NOVELLER. I hennes nya novellsamling känner man sig omedelbart hemma i det stridsbergska universumet med dess typiska blandning av skitigt och storslaget.I noveller som ”Hunter i Huskvarna” och ”Valarna” skildras barns utsatthet och barns magiska blick på världen sida vid sida, skriver Anna Remmets som läst Hunter i Huskvarna av Sara Stridsberg.
Hunter i Huskvarna. Noveller av Sara Stridsberg
Albert Bonniers förlag
Sara Stridsberg är utan tvekan en av våra mest profilerade författare med ett språk som man på gott och ont (vi kommer till det onda sedan) känner igen direkt. Hennes mest kända verk är kanske fortfarande Drömfakulteten, en skönlitterär fantasi om Valerie Solanas, men hon har skrivit flera romaner, en del pjäser och har även hunnit med en kort period i Svenska Akademien.
Också i hennes nya novellsamling känner man sig omedelbart hemma i det stridsbergska universumet med dess typiska blandning av skitigt och storslaget. I noveller som ”Hunter i Huskvarna” och ”Valarna” skildras barns utsatthet och barns magiska blick på världen sida vid sida. Och i ”Skogås” beskrivs en pappa som är intagen på mentalsjukhus och som sitter som ”en fallen konung i en trasig sjukhusskjorta och stirrade in i ett annat stjärnsystem.”
Precis som i Stridsbergs andra böcker är det som om myten och sagan har sipprat in i karga geografiska och sociala landskap av fylla, övergivenhet och våld. Något så grått och prosaiskt som en fabrik beskrivs som ”ett sovande urtidsdjur intill berget” och lukten av ett nyfött barn beskrivs som den av ”urtida hav”. Och går den negligerade pojken Hunter, son till en av Huskvarnas bänkalkoholister, omkring med en varg eller är det bara som huvudpersonen föreställer sig när hon tänker tillbaka på deras gemensamma barndom?
Hunter är visserligen en pojke, och många män, särskilt de i samhällets utkant beskrivs med stor värme, men Stridsbergs fokus har alltid varit och förblir även här att skildra världens farlighet för flickor. Oavsett om de heter Valerie Solanas eller är en av de mer anonyma i Hunter i Huskvarna. Flera av novellerna, liksom tidigare romaner, präglas av en stämning av undergång, hot om sexuellt våld, och död. Inte minst ”Tre systrar”, om tre flickor som för en märklig (men typisk för Stridsbergs romanpersoner) tillvaro liksom utanför både världen och tiden tillsammans med en man som verkar vara på samma gång en öm och älskad fadersgestalt och en eventuell förövare.
Även huvudpersonen i ”Vi var rovdjur” och hennes lillasyster Johnny tycks leva på en tid och en plats vid sidan om det välkända, med en fadersfigur som utstrålar både kärlek och farlighet. De våldsamt älskade men inkompetenta och olämpliga föräldragestalterna är för övrigt ett annat ständigt återkommande tema hos Stridsberg, liksom USA där många av hennes berättelser utspelar sig och som hon kanske dras till på grund vår bild av det stora landet i väst som just både storslaget, skitigt och våldsamt.
Ett melodramatiskt stråk, en närhet till kitsch går igen i nästan samtliga av Sara Stridsberg verk. När hon är som bäst hanterar hon den balansgången skickligt, men så finns det böcker som den förra romanen Kärlekens Antarktis där hon med råge tippar över till klichéer och stelnar i beprövade grepp. När jag läste den boken fick jag nästan lust att göra en bingolista över alla beskrivningar av sublim natur, godhjärtade kvinnor i prostitution och andra Dickens-gestalter i samhällets utkant. Och det tidigare suggestiva språket kändes som en alltmer luggsliten kanin som dras ut ur en blasé trollkarls hatt.
När jag läser Hunter i Huskvarna konstaterar jag snabbt att det finns en hel del stycken där elementen av saga och magi glider över i banal sentimentalitet, som i skildringen av hur titelnovellens Hunter drar runt som något slags Rousseau-barn med sina hundar medan hans alkoholiserade pappa sitter på bänken och yttrar sådana där visdomar som vi som befinner oss i ekorrhjulet inte har tillgång till.
Men så ibland blir jag förtrollad på riktigt av Stridsbergs prosa som ändå är så egen, trots att hon alltså stundtals vandrar på gränsen till att parodiera sig själv. I Hunter i Huskvarna håller hon tyglarna stramare än i Kärlekens Antarktis och efter titelnovellen om Hunter blir det bättre. Novellformatet passar bra och stundtals kommer hon upp i högformen från Drömfakulteten. Förutom ”Tre Systrar” tycker jag särskilt mycket om ”Valarna”. Där berättar Stridsberg om en flickas uppväxt och liv med avstamp i en slags barndomens urscen när en far tar med sig sin dotter för att titta på en död val.
Sedan finns där ett par noveller som har en helt annan ton. Det är den halvlyckade ”Familjen”, med uppenbara referenser till Svenska Akademien och ”Min psykoanalytiker” som är riktigt underhållande och fin. I båda får den ganska ödesmättade tonen från merparten av Stridsbergs texter stå tillbaka för en lättare, mer humoristisk prosa. Det ska bli intressant att se om hon i framtiden i ännu högre grad släpper sina käpphästar och provar denna stil mer.
Men som sagt, ibland är käpphästarna ifråga skenande, vackra och storslagna berättelser som man vill ha precis som de är.
anna.remmets@opulens.se
