LYRIK. Lis Lovén har läst Göran Sonnevis senaste diktbok ”Det oföreställbaras vinge” och berörs av det tillitsfulla i poetens trygga retorik.
Det oföreställbaras vinge av Göran Sonnevi
Albert Bonniers förlag
”Det oföreställbaras vinge” är namnet på den lika välkände som produktive poeten Göran Sonnevis nya diktbok. Jag måste först nämna omslaget. Titelns bokstäver sjunker in i bakgrunden, lika omärkligt som döden kan smyga sig på i vardagen.
Göran Sonnevi är tillitsfull. Till och med i desperationen fäster han sitt språk vid något som liknar trygghet. Han bygger ett eget litet bo i dikten medan dödsfall bland vänner och släktingar inträffar och krig pågår i den stora världen därute. Den där desperationen har fog för sig. Men man känner igen Sonnevis handlag med den trygga poetiska retoriken. Det är som om liv långt borta går in i liv som levs här och nu. Formuleringar om krigen korsklipps med bilder ur vardagen. Hans tillit bygger på att läsaren själv ska förstå. Tilliten är fast rotad…trots allt.
Vid första påseendet skulle man kunna ta Sonnevi för tråkig. Man känner igen ett slags återkommande schablonbilder. Men de ska inte avfärdas som träiga, de är ett sätt för poeten att rota sig i tillvaron. De skapar samband med naturen. Nej, detta är hans signum och något som får mig att känna tillit.
Sonnevi och neutraliteten
Schablonerna, om vi får fortsätta använda det begreppet, blir den stadiga klippa man kan fästa sin blick på. Mitt i desperationen anar man att något bättre finns. Ett matematiskt kosmos som inget kan rubba. Kärleken, någon som tilltalar honom om morgonen. Det är som om själva språket kan ha en precision som är närmast vetenskapligt kall. Kyligt neutral likt det neutralitetens Sverige vi nyligen lämnat bakom oss.
Ändå är det här jag kan utläsa något signifikativt. Det är under en epok av svensk neutralitet som Sonnevi har grundat sin dikt. Därigenom blir hans diktargärning lättare att förstå. Men i omvärlden är det egentligen inget nytt som har hänt. Det är samma imperier. Det är samma geopolitiska maktkamp som pågår.
Vänner och bekanta dör, barn dör i krig. Men döden är ingen konvention, det är ingen ful formalitet. Döden äger en giltighet som skrivs in i världen och borde få oss att lyssna.
Är Sonnevi en mystiker?
Med det sagt så håller jag inte med de uttolkare som anser att Sonnevi är en sann mystiker. Jag upplever att hans kosmos är matematiskt exakt, en vetenskaplig verklighet. En sann verklighet, men inget som förvandlar hans jordbundna språk. Och det där språket har ett slags gedigen rytm men uppvisar också en tvekan som gör att han lite stapplande måste rota sin poetik i det jordbundna livet. Att lyssna på Sonnevi är som ingjutas en tvingande säkerhet. Desperationen ska inte vinna. Den får titta fram, men tar aldrig över.
Tilliten är varm
Tilliten är varm och medmänsklig hos Sonnevi. Som om han säger nu på ålderns höst att ankdammen Sverige trots allt varit en okej plats att leva på. Trots allt!
Sonnevi är absolut inte fördömande i sina observationer. Krigets brottslingar får ingen djupare beskrivning, nej, de ges inte någon uttömmande psykologisk analys. Medmänskligheten Sonnevi hyser tycks tillkomma alla. Det verkar inte vara hans sak att ställa någon till svars.
Livet är som det är. Död och krig är hemska saker. Och det djupaste jag anar hos denna poet är insikten att vi alla, utan undantag, ingår i samma maktstruktur. På så vis är han djupt medmänsklig, mot nära och kära, ja mot hela världen. Och det är alltså i denna maktstruktur som han sig tillåter sig att visa upp sin egen tillit.
info@opulens.se
