Stringent språk med egen ton

PROSA. Det är inte hennes starkaste verk. Faktum kvarstår dock – Taivassalo är onekligen en stor stilist, skriver Erik Bovin.

I slutet borde jag dö av Hannele Mikaela Taivassalo
Förlaget

Hannele Mikaela Taivassalos nya bok I slutet borde jag dö kan klassas som tillståndslitteratur. Ni vet, glosan från 2019 års litteraturdebatt där delar av den svenska kritikerkåren ondgjorde sig över, främst, unga prosaisters ovilja mot att skriva intrigbaserade berättelser. Det episka berättandet ansågs vara hotat. En tramsig debatt om ni frågar mig. Virginia Woolfs prosa är väl om något ett exempel på att den så kallade tillståndslitteraturen (1) inte är något nytt fenomen och (2) i vissa fall kan bjuda på en stor läsupplevelse.

En smula märkligt att dessa kritiker knappt lyfte blicken från ”finlitteraturen” – i en debatt som utgav sig för att handla om svensk samtidslitteratur. Det råder knappast någon brist på handlingsdrivna berättelser inom samtida svensk spänningslitteratur, skräck, romance, fantasy och så vidare.

I denna bok finner man, som ni kanske redan förstått, inte mycket till yttre handling. Istället är det en gestaltning av den kris som uppstått hos berättarjaget på grund av en omöjlig kärleksförbindelse. Berättarjaget, som liksom Taivassalo är författare, har under flera år haft ett förhållande med en gift man. Deras relation innebär smärta och skam. Det har gått för långt, hon borde lämna honom men begäret håller henne kvar.

Känslan av att tappa fotfästet, bokstavligen gå under av längtan och kval skildras inträngande i denna, lite över hundra sidor, tunna bok. Omöjlig kärlek – detta eviga tema talar nog till de flesta av oss, även om långt ifrån alla gjort sig skyldig till en otrohetsaffär. Jag sympatiserar med berättarjaget till en viss gräns. Ibland gör hon sig själv till ett offer så till den grad att hon närmast glömmer bort att hon själv begår en oförrätt. Någon större skuld gentemot mannens hustru känner hon inte.

Till slut blir det en utmattande snarare än berörande klagosång. Problemet är inte att Taivassalo uppehåller sig vid krisen och zoomar in. Till prosaverkets brister hör inte avsaknaden av en saftig och rafflande intrig. Verket hade dock blivit mer dynamiskt om författaren i högre grad varierat sig i gestaltningen av kristillvaron. En större dos svart humor mitt i allt det såriga och svåra, eller någon annan ingrediens som gjort verket lättare att ta till sig.

Det som trots allt gör I slutet borde jag dö läsvärd – är språket, med en egen ton, som tycks vara utmejslat med stor stringens och sparsamhet. Det är inte hennes starkaste verk. Faktum kvarstår dock – Taivassalo är onekligen en stor stilist.