Håkan Hellström överraskar

Musik
Håkan Hellström. Foto: Marcus Erixson

NY VÄG. Håkan Hellström övergav gubbrocken och arenaaspirationerna. Han beträder nu en helt annan väg än har varit på tidigare, och det låter bättre än på länge, enligt vår recensent Andreas Eriksson.

 

 

Illusioner av Håkan Hellström
Tro och tvivel/Woah Dad!/Warner.

 

Efter förra albumet kändes det rimligt att Håkan Hellström skulle göra något helt nytt. Inte för att Du gamla du fria (2016) var ett dåligt album. Det var det inte. Men det föll inte mig i smaken. Att en artist prövar nya vägar är bra, och så även Håkan. Det är naturligt att det tar en stund innan man hittar rätt. Kreativ förstörelse är centralt, även för musiker. Allt vi hör nu är bekant, men ändå så annorlunda. På flera sätt har Håkan aldrig varit så långt ifrån Broder Daniels svärta där han började. Men han har heller aldrig varit så avlägsen från den popmusik som gjorde honom folkkär.

Illusioner är en pompös balladsamling som för oss till något han bara snuddat vid tidigare. Den energiska popen och de drivande gitarrerna är borta. Hela plattan är inspelad tillsammans med Göteborgs symfoniorkester och nästan alla låtar är skrivna tillsammans med parhästen Björn Olsson. De präglas av den skakiga men genuina röst vi hört i moderna klassiker som Sång i buss på villovägar 2007, När lyktorna tänds och redan så tidigt som i Det är så jag säger det.

”Vänta tills våren”, som också släpptes som singel ett par veckor före albumet, är en briljant parafras på den tidige Bob Dylan. Både musikaliskt och textmässigt är det något av en svensk take på ”Desolation Row”, packad med lekfulla bibelreferenser och fulrim. Håkan är trött på hatet från Stockholm och är en ”trollkarl utan framtid”. Den gode Hellström rullar ut från huvudstaden, hamnar på villovägar i himlen innan han slutligen återvänder till Göteborg. Han sjunger släpigt som Plura Jonsson, mer än han någonsin gjort.

Fortsätt

 

Ett problem är att allt låter lite enahanda. Även om det är vackert. Serenader till kärleken samsas med episka hyllningar till livet. Stundtals låter det mer som ett filmsoundtrack än något annat. ”I dina armar” med sitt tillhörande interlude är ett stilfullt intro till vad som komma skall, men inget så mycket mer.

”Båda sidor nu” är en nyinspelad version av Joni Mitchells tidigare översätta ”Both sides now” och sticker ut som ett funkigt och något annorlunda spår. Håkans version är tiotusen bättre gånger än originalet. ”Tro på livet” är tillsammans med ”Sjung högre” de kanske starkaste låtarna, såväl musikaliskt som textmässigt. Storslagna stråkar och blåsinstrument får ge toner till ett återkommande tema i den hellströmska lyriken; att fortsätta kämpa när allt verkar gå åt helvete, och att det gömmer sig en väg för alla, någonstans bakom stängslet.

”Mitt hjärta är ett jordskred” är en briljant hyllning till den galenskapen och kärleken, och ger plats till liknelser som ”mitt hjärta är en galen general”. För bra för att vara sant. Om jag hade gillat broderi hade den textraden varit ett givet motiv. Nyårshistorien ”Gott nytt” är en genuint frustrerad och vemodig kärleksvisa av rang. ”I love U stupid” är inte en besvikelse direkt, men något av det märkligaste Håkan gjort hittills. Symfonikernas musik får ge vika för exotiska ljud från djur i djungeln och känns mest som en halvdan James Bond-parodi.

”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” är det viktigaste rent musikaliskt som kommit från Göteborg sen Håkan gjorde ”2 steg från Paradise”. Close to home, men med en dödligt allvarlig innebörd för världen utanför.

Nordhemsskolan var min hemvist i tio års tid. Mot alla odds lyckades vår generation. Vid sidan av knivslagsmål, misshandlade lärare och knarkförsäljning i det där mögelskadade slottet fanns vi som tog till vara på vårt utanförskap och formulerade om det till kreativitet och till skapande. Vid sidan av alla som strävande efter konformism fanns vi som kände att vi stod upp för något på riktigt.

De som föddes på 90-talet och gick på Nordhemsskolan har redan börjat erövra världen. De är musiker, konstnärer, komiker, politiker, skribenter och trollkarlar, både bokstavligt och bildligt. Det har inte ens gått tio år sedan de lämnade skuggan av de där nationalromantiska valven för sista gången. Tänk vad de ska åstadkomma framöver. De ska tas på allvar, dödligt allvar.

Det finns de som kommer att kritisera Illusioner för att inte vara ett album bestående av gladpop, Taubehyllningar och droger i mängder. Men de får ursäkta, dessa stockkonservativa kritiker, som avskyr artisters musikaliska utveckling. Att Håkan väljer en ny väg skvallrar snarare om hans bredd, och hans principfasta kreativitet som snuddar på verklig individualism. Ingen hade älskat Dylan om han sjöng gnälliga folkvisor hela dagarna och detsamma gäller för Håkan och den så kallade indiepopen.

Själv har jag aldrig tolkat Håkan Hellström som en renodlad indiemusiker, vad det nu skulle vara. Om den nordiska indiepopen har sina rötter i brittpopen är det värt att ifrågasätta. För avståndet mellan Håkan och The Smith har alltid känts enormt. Jag fick upp ögonen för honom tack vare hängivenheten till den västsvenska vis- och berättartraditionen. Andra har gillat hans kärleksballader, och vissa hans mer renodlade arenarock.

Artister är till för att projicera sig själv och sina föreställningar på, och musik är till för att identifiera sig med. Bara det inte går för långt. När Håkan nu väljer en annan väg är det inte sig själv han tar avsteg från, utan den Håkan Hellström ni vill att han ska vara.

ANDREAS ERIKSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik

Gå till Toppen