Kul utan tillstånd

Musik
Foto: Drew de Fawkes / Wikimedia Commons

GRÅZONER. ”Svartklubbarna ska vara råa, ha trasiga soffor och ett PA-system som Jeppe lånat av sin brorsa.” Linda Bönström apropå Göteborgs stads senaste tillslag mot svart klubbverksamhet.

Välmenta präktiga typer – det är väl egentligen det vi pratar om efter Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werners krönika om Göteborgs svartklubbar. Klubben Truckstop Alaska utreds för brott mot alkohollagen och Werner menar att kommunen låtit den bedriva verksamhet ett decennium trots att den knappast varit laglig – först nu väljer man att slå till mot den framgångsrika verksamheten.

Göteborgs stad har den här gången sig själv att skylla att svartklubbar kommit på tapeten igen. Som Werner framhåller har man tillämpat en ”se mellan fingrarna”-policy där olaglig verksamhet tillåtits pågå med kommunens goda minne. Naturligtvis finns det flera aspekter av detta, men det gör också att många människor påverkas när vinden vänder.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Är det verkligen så allvarligt? Det finns gott om lagliga dans- och musikklubbar i Göteborg och andra städer, det är väl bara att besöka någon av dem som gör rätt för sig med alkoholskatt och entréavgift! För att inte tala om garderobsavgiften, kostnaden för att förvara sin jacka på en galge under personligt ansvar … När Werner tog över som Göteborgs-Postens kulturchef gjorde han klart att han tog uppgiften på allvar men att han inte hade några planer på att bli en tråkmåns. Jag kan tycka att det vore bra om Werner blev något lite tråkigare och inte gjorde frågan till något en artonåring skulle hosta fram. Men i poängen finns egentligen inget fel.

De flesta av oss vet varför svartklubbar fungerar så bra: spriten. Jo, jag vill väl ge även den alternativa musikscenen cred för det hela, men det vore inte sant. Åtminstone inte helt och hållet. För utan spriten, om den spelade en aldrig så liten eller obefintlig roll, skulle väl kulturhusens uppvisningar vara fullsatta med människor på spaning efter the next big thing. Många är däremot de som besökt tvivelaktiga adressers dunkla rum med diskutabel lukt. Och där har banden funnits – de som inte kvalificerat sig att spela på övervåningen på puben eller gått hem hos Sticky Fingers arroganta ledning – och det är fint.

Min vän kallar det idiotiskt att Göteborgs stad slår till när väl klubbarna blivit etablerade, Werner beskriver det som att ”leka med stadens alternativa kulturliv som en liten myra som man när som helst kan mosa”. Jag håller med dem båda, det behövs mindre scener för nya band att spela på. Litet luddigt har många svartklubbar börjat drivas som ideell verksamhet: jag törs sticka ut hackan och hävda att det inte görs i det etablerade kulturlivets tjänst. Åtminstone inte i den där sötare formbara spela-efter-noter-sorten. Svartklubbarna ska vara råa, ha trasiga soffor och ett PA-system som Jeppe lånat av sin brorsa. Men även subkulturen är förenad med villkor, även om en del hellre skulle lyssna på en hel Mariah Carey-platta än att erkänna det. I subkulturens natur ligger att när den blir framgångsrik blir den också mainstream – det som är bra är således det som öppnar portarna till hemliga hus och en större publik. Se bara på punk, rave eller metal. Till och med rocken var en gång syndig.

Tillåt öl- och/eller vinservering så blir det lättare att ha koll och det främjar klubbverksamheten, oavsett vad välmenta präktiga typer än påstår, säger min vän, och jag nickar instämmande.

LINDA BÖNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Linda Bönström

Linda Bönström är statsvetare, gymnasielärare och samhällsdebattör och har tidigare verkat även som frilansande översättare och poet. Hon är numera bosatt i Värmland. Tillsammans med Peter Sjöblom är hon chefredaktör för musiksajten MONO. www.monomagasin.se

Det senaste från Musik

Gå till Toppen