

Det är Dungens välbekanta fusionpop. Tänk Kalles Klätterträd fast med vuxentexter som känns bra i munnen men handlar om nånting som jag sällan kan greppa.

I ”Nattens sista strimma ljus” har Dungen lånat några välbekanta ackord från Jakob Hellmans ”Hon har ett sätt”. En låt som ger sig själv karaktär med en snygg gitarr i inledningen.

Dungen känns på sätt och vis oantastliga. De är duktiga musiker och sången är Stockholmscool. Harmonierna är många gånger sköna att rumla runt i. Det här albumet är dock rätt tunt. Det framstår som en mellanskiva. Det är lite av det gamla och så frågetecknet, vad ska vi göra nu då? Vart är vi på väg?

I sista låten ”Om Natten” finns dock en öppning mot stjärnhimlen och något nytt. Det är ett spår som är lugnt, vilsamt, enkelt och smäktande.