PROSA. Om man vill ha fullt utbyte av Joseph O´Connors utmärkta roman Skuggspel kan man, som jag har gjort, läsa Dracula direkt efteråt och följa spåren från Lyceum till Transsylvanien. Resan blir mycket underhållande, skriver Elisabeth Brännström.
Skuggspel av Joseph O´Connor
Översättning: Gunnar Pettersson
Förlag: Natur&Kultur
År 1878 steg den irländske före detta statstjänstemannen och teaterkritkern Abraham ”Bram” Stoker för första gången in i Lyceumteaterns nergågna lokaler i Londons West End. Han hade lockats dit av sin store idol, den berömde aktören Henry Irving som senare skulle bli den förste brittiske skådespelare som adlades för sina insatser inom teatern. Meningen var att Stoker skulle arbeta som biträdande teaterdirektör, men jobbet visade sig innehålla betydligt mer än enbart skötseln av en teater. Bekantskapen med, och kanske också kärleken till, den charmige men opålitlige och omåttligt krävande Henry Irving och hans primadonna Ellen Terry, skulle komma att prägla resten av Stokers liv och även få stort inflytande över hans enda stora, litterära succé, romanen om Dracula.
När Bram Stoker anlände till London tillsammans med sin fru, Oscar Wildes före detta fästmö Florence Balcombe, flydde han i det stora hela från Dublin, både från det själsdödande jobbet på Dublin Castle och från en kulturell miljö han inte kunde relatera till. Irlands kulturella scen var helt insvept i en ny våg av nationalism, något som inte alls intresserade Stoker. Istället suktade han efter något nytt; han längtade ut och Irvings erbjudande blev omöjligt för honom att motstå. Han blev, trots en del konflikter, kvar på teatern i nästan tjugo år och den intensiva vänskapen med Irving och Terry höll ungefär lika länge, men hans fru såg däremot knappast till honom under de år som arbetet varade.
Joseph O´Connor, även han från Dublin och mest känd för romanen Havets Stjärna om ett irländskt svältskepp på väg till Amerika, ger sig nu i sin senaste roman Skuggspel in i Bram Stokers värld. Det är en skuggvärld där Stoker umgås dag och natt med sina stora idoler på teatern, förälskar sig i dem, grälar med dem och eventuellt känner av en annan typ av sexualitet inom sig själv än den som samhället godtar. Alla tre bär på skuggor inom sig som de döljer för varandra och vänskapen dem emellan, som ofta är på väg att brista, känns skör och är starkt sexuellt laddad. Den plågsamt narcissistiske Henry Irving är speciellt svår för Stoker att handskas med eftersom han idoliserar honom samtidigt som han både älskar och hatar honom.
Det är på Lyceum som Bram Stoker på allvar börjar skriva på Dracula, och den sjaskiga teatern som blivit som ett andra hem för honom verkar ha fungerat bra som inspiration, stämningen från teatern tränger ofta igenom i beskrivningen av Draculas borg och likheterna är uppenbara. Teatern är nergången och fylld av spindlar, råttor och rödögda vildkatter, och på scenen huserar verklighetens greve Dracula, den diaboliske Henry Irving, i sina paradroller som Hamlet, Othello och Macbeth.
O´Connor har valt att bygga sin roman på samma sätt som Bram Stoker byggt Dracula, genom att använda sig av olika röster och perspektiv i form av fiktiva tidnings-klipp, intervjuer, dagboksanteckningar och brev som ger berättelsen en tydlig bild av den mångfacetterade verklighet som omgav Stoker när romanen skrevs. Jack the Ripper drar runt på Londons gator om nätterna och den tidigare vännen Oscar Wilde döms för otukt med unga pojkar, men i dagsljuset utanför Lyceums skuggvärld njuter de välbärgade, högst moraliska Londonborna av sin stad med alla dess pampiga byggnader och ljusa breda gator, väl avskärmade från stadens mörka baksida där gränderna vimlar av tiggare och prostituerade och där man bland skuggorna hittar de hemliga gay-klubbar dit Stoker ibland motvilligt söker sig.
Känslan av autenticitet i Skuggspel är genomgripande och det är lätt att tro på O´Connors perspektiv. Kärnan i romanen består av de tre huvudpersonernas starka bindning till varandra och de känslor de vågar visar öppet och det de döljer av sin kärlek och sin sexualitet. Lojaliteterna prövas ständigt inom den lilla gruppen och vid sidan av befinner sig Stokers fru, Florence, den som inte släpps för nära och som han nästan aldrig är lojal mot.
Ett intressant sidospår i den här mycket välkonstruerade romanen består av de tydliga referenserna till Dracula. Henry Irving är övertydlig som greven, men det finns också många andra ledtrådar invävda i Skuggspel som antyder att Stoker har plockat mycket från den tidsanda som omgav honom och från den febriga stämningen på sin arbetsplats. Om man vill ha fullt utbyte av Joseph O´Connors utmärkta roman kan man, som jag har gjort, läsa Dracula direkt efteråt och följa spåren från Lyceum till Transsylvanien. Resan blir mycket underhållande.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
