PROSA. Jag känner nog allmänt sett att Håkan Nesser verkar lite trött, men visst finns det småfinurliga och humoristiska draget kvar i hans skrivande, skriver Bo Bjelvehammar.
Den sorgsne busschauffören från Alster av Håkan Nesser
Albert Bonniers Förlag
Håkan Nesser förefaller lägga ner stor möda på att uppfinna märkliga titlar på sina böcker, antingen det rör sig om kriminalromaner eller novellsamlingar. Den aktuella romantiteln, Den sorgsne busschauffören från Alster, är inget undantag. Orten Alster för oss till Gustaf Fröding och hans födelsebygd. Inte nog med det, en av romanens huvudpersoner skriver en dagbok med namnet Stänk och flikar. Samma namn som på Frödings diktsamling med den omtvistade dikten ”En morgondröm”.
Det är en berättelse med en blandning av fakta och fiktion; Alster och Fårö finns, men inte Kymlinge och ett visst hus i Valleviken på Gotland.
Vi får i maklig takt följa Albin Runge genom livet, han är en misslyckad akademiker och även i långa stycken en misslyckad busschaufför. En tragisk olycka gör att han får ett betydande antal liv på sitt samvete. Han blir knäckt av detta och hotad till livet av alla bestörta anhöriga och vänner till de omkomna.
Ett arv gör honom ekonomiskt oberoende, men för honom samtidigt in i ett förhållande, som kännetecknas av svek och lurendrejeri.
Albin Runge bär även på mörka hemligheter, som Håkan Nesser blottlägger med säker skrivarhand. Nesser driver hela tiden två spår bredvid varandra. Det ena står för spänning, det andra för underhållning. Allt sker på ett nedtonat och vilsamt sätt. Det är en lättsam läsning, men med en rätt svag dramaturgi. Ibland blir det rent av sidor präglade av torka och grå tristess.
Hoten mot Albin Runge leder till att polisen i Kymlinge kopplas in. Den första utredningen går snett och det är då de båda kommissarierna Gunnar Barbarotti och Eva Backman kopplas in. De är arbetskollegor men har även ett privat förhållande. De lever för sitt arbete och med sina fall. Under en vistelse på Gotland, får de upp ett oväntat och nytt spår. Det visar sig både fruktbart och kraftfullt.
Gunnar Barbarotti och Eva Backman är två kreativa poliser, men onormalt normala för att förekomma i en spänningsroman. Tanken är nog att Gunnar Barbarotti ska ses som egendomlig, men jag tycker inte det.
Jag känner nog allmänt sett att Håkan Nesser verkar lite trött, men visst finns det småfinurliga och humoristiska draget kvar i hans skrivande. Den röda cykelns status i romanen är genialisk.
bobjelvehammar@opulens.se
