Chick, stort tack för allt

Musik.
Chick_Corea
Chick Corea. (Bildkälla: Roland Godefroy /Wikipedia.)

JAZZLEGEND. Den amerikanske jazzmusikern Chick Corea avled den 9 februari. Han blev 79 år gammal. Gussy Löwenhielm blickar tillbaka på 90-talet och mötet med Chick Coreas musik.

Året var 1992. Jag var nyss hemkommen från USA efter ett år som utbytesstudent i Kent, Connecticut där jag hade sett Nirvanas “Smells Like Teen Spirit” premiärsändas på MTV då jag tyst för mig själv förvånat förmedlade orden “ha, jag är ju hårdrockare”.

Den amerikanska hiphopen upplevde en renässans med East Coast-falangen i spetsen, Metallica hade släppt “The Black Album” och 70-talsdiscon tillsammans med didgeridoon blev kommersiellt gångbara tack vare Jason Kay i Jamiroquai. Det var en spännande tid med en känsla av att allt var möjligt.

Tv4 hade gjort sin premiärsändning och vi kunde glädjas åt att vi inte var tvungna att gå på bio för att se reklam (något vi har svårt att tänka oss idag när vi måste se hela två sponsrade inlägg innan vi kan se det Youtube-klipp vi verkligen ville se) och Martin Scorsese hade satt ribban högt genom att inleda decenniet med sin kanske bästa film hittills, Goodfellas.

Med undantag av den nydanande nationalromantiken med nynazisterna i spetsen så var det en härlig tid med lågt hängande frukter som nästan bara gav en känsla av att vara i vägen för att allt var så lättillgängligt. Och mitt i allt detta exploderade grungen som ytterligare populariserades genom filmen Singles och således satte Seattle på kartan för första gången sedan Jimi Hendrix död. Och mitt i allt detta spelade Alice in Chains på Cirkus då sångaren Lane Staley skallade en nynazist i publiken som gjorde en ytterst opassande hälsning i en miljö där den drogromantiska livsstilen gick före den nationalromantiska.

Men inte tog jag del av detta. Nä, jag hade stiftat bekantskap med bandet Phish i USA och hade insett att tekniskt skickliga musiker hade gräddfil rakt in i mitt hjärta. Medan Smashing Pumpkins, Soundgarden, Gangstarr, Blind Melon, Jane’s Addiction och Björk med fler spelades frekvent på MTV under dess guldålder så lät jag mig hänföras av snortajt och hårdsynkoperad fusionsjazz. Om det inte fanns en trummis som kunde hantera den amerikanska trumkårens rudiment med dubbelparadiddlar och flammar så ägnade jag inte en sekund åt detta. Det var helt enkelt inte värt det.

Torsdagarna kom att vigas åt den meditativa sysslan att ta fram ett inplastat tomt TDK-band som jag öppnade och stoppade i min Hitachibandspelare för att spela in den jazzkonsert som skulle sändas i P2. Och det var då, 1992, som jag kom i kontakt med Chick Corea Elektric Band genom en livekonsert från Fasching samma år. Och jag blev totalt golvad där den samspelta kvintetten spelade perfekta unisoner och absolut hänryckande och tekniskt virtuosa solon i låtar som “Blue Miles” och “Got a Match”.

Den slicka filmmusik-räven Dave Grusin med sitt ännu slickare skivbolag GRP var det enda som räknades trots att en egentligen ännu skickligare ljudkonstnär tillika tekniker, Butch Vig, la sin magiska hand på skivor som “Siamese Dream” med Smashing Pumpkins (som också hade en utomordentligt skicklig trummis i Jimmy Chamberlain, men det förstod jag inte då med mitt pop-förakt), “Dirty” med Sonic Youth och då Nirvanas “Smells Like Teen Spirit”. Han skulle dessutom spela in Skunk Anansie innan han skulle starta sitt eget band Garbage. Men detta hade jag ju ingen aning om eftersom jag hade hittat min nisch i musikens svar på bodybuilding i fusionsjazzens förtrollande värld.

Mina gamla idoler fick ge vika för trummisen Dave Weckl, trumpetaren Randy Brecker, saxofonisten Bob Berg och så Mike Stern. Ständigt denna Mike Stern som hade inlett sin musikaliska bana i Miles Davis band i början av 80-talet och nu hade lagt heroinet på hyllan till förmån för en överstyrd chorus-pedal och snabba skalövningar blandade med ständigt återkommande blueslicks, eller “räkor” som vi kallade dem där vi som lillgamla förstå-sig-påare satt längst fram på Fasching med benen i kors och verkligen förstod det som skapades på scenen. Det var ett parallellt universum som inte många 18-åringar hade access till. Faktum var att vi sänkte medelåldern på Fasching avsevärt med våra månatliga besök som sen skulle eskalera till besök varje vecka när “fjälljazzen” gjorde entré i mitt liv. Men det är en annan historia.

Julen 1993 gick jag upp till NKs skivavdelning för att införskaffa Chick Coreas skiva “Light Years”. Ynglingen i skivaffären fattade tag i skivan för att scanna in streckkoden då han hastigt tittade upp på mig och förvånat uttryckte “Oj, jag trodde det var du”. Jag tackade. Kände mig smickrad. För sån stor betydelse hade Chick Corea för mig. Han banade väg för ett helt nytt musikaliskt uttryck med sin scientologidränerade perfektionistiska fusionmusik med muskelbyggarambitioner som fick Steely Dan att framstå som ett otajt indiepopband från Bulgarien. Chick var en messiasgestalt som betydde ohyggligt mycket för mig i den utanförskapsbubbla jag befann mig i gymnasiet. Han var den fasta punkten i min tillvaro vilket gjorde upplevelsen extrastark när jag fick se honom live på Cirkus 1994 på samma scen där Lane Staley två år tidigare skallat en skinnskalle.

Så trots att jag inte ägnat en tanke åt denna jazzlegend på ett bra tag så blev jag djupt berörd av att läsa att han gått bort i cancer 79 år gammal. Han har ju alltid funnits i mitt liv. Och även om fusionskivorna med den egna kvintetten inte går varma idag, utan har fått ge plats åt legendarens fantastiska bidrag till Miles Davis grupper i början av 70-talet där de mest nämnbara är de insatser han gör på “Miles Davis at Fillmore: Live at Fillmore East” och “Black Beauty”, så kommer jag alltid minnas honom som en stor prägel på min musiksmak. Så tack, Chick. Stort tack för allt.

GUSSY LÖWENHIELM
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik

0 0kr