Utan någon som helst skam i kroppen

Litteratur
Elis Burrau (Foto: Casia Bromberg).

GENERATIONSROMAN. ”Han är en av alla de unga och kaxiga nittiotalisterna som dissekerar gamla gothare och indiepopälskare som mig. Men Burrau har definitivt mer gemensamt med min generation än man kan tro – han kan det här med ironi”. Carolina Thelin recenserar Karismasamhället.

Karismasamhället – en roman av Elis Burrau
Albert Bonniers Förlag (2018)

Jag tillhör Generation X – den ironiska generationen. Det gör inte Elis Burrau. Han är en av alla de unga och kaxiga nittiotalisterna som dissekerar gamla gothare och indiepopälskare som mig. Men Burrau har definitivt mer gemensamt med min generation än man kan tro – han kan det här med ironi.

Ironi är dock en färskvara och det märker jag under läsningen av Karismasamhället – en roman. Att han kallar sin bok för roman är bara det ironiskt. Vid första intrycket tyckte jag att den mest består av inklistrade blogginlägg om livet bland Stockholms innerstads kulturella elit, hans “konstanta kärlek till events” och brottstycken från hans diktsamlingar.

Namedroppings finns det också gott om. Burrau nämner namn i förbifarten på i stort sett varenda sida: YouTube-stjärnor, modeikoner och Bodil Malmsten. Det är han och hans polare som står lite vid sidan om på vernissage och bokmässor och kör något med extremt intern humor.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt vet om det Burrau har skrivit är bra eller dåligt. Måhända en generationsgrej? Att skriva en recension om något som är svårt att förhålla sig till kändes närmast omöjligt så jag googlade på vad andra har tyckt om hans diktsamlingar Och vi fortsatte att göra någonting rörande (2016) och Röda dagar (2017). Upptäckte då att han har fått många positiva omdömen av både mer erfarna och äldre recensenter än jag. Nina Lekander, till exempel, blev så upplyft över hans uppfriskande, tillgängliga och kaxiga attityd att jag genast veknade. Något som behövs i det ängsliga litterära Sverige, skriver hon.

Burrau säger någonstans att han älskar ovationer. Att om han inte gillar något håller han hellre tyst än att dissa. Och då tänker jag: vad är jag för någon bitter kärring som vill såga Elis?

Så jag bestämde mig för att försöka ta Elis Burrau på allvar. Och faktiskt, när man vant sig vid hans nonchalanta manér, att han blandar högt och lågt utan någon som helst skam i kroppen, samtidigt som han är så patetiskt pretto blir det ganska bra. Det finns guldkorn. Sånt som verkligen är roligt och till och med genialiskt. Ibland lyser svärtan igenom som en sårbar pärla. Som cancern han ständigt återkommer till. Cancern som slog klorna i honom när han var endast fjorton.

Det här är vackert:

det ser ut som att krispiga salladsblad har ryggrad
ner med skelettet i salladsslungan

När man tänker på saken finns det en hel del gemensamma nämnare mellan mig och Burrau. Även jag har hållit på med events. Fast då, i början av 90-talet kallade vi det aktioner eller happenings. Jag körde erotisk dans med en annan tjej framför Livetsordare på deras torgmöten i Uppsala, jag citerade Nietzsches “glöm inte piskan!” och svängde ett spö mot publiken på Änkan Gulds Saloons litterära afton. Jag har också snattat meningslösa saker bara för att det var kul. Jag “uppfann” uttrycket Leve patetismen! Och jag har också haft cancer.

Kanske en roman inte behöver vara mer än så här.

CAROLINA THELIN

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Carolina Thelin

Carolina Thelin är bibliotekarie och dramapedagog. Hon har tidigare arbetat som teaterlärare men är nu bibliotekarie och kultursamordnare i Svalövs kommun. Carolina har genom åren också skrivit för olika tidningar och fanzines samt författat en metodbok om sex- och samlevnadsundervisning inom gymnasiesärskolan, utgiven av Malmö stad.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,
Gå till Toppen