Helgporträttet: ”Jag är ingen flykting, men frågan är var mitt hem är”

Musik

 

 

Ajak Kwai (foto: Jytte Holmqvist)

MUSIKALISK GEMENSKAP. Ajak Kwai är musiker, före detta flykting från alltjämt svårt krigshärjade Sudan, människorättsaktivist och samhällsarbetare. Jytte Holmqvist träffar henne på ett bibliotek i Melbourne.

Namn: Ajak Kwai
Bostadsort: Fairfield, Melbourne, Australien
Uppvuxen: Bor, södra Sudan
Familj: Tre bröder mördade i sudanesiskt inbördeskrig, så även hennes pappa. Ogift. Hennes syster bor i Towoomba, Queensland.
Fritidsintressen: Sudanesisk och arabisk sång och musik, gospel, dans och mänskliga rättigheter.

Ajak Kwai är före detta flykting, vars hemstad Bor i södra Sudan fullkomligt förintades 2002 under det förödande första inbördeskriget i Sudan. I den så kallade Bormassakern dödades 2 000 civilpersoner. Hennes tre bröder och far dog alla i kriget, men Ajak och hennes syster bor i dag i Australien.

Kwai har släppt tre album och arbetar på ett nytt. Hon skriver på en bok som bygger på teman behandlade i hennes senaste album Of Cows, Women and War. Hon har sjungit duetter med bland andra Sarah Blasko och framträtt på publikpackade WOMADelaide. Hennes sång ”Majokit” har använts som filmmusik och hon har tankar på att ge ut en bok så fort hon förvärvat upphovsrätten till dokumentära fotografier av kvinnor i Sudan.

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Wow, det är en bra fråga. Jag älskar människor. Jag är väldigt positiv och jag älskar harmoni. Jag älskar folk, att leva i fred med människor inklusive dem som inte har något direkt med mig att göra. Jag grips av panik om jag hör talas om krig eftersom jag själv vet hur en konflikt kan påverka människor. Så detta är den jag är: jag älskar folk och jag tror att jag är en mycket samhällstillvänd person.

Ja, du har varit mycket engagerad i den sudanesiska gemenskapen här. Tror du att din musik är viktig för dessa grupper?

– Det är viktigt. De unga sudaneserna tycker om min musik trots att den inte är modern; min musik passar in någonstans mitt emellan det de är vana vid. De tycker om rytmen i min musik.

Så din musik är förankrad i sudanesisk kultur och historia?

– Ja, men jag använder även min egen kreativitet därför att sudanesisk musik har arabiska inslag och jag vill göra något annorlunda. Som barn lyssnade jag mycket på arabisk musik, som har påverkat mig som konstart. Sudan är inte ett arabiskt land, även om många tror att det är det.

På vilket sätt skiljer sig arabisk musik från sudanesisk musik?

– Musikstilarna påminner om varandra eftersom det finns många arabiska människor i Sudan. I söder, närmare Uganda, är det afrikanska inflytandet större. Det är svårt att säga vem som påverkar vem, vi är en massa blandade människor vilket är inspirerande eftersom det blir så mångetniskt.

Vad innebär det att som du vara medlem av dinka? Vad har de etniska grupper som ingår i dinkasamhället gemensamt i fråga om värderingar och religiös tro?

– Det handlar inte så mycket om religion, men dinkastammen är en av de största i Sudan och vi har blivit utsatta och trakasserade av många människor, men jag vill inte prata så mycket om det eftersom jag försöker förena människor. Vi har i grund och botten samma kultur och samma värderingar. Stammen som vi ligger i konflikt med är i grunden våra bröder så vi har samma grundvärderingar: vi respekterar våra familjemedlemmar, de äldre människorna i våra samhällsgrupper, vi ser efter de äldre genom att ta hand om dem hemma, det är vår skyldighet. Vi hjälper dem som är utsatta och hemlösa. Det spelar ingen roll vem det är eller vad det handlar om.

Det är fint och speciellt att höra. Jag läste någonstans: ”Dinka finner sin religion i naturen och världen runt omkring.” På det sättet verkar man ha mycket gemensamt med maorifolket på Nya Zeeland. Har du funnit frid och en känsla av gudomlighet i naturen också här i Australien?

– Ja, det stämmer och vi har så många olika gudar. Vi tillber till och med solen och månen och djuren. Min gud finns i naturen, fast jag är uppväxt i en kristen tradition och har studerat hela mitt liv i kristen skola, så jag är väldigt kristen också på många sätt. Jag gick ofta i kyrkan och lärde mig också att sjunga i kyrkan.

– Men sedan jag kom till Australien har jag börjat ifrågasätta religionen i dessa andra delar av världen, i västvärlden. Jag har hört talas om vad som gått fel i kyrkan. Kyrkan här är inte riktigt vad vi trodde den skulle vara när jag reflekterade över detta när jag fortfarande bodde i Afrika – efter att ha flytt Sudan hamnade jag i  Egypten och levde där i åtta år.

Är människor mer agnostiska här tycker du?

– Jag tycker att det är mer auktoritärt och politiskt här än andligt.

Bedrövar det dig?

– Ja, kyrkan har sin egen agenda.

Du drevs ut ur ditt hemland som flykting under det sudanesiska inbördeskriget, som pågick mellan 1983 och 2005. Vad är grunden till dessa inbördeskrig och varför var dinka den mest utsatta gruppen?

– Därför att vi är väldigt starka människor i södra Sudan och vi har kämpat mycket. Vi är väldigt starka människor, krigare, och i norra Sudan gillar de inte vad vi har – eller hade snarare … Vi var inte muslimer, vi kämpade, vi var rika, vi hade djur och en del av oss var utbildade eftersom familjen sålde kor och hade råd att låta sina barn gå i skola. Norra Sudan ville dominera södra Sudan och för att kunna göra det splittrade man de södra delarna.

Och dinka var i vägen?

– Ja, och Bor råkade ut för den värsta massakern, man hade skolor, utbildning. Jag vet inte varför det alltid är så att folk som ligger i konflikt med varandra börjar kriga. Min min hemstad är egentligen en djungel, om jag återvände skulle jag inte ens kunna känna igen var jag föddes. Bor är fortfarande där, men det är en övergiven plats.

Vad är lösningen på detta våld? Över två miljoner sudaneser har dött som en följd av krig, hungersnöd och sjukdom sedan 1983.

– Jag önskar att det fanns en lösning. En av mina nya sånger behandlar teman om enhet och samförstånd i Sudan – om vi inte är enade kommer vi inte att vinna och jag tror att det är den enda lösningen. Landet är traumatiserat och vår ledare är inte normal. Det handlar om människor som legat i krig i tjugo år och just dessa individer ska nu leda landet. Det fungerar inte.

Vad tror du skulle fungera?

– Vi behöver någon som är annorlunda, nya människor med öppna sinnen som kan hela det sudanesiska samhället. Vi dödade varandra, så nu behöver vi någon annan som kan hjälpa oss att läka och tala i samförstånd. Vi måste tala om alla dessa frågor och få någon att förena oss. Vi behöver en ledare med insikt och klarsynthet, det måste vara en sudanesisk person, det skulle vara idealiskt.

– Så det är vad vi hoppas på, men just nu verkar det väldigt långt borta. Men det är de vanliga människorna på gräsrotsnivå som jobbar hårt för att förena landet. Att förenas är det viktigaste.

Och en dialog mellan människor?

– Ja, och att de läker eller helar landet. De dödar varandra hela tiden, det är detta som händer med människor utan utbildning. De har inget perspektiv. De tänker kortsiktigt och många av de utbildade sudaneserna har dött. Tjugo år är en väldigt lång tid utan fungerande utbildningssystem. Så jag vill inrätta en välgörenhetsfond som hjälper sudanesiska barn att gå i skolan.

Var du konstnär i Sudan också?

– Ja, jag sjöng ofta. Vi hade egentligen ingen professionell sångare men jag brukade sjunga i skolan och när jag bodde i Egypten hade vi ett band som hette The Girls’ Band. Så jag har sjungit sedan barnsben och min pappa var sångare – han sjöng nationalsången offentligt och min farbror var också sångare.

Känner du dig fortfarande som en flykting fast du fysiskt klarat dig undan?

– Det är en mycket bra fråga. Jag ser mig inte som flykting längre, det är vad som händer när man blir bosatt. Jag är ingen flykting, men frågan är var mitt hem är. Det är en fråga jag måste utforska mer. Ens hem är inte bara där man sover; det är medmänniskor, en känsla av samhörighet och tillhörighet och det är inte alltid man känner sig ”hemmastadd”.

Vad jag försöker säga är att Australien är ett vackert land, men är fortfarande delvis ett vitt land i politiken. Jag menar att Australien varit isolerat under mycket lång tid. Många européer gör stora framsteg, men Australien, som i mångt och mycket är ett progressivt land, har fortfarande lång väg att vandra.

När du framträder på scen kallar du ofta dina manliga bandmedlemmar (två är från Kuba och den tredje från Ghana) dina bröder, även om ni inte är släkt. Det är mycket speciellt och speglar hur mycket de betyder för dig. När man tänker efter skulle det vara en bra kombination, att skapa en ”fusion” mellan sydamerikanska och afrikanska rytmer.

– Absolut, sydamerikansk musik har mycket gemensamt med afrikanska rytmer och sudanesisk musik är mycket lik arabisk musik och rytmen är fantastisk.

Din musik är så suggestiv och rytmisk. Det är nästan som om publiken faller i trance. På scen lyser du med din färgstarka närvaro. Det är suveränt att se.

Tack så mycket.

Vilka slags människor och grupper är dina största fans här i Australien och vad tror du att de inspireras av i din musik?

– Mina största fans är nog i tjugo– trettioårsåldern och uppåt. De tycker att min musik är något obestämbart exotiskt. Människor är nyfikna trots att de inte helt kan definiera eller kategorisera min musik. Men de gillar rytmen.

Vem inspireras du själv av i ditt musikskapande?

– Ja, jag skulle vilja säga andlig musik. När jag var i Afrika brukade vi sjunga gospelmusik och jag älskar gospelmusik … Ja, och någon som jag verkligen gillar är Bob Dylan. Han berättar sanningar genom sina låtar. Och Leonard Cohen är jag också imponerad av. Jag älskar hur de båda skriver. Jag kan relatera till deras texter.

Du har sagt i en intervju att du började skriva dikter och sedan utvecklade dem till låtar. Tror du att din musik kan hjälpa flyktingar som lyckats fly att känna en starkare förbindelse eller koppling till sina kulturella och etniska rötter?

– Det är väldigt viktigt. Musik handlar om att förena människor och det tycker jag är mycket viktigt för flyktingar; åtminstone att de kan uttrycka sig och engagera sig i konst. Men man behöver inte vara flykting för att känna gemenskap genom musiken. Som konstnär handlar det om att skapa konst som förenar människor och har mening. Varje individ kan sedan tolka musiken på sitt eget sätt.

– Musik är det enda språk som kan befria människor. Om man står på gatan och pratar med människor, berättar för dem, predikar för dem, kommer ingen att lyssna, men de gör det till musik.

Så rytmen är ibland viktigare än orden?

– Ja, rytmen är jätteviktig, eftersom folk ofta inte förstår vad jag säger men min musik väcker känslor hos lyssnaren. Och den känslan är universell, även om vi skulle fokusera på skillnaderna, till exempel svart och vitt. Det är inte så enkelt. Man kan separera människor, man kan separera färger, men man kan inte skilja någon från sina känslor.

Du har sagt att fred, samförstånd och förlåtelse är tre huvudteman i din musik. Hur tror du att människor som har genomgått samma trauma som du som före detta flykting kan förlåta efter alla orättvisor de utsatts för?

– Du vet, det är väldigt svårt med linjen mellan hat och fred, den är så tunn. Om du frestar den och trycker på blir individen sannolikt arg men inte produktiv. Förlåtelse är trots allt det som hjälper och det är den enda lösningen.

Det är intressant och ett väldigt kristet synsätt också. Kristna värderingar handlar om förlåtelse.

– Ja, jag skrev en sång där jag sade att det kostar inget att älska men det kostar att hata. Om jag själv är arg kan jag inte sova … och jag försöker vara en givande person. Så förlåtelse är det viktigaste och faktiskt att släppa saker och oförrätter. Folk säger: ”Jag kommer att förlåta men jag kommer aldrig att glömma.” Det är varken rimligt eller vettigt. Man ältar det fortfarande. Man måste släppa oförrätterna.

Hur låter du själv saker och ting bero?

– Det är en väldigt svår fråga eftersom jag har blivit sårad här i Australien [hon berättar om flera rasistiska erfarenheter], men jag sjunger en sång och jag spelar musik och tränar. Ibland dansar jag; jag älskar att dansa.

Så musik för dig är en frälsning som ger dig sinnesro?

– Jag sjunger en sång och det är inte alltid lätt, men förlåtelse är viktigt.

Din musik har ett budskap om kärlek och fred. Och freden du talar om och förmedlar genom din musik kan också vara en universell känsla. Handlar det om en inre frid?

– Det rör sig om en själv, därför att frid och fred måste börja någonstans och fred mellan människor är en personlig sak. Om jag arbetar hårt och ifrågasätter hela tiden måste jag framför allt ha det bra: om jag lever i fred och samförstånd med min fru kan det leda till en bra värld, vi måste alla njuta av frid på hemmaplan.

Har kärleksbudskapet i dina arabiska låtar en djupare mening ur ett kulturellt perspektiv?

– Ja, därför att kärlek är något som folk i västvärlden tycks fly från. Många människor är kritiska till kärlek. Och varför? Därför att alla inte upplevt kärlek. När man i afrikanska kulturer talar om kärlek menar man det, så det är inte något som man säger utan att mena det.

– När man som jag observerar västvärlden känner jag att européerna förlorat mycket. Vi kommer inte alltid att åtnjuta teknik och mekanik. Vi behöver hitta tillbaka till vår mänsklighet. Individualismen dödar. Vi inte så starka, vi är inte maskiner. Människor i västvärlden måste skapa gemenskap.

För att återgå till din musik: Du sjunger på ditt eget sudanesiska språk, på engelska och arabiska. Påverkar språket dina låtars teman och det budskap du vill förmedla?

– Ja delvis, och på mitt eget språk kan jag förmedla mer eftersom jag känner till alla kulturella värderingar. Men på mitt nya album har jag med en sång som handlar om människor som inte talar med varandra.

I framtiden vill Ajak Kwai experimentera än mer med sin egen musik och samarbeta även med europeiska artister och agenter. Jag säger att svenskarna kommer att älska henne och att svenskar är öppna för nya rytmer och musikstilar. Ajak ler och gläds vid tanken:

Små berättelser har stor betydelse. Det är vad jag vill säga till svenska folket: små berättelser har stor betydelse.

JYTTE HOLMQVIST

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik

Gå till Toppen