Tidlösa dikter med parkmotiv

Litteratur
Bildkälla: Pixabay.com. Modifiering: Opulens.

LYRIK. ”I tider då poesin tycks vara präglad av en aktualitetsiver, enligt mig bortom rimliga proportioner, är det extra välkommet med en förhållandevis ung poet som skriver för evigheten,” skriver Erik Bovin, som läst Adam Westmans senaste diktsamling.

 

Folkets Park av Adam Westman
Förlag: Chateaux

Poesiåret 2020 följer så här långt en skönjbar, långlivad trend. Poesiutgivningen ser inte ut att avvika nämnvärt från en flera decennier lång utveckling där den mest intressanta lyriken ges ut på mindre förlag, inte sällan knutna till tidskrifter.

Adam Westman är åter aktuell på Chateaux där han smygdebuterade 2015 med chapboken Frankfurt (M) för att sedan bli kritikerrosad med diktsamlingen Taberg 2019 (Nirstedt Litteratur). De två ”parkdikter” som utgjorde den förrförra boken återfinns även i Folkets park som hade kunnat ha undertiteln: Dikter 2015-2019. Samtliga dikter har nämligen publicerats tidigare, majoriteten av dem är hämtade från olika tidskrifter. Ändå kan boken läsas som en regelrätt, enhetlig diktsamling där dikterna sorteras in under olika platser; parker.

Något övergripande tema går förvisso inte att urskilja. Ofta utgör dikterna diktjagets och/eller poetens beskrivningar av olika parker. Som på sidan 49: ”/ingångens smala öppning fyra stigar förgrenar sig driver förbi höga vita karyatider en rektangulär bassäng i trädgårdens mitt”. Ibland slår beskrivningen över, blir dunkel, associativ.

Redan i Taberg hade Westman hittat sin röst som poet. En minimalistisk och fragmentarisk poesi som här verkligen kommer till sin rätt. Jag ser Westmans poesi lite som en korsning mellan Ann Jäderlund, Lars Norén och generationskamraten David Zimmermans lyrik.

Inledningsvis blir det något stumt och abstrakt. Jag är förvisso svag för den här sortens mångtydiga och minimalistiska poesi men efterlyser här en större precision. Dikterna i bokens andra halva är däremot såväl rika som kärnfulla.

Ett stråk av lågmält mörker går genom boken. Poesin drabbar mig särskilt där melankolin är än mer påfallande, som på sidan 45: ”/ gravstenarnas gräs / i sömnen / delar / dropparna / nätternas namn”.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr/mån eller stöd oss med 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Trots att diktjaget vistas i en fridfull utemiljö är det knappast tal om någon finstämd naturlyrik. Parkens landskap är som bekant människans produkt, och så långt ifrån den vilda naturen man kan komma. Människan ser sig själv som en civiliserad varelse, som vill att sin egen kultivering och disciplin ska avspegla sig i hennes verk – därav parklandskapets konstlade, välansade och tuktade utformning. Westman fångar emellanåt hur den miljö som inte fått växa fritt ter sig. En miljö underkastad ett system av skarpa gränser: ”/ begränsad konfiguration / rektangulär kupol / bjälkar av vitt stål”. En aningen avförtrollad miljö. Begränsad av människans benägenhet att inlemma det mesta, som kommer i dennes väg, i språk och system.

Att vandra genom dessa parkdikter blir till en ny upplevelse för varje gång, en upplevelse vars skepnad och innebörd samtidigt är avhängig ens person, bakgrund, vilket skede i livet man befinner sig i.

På sista sidan skriver Westman: ”bestående oöverblickbar”. Med de orden skulle man kunna sammanfatta Westmans poesi, så här långt. Oöverblickbar för att den rymmer så många lager. Bestående för att han skriver en öppen, associativ lyrik. Sådana texter blir aldrig – om de håller hög kvalitet – inaktuella eller föråldrade. I tider då poesin tycks vara präglad av en aktualitetsiver, enligt mig bortom rimliga proportioner, är det extra välkommet med en förhållandevis ung poet som skriver för evigheten.

ERIK BOVIN

 

 

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur