Kangas klanger: Keita, Kouyaté och Kuti

SKIVNYTT. Keita, Kouyaté och Kuti. Kangas klanger reser till den afrikanska kontinenten.

Stark närvarokänsla på Salif Keitas nya album

Att gå i pension kan inte vara det lättaste för en människa som är van vid ett aktivt och kreativt liv. Det förefaller Salif Keita ha kommit till insikt om. 2018 gick Malis musikaliska hjälte ut med att han skulle vila på lagrarna. Det har dröjt blott sju år innan vi nu får ”So Kono” (Nø Førmat!, LP/CD/DL).

Inspelningen hände sig plötsligt och lustigt. Människor i Salif Keitas omedelbara omgivning pushade lite, där de befann sig på ett hotellrum i japanska Kyoto efter en festivalspelning för två år sedan. Keita ansåg att hans gitarrfingrar inte var lika viga längre, men visade sig ändå lättövertalad att spela in några låtar under dessa enkla förhållanden.

Och tur var väl det det! För sällan har vi hört ”Afrikas gyllene röst” i en så sparsmakad inramning. Keitas akustiska gitarr ackompanjeras subtilt av Badie Tounkara på n’goni-luta och Mamadou Kone på kalebass. Den där rösten må ha ändrat karat men den bär och berör, i nio låtar som varvar hittills ohörda kompositioner med att par nummer från Keitas 2000-tal. Det är rätt långt från samarbetena med Santana eller Buju Banton, och desto bättre just därför.

Albumtiteln betyder ”i rummet” på mandinka-språket, och den känslan förverkligas när jag lyssnar på musiken. Om ”So Kono” skulle vara det sista nyinspelade vi hör från den snart 76 år gamla Salif Keita är det ett högst värdigt avslut på skivkarriären.

Kankou Kouyaté bjuder på balsam för öronen

En som arbetat med Salif Keita är Kankou Kouyaté, även hon från en musikalisk griotsläkt i Mali. Sångerskan är en släkting till Bassekou Kouyaté, allmänt hållen som en av de främsta n’goni-spelarna. Kankou Kouyatés släktträd kryllar av dylika musikaliska grenar, allt genomsyrat av den muntliga griot-traditionen. 

Hon har jobbat med alla från Toumani Diabaté, Habib Koité och Vieux Farka Touré till Damon Albarn, Brian Eno samt Songhoy Blues. Nu kommer det skivbolaget valt att kalla Kankou Kouyatés solodebut. ”N’Darila” (One World, CD/DL) följer på 2019 års album ”Kuma”, som på strömningstjänster ändå ligger ute i hennes eget namn, inte som ett samarbete med andra. 

Det må vara hur det vill med den saken, huvudsaken är att musiken är så bra. Kankou Kouyaté har en lättgillad sångröst, här i umgänge med sånger med rötterna djupt nedsjunkna i traditionell malisk musik. ”N’Darila” låter varmt akustisk och är som balsam för öronen.

Kankou Kouyaté ackompanjeras av Les Etoiles de Garana, bestående av en till brädden fylld korg med släktingar som plockar sina toner ur det nämnda familjeträdet. Medmänsklighet är ett genomgående budskap i texterna, och musiken förmedlar detta på ett ytterst adekvat vis.

Moget album med Femi Kuti

Om Salif Keita är en legendar, så är Femi Kuti den äldsta sonen till en annan dylik. Pappa hette Fela Kuti och var kungen av afrobeat. Sonen har nått avsevärd status han också, och verkar sedan ett par decennier tillbaka i pappas anda, med vissa moderniserande justeringar. Afrobeat, jazz, funk och karibisk groove kan mötas i en och samma låt.

Den nu 62-årige nigerianska artisten sammanfattar på ”Journey Through Life” (Partisan, LP/CD/DL) sin livsresa. Femi Kutis barndom präglades av pappans musik och social aktivism. Olufela Olufemi Anikulapo Kuti, som han är döpt till, började spela saxofon när han skulle – vad vi i Sverige kallar – ”fylla moppe”. Sedan gasade han omkring i pappans band Egypt 80 och lärde sig trafikreglerna allt eftersom, ute på vägarna.

Nytt material varvas på ”Journey Through Life” med äldre låtar som uppdaterats i dessa färska inspelningar. ”Chop And Run” utmärker sig. Den brasstäta låten har en text som utgår från en räd som den nigerianska militären utförde mot Fela Kutis egendom Kalakuta Republic 1977.  Femis farmor Funmilayo Ransome-Kuti, som var suffragett och kvinnorättsaktivist, dog av skador efter räden, 77 år gammal. 

Just familjen är viktig för Femi Kuti. Här finns också budskap om personlig utveckling, kampen för frihet, mot korruption –och så något för Femi Kuti så ovanligt som att han berör mer personliga ämnen. Kanske är det åldern och mognaden och återblickandet som öppnar upp hans textmakande? 

Oavsett detta, så är svänget allt annat än geriatriskt.