När allt är toner

Musik

PERSONLIGT. ”Det finns fler syften än vad jag kan räkna upp: musik är rogivande precis som den kan vara hetsande, den kan vara sorgsen likaså glad, den kan få oss att känna närvaro eller skapa avstånd mellan oss och andra”, skriver Linda Bönström.

Krönikor är en historisk framställning i tidsföljd, om vi ska ta Svenska Akademins Ordlista på orden, vilket det nog kan vara en rimlig ansats. Jag är uppvuxen i ett skolsystem som tydligen ansåg att förmågan att skriva krönikor stakade ut vår ljusa framtid, käckt och personligt skulle det vara. Kanske är det inte av ren slump att man finner ordet krönika på samma sida som ordet kräkmedel. För har det inte blivit för mycket av alla dessa pretentiösa tolkningar, krönikor, som namnkunniga skribenter plitar ner som om det vore någon vedertagen sanning de talar om? Det går inte förneka att vi lever i tyckarnas tid, ett jädra välbetalt tjatter. Men jag är inte den som är den! Jag påstår inget annat än att följande är min värld.

I stort sett varje morgon går jag upp klockan fem och gör mig redo för dagen – vilket är ett stort uttryck för något som egentligen handlar om att klä på sig och borsta tänderna med ena handen medan jag hamrar på tangentbordet med den andra. Vid denna oanständiga tid på dygnet använder jag mina hörlurar, det är viktigt vad jag lyssnar på som om det satte tonen för resten av dagen. Och min vakenhetsgrad är ytterst beroende av detta upplägg.

När jag traskat iväg till bussen och lutat mig tillbaka i sätet så ger jag mig själv ytterligare en halvtimme med hörlurarna, som om av nåden given. För så är det, musiken är som en livsnerv, som något likt halspulsådern driver den livet framåt utan att man för den sakens skull alltid är medveten om dess verkan. När eftermiddagarna kommer och tröttheten blir alltmer som ett envetet surrande som vägrar att försvinna, ja då kliver musiken återigen in i ringen. Möjligen till grannarnas förtret.

Jag blev sjuk och musiken höll mig sällskap de där veckorna på sjukhuset när jag satt uppkrupen i en fåtölj framför det stora fönstret och tittade ut på de tunga snömassorna. Några år tidigare hade jag varit inlagd på samma sjukhus men av betydligt gladare skäl – nåja, om man inte räknar med hur svinont ett kejsarsnitt faktiskt gör – nämligen min dotters födelse. En kväll satt vi för oss själva i teverummet, för mig också känt som pappornas fristad, Lilith och jag. Jag höll henne i timmar medan teven visade en konsert med Elvis Presley och jag minns hur tårarna långsamt började rinna ner för mina kinder när han spelade Sinatras My Way.

Rationellt kan man konstatera, vilket säkert alla karlar i fristaden skulle hålla med mig om, att efter en förlossning är kvinnor som känslomässiga tyfoner men jag vill hävda att det inte var av hormoner utan av musiken som jag grät. Okej, jag kan sträcka mig till att det kom sig av lite av varje, men det är ett för mig oförglömligt minne.

När jag ordnade med min pappas begravning var musiken för mig det viktigaste. Musiken fick säga allt som jag inte kunde, och den återgäldade mitt förtroende. Alla har vi väl dessutom haft tillfällen när våra hjärtan känts som krossade tomater och man kan lita kallt på att just då spelar vi de sorgligaste låtar som vi möjligen kan tänka oss. Gärna på repeat.

Den mänskliga kulturen har alltid burit musiken med sig. Oavsett var och oavsett när så har den haft den mest centrala av roller både i det offentliga och i det privata. Det finns fler syften än vad jag kan räkna upp: musik är rogivande precis som den kan vara hetsande, den kan vara sorgsen likaså glad, den kan få oss att känna närvaro eller skapa avstånd mellan oss och andra.

Jag vet inte om mänskligheten ska anses vara konsumenter eller brukare av musik, kanske kan man till och med vara missbrukare. Jag tror att många människor lever mer med toner än vad de lägger märke till, vi gör vår egen ljudbild, vi är våra egna producenter. Gemene man borde få skriva fler krönikor om musik, det är ett sätt att närma oss varandra, att våga vara personlig, att våga inte vara experter. Att låta fler få dela sin historiska framställning i tidsföljd med musiken som ciceron, här i tyckarnas tid, gör den inget annat än stark och versatil.

LINDA BÖNSTROM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Linda Bönström

Linda Bönström är statsvetare, gymnasielärare och samhällsdebattör och har tidigare verkat även som frilansande översättare och poet. Hon är numera bosatt i Värmland. Tillsammans med Peter Sjöblom är hon chefredaktör för musiksajten MONO. www.monomagasin.se

Det senaste från Musik

Gå till Toppen