Starkt om smitta som förtär

Litteratur.
Jenny Andreasson. (Foto: Anna Svanberg. Montage: Opulens)

PROSA. ”Ja, det är något ruttet på den stora teatern. Det är som om alla där drabbats av galenskap, en smitta som förtär och förstör,” skriver Carolina Thelin som läst Teatern av Jenny Andreasson.

Teaternav Jenny Andreasson
Norstedts

I P1:s Stil nyligen grottade Susanne Ljung och hennes medarbetare ner sig i trendsättaren och modeinspiratören syfilis som i sitt sista stadie kan ge ett rus av euforisk kreativitet. Många så kallade manliga “genier” genom historien sägs varit drabbade. Johan Frostegård, läkare och medicine professor, spekulerade i att även Shakespeare hade “fransosen” (tidigt tunnhårig, mager och darrig handstil i slutet av sitt 52-åriga liv). Den store dramatikern skrev i varje fall mycket om den. Kanske var det så, menade Frostegård, att Shakespeare transmitterade sjukdomen på sin stackars Hamlet? Hans symptom på neurosyfilis – forcerad personlighet, depressiva utbrott, galenskap och hörsel- och synhallucinationer – är ju tydliga, när man tänker efter.

I Jenny Andreassons debutroman Teatern ska berättarjaget sätta upp Hamlet på den stora teaterns stora scen. Hon är en hyllad regissör, anställd på teatern sedan flera år tillbaka men också ifrågasatt för sina “feministiska” föreställningar. Nu vill hon göra en nytolkning av den klassiska pjäsen, vilket snart visar sig vara lättare sagt än gjort.

Andreasson är själv regissör och har uppmärksammats för sina uppsättningar av bortglömda kvinnliga dramatiker. Hon utbildade sig vid Dramatiska Institutet, var konstnärlig ledare för Spetsprojektet och har haft flera samarbeten med dramatikern Mirja Unge. Men framförallt var hon anställd som regissör på Kungliga Dramatiska Teatern mellan 2010 och 2020. När hon 2016 skulle sätta upp sin version av Hamlet, där Ofelia stjäl repliker från Hamlet och hovet gästas av en feministisk teatergrupp, fick den läggas ner bara åtta dagar före premiär. Dramaten gick ut med beskedet att Andreasson blivit sjuk men egentligen var det konflikter som orsakade nedläggningen. Eftersom Andreasson hävdade att hon inte var sjuk drev hon igenom att istället få tjänstledigt och har sedan dess inte återvänt till den åtråvärda arbetsplatsen.

Konflikterna grundades främst av samarbetssvårigheter med teaterchefen Eirik Stubø (som avgick 2019). I P1 Kultur, förra veckan, intervjuar Lisa Wall henne inför boksläppet. Andreasson beskriver anledningen till att hon skrev Teatern så här: “Ett sätt att kanske kunna ta tillbaka makten över sitt liv, att försöka förstå skeenden i sitt liv som man varit igenom. För mig som person och människa har det varit ett konstnärligt utforskande men också förstås ett sätt att nå läkning, ja frid”. Wall frågar hur romanen förhåller sig till sanningen eftersom det är så tydligt att den handlar precis om det Andreasson varit med om. Hon svarar då att hon försökt hitta en “subjektiv, objektiv sanning, en berättelse som känns rakt igenom sann för mig. I verkligheten finns det naturligtvis många versioner av ett händelseförlopp som flera personer varit med om men det här är sant för mig”.

Det är knepigt det där. Jag förstår att det är lättare att beskriva något man varit med om i romanens form eftersom det då, genom att kanske bara använda pseudonymer, går att komma undan faktagranskning och ansvar.

Andreasson språk är elegant och hennes svarta humor får boken att växa som roman. Men Teatern är främst en olustig läsning. Det är svårt att begripa hur folk, speciellt kvinnor, kan stå ut på denna patriarkala institution där allt handlar om hierarkier, maktmissbruk, skitsnack, skvaller och att gå över lik för egen vinnings skull. “Något är ruttet på Dramaten i Stockholm” som rubriken lyder i Upsala Nya Tidnings recension av boken. Kanske kan det gå att jämföra med ett destruktivt förhållande där en partner stannar trots att den andre slår och förnedrar? “Den här teatern är som ett isberg. Man ser bara en liten del, resten är under vatten, dolt för de allra flesta” skriver berättarjaget. Och ändå finns det ingen annan teater som är lika eftertraktad.

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

På den stora teatern är det “min nye chef” som bestämmer. Berättarjaget längtar tillbaka till “min förra chef” – den färgstarka och omhändertagande kvinnan som hon råkar kalla mamma när de träffas på bussen. Här finns också “ensemblechefen” som ska effektiviseras bort, “chefsdramaturgen”, “äldste producenten” och fler som är lätta att identifiera.

Berättarjaget kämpar med sin föreställning men motarbetas av både den nye chefen och skådespelarna och till slut går det inte längre. Bägaren rinner över för det är fler omständigheter som under den senaste tiden påverkat berättarjagets psykiska hälsa. Hon har en affär med O, en gift arbetskollega som lovar guld och gröna skogar men sviker gång på gång. Hennes längtan efter barn är stark men nu har hon passerat fyrtio. Men störst av allt är sorgen efter väninnan E som tog livet av sig.

Ja, det är något ruttet på den stora teatern. Det är som om alla där drabbats av galenskap, en smitta som förtär och förstör. Visste ni förresten att syfilis har ökat markant de senaste tio åren?

ANVÄND DENNA!
CAROLINA THELIN
poesi@opulens.se

 

 

Carolina Thelin är bibliotekarie och dramapedagog. Hon har tidigare arbetat som teaterlärare men är nu bibliotekarie och kultursamordnare i Svalövs kommun. Carolina har genom åren också skrivit för olika tidningar och fanzines samt författat en metodbok om sex- och samlevnadsundervisning inom gymnasiesärskolan, utgiven av Malmö stad.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr