INDIEPOP. ”Traditionell vispop i all ära. Men denna gång tolkas en anarkist av en annan anarkist. Lärka gör Dagerman rättvisa genom att göra honom till sin,” skriver Erik Bovin som lyssnat på Mårten Lärkas aktuella album med egensinniga Stig Dagerman-tolkningar.
Två dagar om året – Mårten Lärka spelar Stig Dagerman
Comedia/M.OTION SONGS. Distribution: The Orchard.
Kort efter Stig Dagermans hundraårsjubileum släpptes hyllningsalbumet Två dagar om året – Mårten Lärka spelar Stig Dagerman. Att denna undergroundartist förr eller senare skulle låta sin musik hämta kraft ur litteraturen förvånar inte.
Lärka som själv beskrivit sin musik som biblioteksrock har alltså förläst sig på Dagerman och låtit texter ur ett kort men mångfasetterat författarskap kokas ned till 12 medryckande indiedängor.
Med Dagermans bläck – och ett mörkt Europa som fond – fick människans ondska, svek och förtvivlade längtan efter frihet en rejäl genomlysning. I dag råder onekligen andra stilideal än under Dagermans 40-tal. Ändå är det uppenbart på vilket sätt han talar till oss i dag.
I mitt tycke fångar Mårten Lärkas musik – som både skevar och svänger – en viktig motsägelse hos Dagerman: hur han tog avstånd från mörkret samtidigt som han inte kunde låta bli att såväl erkänna som betona dess dragningskraft.
Ta de idag närmast bevingade orden ur Bränt barn (1948), som Lärka sjunger i låten med samma titel: ”Det är inte sant att ett bränt barn skyr elden. Det dras till elden som en mal till ljuset. Det vet att när det kommer nära skall det åter bränna sig. Ändå kommer det för nära.”
Mörkret bjuder gärna upp till dans; alla som varit där vet hur lätt det är att gå upp i mörkrets egen tarantelladans. Det gäller att gripa efter det lilla handlingsutrymme som står till buds för att ta sig ur detta ormgrepp. Men som denna nyansernas mästare till författare visade är även detta val förenat med ångest. Som bekant lyckades inte Dagerman bekämpa sina demoner och dog ung. 1954 begick han självmord, blott 31 år gammal.
Syndikalist och anarkist
Dagerman var mycket: syndikalist, existentialist men också anarkist. I dag innehar han ställningen som en något mer rumsren nationalskald än Strindberg. Men ”nationalskald” är nog ett epitet som får en anarkist att vända sig i graven. Dagerman var nämligen en stark kritiker inte bara av diktaturer utan, i viss mån, även av välfärdsstaten, han identifierade till exempel tidigt folkhemmets auktoritära drag.
1946 beklagade han sig över ”individens oförmåga att i det väsentliga förfoga över sitt eget öde” även i ett demokratiskt land som Sverige. ”Man födes, man lyder, man dör / det sista en människa lyder är en ålderdomshemsdirektör” som Lärka sjunger i ”Den sista skolan”.
Prosabaserade Dagerman-tolkningar
Det självklara hade varit att låta Dagermans dikter tjäna som låttexter, i stället tas ofta passager ur Dagermans prosa i bruk. Texten till inledningsspåret ”Den vackra systern” utgör också inledningen i romanen Bränt barn medan ”Den tomma rustningen” (där Mårten Lärka påminner en aning om Franska trion) är hämtad ur den, även med dagermanska mått, ovanligt febriga romanen De dömdas ö (1946).
Men att Lärka skulle göra det enkelt för sig var knappast väntat. Sedan 2015 har denna särling huvudsakligen släppt låtar med franska texter, uppförda på små scener inför en, får man förmoda, till majoriteten icke-fransktalande publik.
Punkig indiepopkostym
Ingen hade nog väntat sig att Dagermans texter skulle passa i en punkig indiepopkostym – men det gör dem! Men, tänker kanske några, borde inte ett hyllningsalbum åtminstone försöka göra hyllningsobjektet rättvisa? Vad hände med respekten? Borde inte nationalhelgonets textskatt förlänats ett mer finstämt arrangemang? Och det stämmer. Mårten Lärka gör Dagerman främmande för oss – så att vi kan upptäcka honom på nytt! Traditionell vispop i all ära. Men denna gång tolkas en anarkist av en annan anarkist. Lärka gör Dagerman rättvisa genom att göra honom till sin.
info@opulens.se
