MOTVIKT. “Emil Ahlbertz Kall Horisont är hans tredje diktsamling och det är påfallande att hans poesi hör hemma i 1940-talets lyriktradition. Diktsamlingen rymmer flera starka dikter med övertygande metaforer och språkliga klanger med ett flerdimensionellt djup”, skriver Cecilia Persson.
Kall horisont av Emil Ahlbertz
Författares bokmaskin (2017)
I Expressen den 17 december 2017 så går det att läsa en längre artikel där bland annat tidskriften Kris tas upp och lite förenklat: dominansen för konceptuell eller språkmaterialistisk poesi under den senare delen av 1990-talet. Tre akademiledamöter som har varit starka företrädare för denna inriktning är Horace Engdahl, Anders Olsson och Katarina Frostensson ─ och det är troligen ingen slump ─ att i refererade Expressen artikel så hyllar poeten och litteraturkritikern Anna Hallberg, Katarina Frostensson som en av samtidslyriken i särklass mest strålande poeter.
Anna Hallberg kan delvis placeras i den språkmaterialistiska och konceptuella poesin, där estetiken, bruset, metonymin, amerikanska cut up-tekniken, dekonstruktionen samt en skarp kritik av metaforer och ”politisk litteratur” har varit tongivande. Tidskriften OEI kan betraktas som en arvtagare till Kris och där figurerar ofta prisbelönta poeter och namnkunniga litteraturkritiker och språkvetare.
Det framstår i det här perspektivet som symptomatiskt att Anna Hallberg i år tilldelades Lydia och Herman Erikssons stipendium. Utmärkelsen delas ut av Svenska Akademien vartannat år och ska gå till en “ung lovande lyriker eller författare”. Det är svårt att se en så etablerad poet som Anna Hallberg som ”ung och lovande” när hon fick en stipendiebelopp på 120 000 kronor lagom till jul.
Det är självfallet tvivelsutan så att alla uppräknade litteraturpersoner är synnerligen begåvade och mycket litteraturkunniga som givetvis förtjänat sina framgångar; och det är heller inte ”poesikonstruktivt” att polarisera mellan olika litterära inriktningar ─ utifrån texten som sådan. Däremot är det problematiskt om detta sker på alltför stor bekostnad av andra sätt att skriva poesi och vara intellektuell.
Vad som föranleder denna ingång till ett omnämnande av Emil Ahlbertz fina och läsvärda diktsamling Kall horisont, är helt enkelt att ”Svenska Akademien-röran” upptar så stor del av det offentliga samtalet men också att hans diktning leder tankarna till en annan dominerande poesinriktning: Det svenska litterära 40-talet med poeter som Erik Lindegren, Ragnar Thoursie och Karl Vennberg, för att nämna några. Erik Lindegrens diktsamling Mannen utan väg kan nog anses vara 1940-talets mest betydande diktsamling och det är svårt för att inte säga omöjligt att tillskriva Katarina Frostenssons Joner samma dignitära betydelse för svensk diktkonst.
Men, för att återgå och fokusera på Emil Ahlbertz Kall Horisont som är hans tredje diktsamling så är det påfallande att hans poesi hör hemma i 1940-talets lyriktradition. Diktsamlingen rymmer flera starka dikter med övertygande metaforer och språkliga klanger med ett flerdimensionellt djup.
Händer trevar,
det hörs röster
skuggor kretsar
när dagen sluts
i språkligt mörker.
Dagar sluts i vetskap
om morgondagen,
i vetskap om att det finns
ett rött hjärta.
Emil Ahlbertz är en talangfull poet som har framtiden för sig och med tiden ska han förhoppningsvis lita mer på sina språkliga uttryck och låta dikterna innehålla mer av det outsagda. Han skulle rent av kunna ”lära” av den språkmaterialistiska språkliga koncentrationen och avskalade textuella estetiken. Vad som däremot vore beklagligt är om den här sortens poesi inte får den uppmärksamhet som den förtjänar för att de litterära finsalongerna inte tycks premiera den.
cecilia.persson@opulens.se
