Stark och självständig debutdiktsamling

Litteratur.
Den debuterande poetens porträtt finns på omslaget till boken. (Montage: Opulens)

LYRIK. Leon Jaskoviak Åstrands debutdiktsamling Natten har öppnat mina ögon liknar inget annat som publicerats av en ung poet under de senaste decennierna, skriver Erik Bovin och konstaterar: ”Detta är utan tvivel en stark debut.”

Natten har öppnat mina ögon
av Leon Jaskoviak Åstrand
Trombone
Den inhemska samtidslitteraturen har länge beskyllts för att vara likriktad. En utveckling som inte minst skrivskolorna fått klä skott för. I synnerhet Biskops Arnös författarskola. Denna skrivarskola har nu åter hamnat i skottgluggen tack vare Johan Heltnes nyutkomna bok Sympati för djävulen (Fri tanke, 2022) som bland annat avhandlar Heltnes egna upplevelser som före detta elev på skolan.

Sedan boken gavs ut har Heltnes bild av skolan i sin tur hunnit avfärdas som onyanserad. I takt med skrivskolornas framväxt har det dock gått skönja en viss förutsägbarhet inom svensk samtidslitteratur. Det torde inte ha undgått någon av dess läsare. Och – tänker jag för mig själv – något måste det bero på.

Den svenska samtidspoesin vetter alltmer mot antipoesi. Denna utveckling yttrar sig bland annat genom en inrotad skepsis mot metaforer. De metaforer som används är ofta av det avklarnade eller blygsamma slaget. Jag beskyller inte skrivskolorna för detta. Det är snarare ett arv från Paul Celan som sedan förts vidare via konkretismen och språkmaterialismen. Celan menade att metaforen förde läsaren bort från dikten. Den metafortunga poesin tycktes även bidra till klichébilden av poesi.

När 20-åriga Leon Jaskoviak Åstrand nu debuterar är det med en otidsenlig bok. I positiv bemärkelse, skall tilläggas. Natten har öppnat mina ögon liknar inget annat som publicerats av en ung poet under de senaste decennierna. Den anknyter däremot till 80-talspoesin på ett sätt som för tankarna till Bruno K Öijers och Andreas Björstens tidiga poesi. Förlaget nämner även The Smiths som självklar förebild vars poetiska låttexter refererade till skalder som John Keats och W. B. Yeats. Det är en poesi rik på metaforer, vilket gläder mig då jag saknat en ung poesi med stort P. Kanhända ligger det Jaskoviak Åstrand i fatet. För det här är så långt ifrån antipoesi man kan komma, och inte heller sällar den sig till den sorts poesi som tycks vara skriven utifrån en akademisk teori. Det är således modigt av förlaget Trombone att ge ut honom, och det skall de ha all eloge för.

Det är mot dödens fond som livet utspelar sig. Det påminns man om i denna diktsamling som osar av natt- och mörkermystik samt en lagom dos dödsångest. Men framför allt för Natten har öppnat mina ögon tankarna till de formbara åren. I diktsamlingens två avdelningar (”Svit” och långdikten ”En parallellhandling”) fångar Jaskoviak Åstrand den osäkerhet och det existentiella svårmod som präglar åren innan man hittat sig själv. Diktjagets tillvaro befinner sig i skärningspunkten mellan illusion och verklighet, mellan ungdom och vuxenliv, i förälskelsens rus och i självföraktets kalla vrå. Denna gränstillvaro skildras kongenialt med ett famlande språk:

det doftar fläder
det doftar också kaprifol
fast jag vet förresten inte om
det är kaprifol
eller om det är något annat
om det är någon buske
eller någon blomma
det doftar iallafall sommar
det doftar natt
säger jag
och tycker att det låter
så outgrundligt
vackert

jag ligger i lä
änsålänge
med halva ansiktet
utan namn

Under detta skede i livet kan kärleken upplevas som särskilt intensiv och, utan tvekan, bitterljuvare än någonsin. Kanhända för att den får ta plats som aldrig förr, eller senare. Sedan tar vuxenlivet vid där kärleken ska disciplineras för att kunna inlemmas i en pliktfylld och inrutad tillvaro av familjeliv och arbete.

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

Vissa dikter ger uttryck för en strävan efter att bevara sin inre kärna i ett komplext och krävande skede av livet. Diktjaget vill inte ens blotta sig fullt ut i kärleksrelationen. Hos Jaskoviak Åstrand tycks integritet vara nära förbunden med intimitet: ”jag känner att jag måste hålla någonting hemligt / för dig / för att allt ska få plats.” Kanhända upprätthålls det heliga i kärlekspakten när man inte vet allt om varandra? Hur attraktiv är egentligen den som går att läsa som en öppen bok? Det tål att tänkas på i tider när vi uppmuntras till att fläka ut våra liv på sociala medier.

Man skulle kunna kritisera denna poet för att sälla sig till en väl manligt kodad poetisk tradition. Jaskoviak Åstrands poesi har dock ett mjukare tilltal än sina manliga föregångare. Förresten är Gertrude Stein – den kvinnliga modernistiska pionjären – en lika given anförvant. I början av en dikt alluderar han till henne: ”varje droppe är en droppe är en droppe.” Likt Stein använder han sig av en begränsad uppsättning enkla ord och begagnar sig av förskjutningar genom att låta rader turneras, han skriver dessutom med en känsla för hur orden låter och ser ut intill varandra. På så vis målar han – konkret – med ord.

Det är ovanligt att en så pass ung poet äger en sådan stilistisk skärpa. Jaskoviak Åstrand har dessutom en stark känsla för rytm och klang. Visst – en del slitna bilder återfinns, en och annan dikt hade kunnat strykas, något som dock vägs upp av bokens förtjänster. Detta är utan tvivel en stark debut.

ERIK BOVIN
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Resa i slutna rum

FANTASI. Mathias Jansson reflekterar över och resonerar kring hur fantasin kan bli
0 0kr