HISTORIA. I God Natt Madame lyfter Carina Burman på en inte överdrivet sirlig, men lätt 1700-talsdoftande prosa, fram en kvinna som känns förvånansvärt modern, skriver Elisabeth Brännström som läst Carina Burmans roman om Anna Charlotta von Stapelmohr.
God Natt Madame av Carina Burman
Albert Bonniers Förlag
När vi först får möta Anna Charlotta von Stapelmohr, huvudpersonen i Carina Burmans alterfiktiva (det vill säga där fakta och fiktion blandas) roman God Natt Madame är det anno 1790 och hennes hett efterlängtade graviditet lider mot sitt slut. Anna Charlotta, eller Lotta som hon kallas av familj och vänner, har väntat länge på en fullgången graviditet och ett eget barn. Hennes liv har varit kantat av missfall och av döda och dödfödda barn och hon har erfarit så stora svårigheter att bli gravid att hennes längtan efter barn med tiden har börjat överskugga allting annat. Hon kommer aldrig att träffa sin dotter, som föds på juldagen 1790 och får leva till 1829. Anna Charlotta dör sex dagar efter förlossningen bara trettiosex år gammal, och hennes livs allra högsta önskan infrias aldrig.
I september 1790, när God natt Madame tar sin början sitter Anna Charlotta, avstängd från allt umgänge på grund av en nästan ofattbar fadäs vi hovet, och doppar sin gåspenna i bläck i sitt sovrum i Stockholm. Hon har nyss satt igång med att skriva ner sin livshistoria, allt medan hon med stigande förhoppningar känner hur det fortfarande levande fostret sparkar inne i magen.
Anna Charlotta riktar sig direkt till sin läsare, eller läsarinna som hon uttrycker det, och ju mer man lär känna henne desto tydligare framträder bilden av en intelligent kvinna som levt ett, trots barnlösheten, gott och spännande liv som vän till Bellman och gunstling vid Gustav III:s hov; i alla fall fram till den förödande tidpunkt då hon stängdes av från kungens innersta krets på grund av ett gravt oförsiktigt och dessutom oförskämt uttalande om hovstallmästare Muncks påstådda faderskap till Gustav IV Adolf. Kungen förlät henne aldrig och hon hade alla skäl att klandra sig själv för sin bristande kontroll över den skarpa, rappa tunga Gud hade skänkt henne.
Hennes smarta, roliga men ofta alldeles för träffsäkra, kommentarer hade genom åren visserligen roat, men också oroat, både män och kvinnor i de adliga, intellektuella kretsar där hon mest umgicks. För det mesta hade hon förlåtits, men när de snärtiga kommentarerna drabbade självaste konungen fick både han och resten av hovet nog och Anna Charlotta förblev persona non grata ända fram till sin död.
När hon nu sitter och reflekterar över sitt liv låter Anna Charlotta läsaren få ta del av alla sina bedrövelser och glädjeämnen och texten flyter fram och tillbaka mellan hennes nutid och det förflutna då hon fortfarande var ung, vacker, och populär. Hon söker sig framåt genom åren; från sin ungdom då hon, den smarta, snygga 17-åriga Lotta, möter den 14 år äldre, inte heller helt oattraktive trubaduren Carl-Michael Bellman och blir hans väninna istället för att bli hans fru eller älskarinna. Vänskapen, som höll i sig ända fram till Anna Charlottas död, var så pass intim att Bellman på skämt utgav sig för att vara sin dyrkade yngre väninnas lydiga knähund, Bella, långt efter det att de båda hade gift sig på annat håll.
I God Natt Madame lyfter Carina Burman på en, inte överdrivet sirlig, men lätt 1700-talsdoftande prosa, fram en kvinna som känns förvånansvärt modern trots att över två århundraden har passerat sedan hennes död i barnsäng. Läsaren leds genom alla irrvägar, förälskelser, sorger och glädjeämnen i Anna Charlottas liv och vi kommer henne mycket nära. En utmärkt roman som skickligt lyfter fram en begåvad, karismatisk kvinna som annars löpt risk att helt och hållet glömmas bort av historien.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
