Skarp uppgörelse med liberalismens paradoxer

Litteratur

 

Nina Björk. (Foto: Stina Nylén)

LITTERATUR. ”Liberalismen, som ska företräda friheten framför allt, är ideologin som används flitigast för att försvara systemets nödvändighet och inte individens frihet”, skriver Nette Wermeld Enström som läst Nina Björks Om man älskar frihet.

 

Om man älskar frihet. Tankar kring det politiska av Nina Björk
Wahlström & Widstrand

I den grekiska tragedin är såväl människor som gudar blinda för sina egna handlingar. De ser inte heller hur de undergräver villkoren för sina världars fortlevnad, eller så skiter de i dem på grund av simpla skäl som makt och begär.

Katastroferna avlöser varandra och dramatiken ackompanjeras av högstämda körer, allt kan bara gå åt helvete.

Om det senmoderna klassamhället vore en tragedi så har medelklassen huvudrollen och kören är de liberala opinionsbildarna. I sina lovsånger till friheten kamouflerar de samhällets orättvisor och förnekar kapitalismens kostnader. De religiösa myterna har ersatts av tunna stråk av ideologi, men de innehåller inte mer sanning än de förra.

Det sägs att vi alla är lika mycket värda, men som jämlikar behandlas vi inte. Det sägs att vi är fria individer, men våra möjligheter är inte de samma. Och det sägs att vi är vår egen lyckas smed, men varför är det så många av oss som far illa och går under?

Det finns ett otal försvar av klassamhället, alla osynliggör de att det finns ett vi.

Försvaren besjungs av politiker i olika läger, och de upprepas av företagsledare, ekonomer, statsvetare, byråkrater och folk som kallar sig för demokrater, socialdemokrater och liberaler.

Det är alldeles som om klass fortfarande ses som något av naturen givet, samtidigt som klassresan sägs vara en utväg som vi alla är fria att välja. Vi måste övertygas om att vi lever i en rättvis meritokrati, samtidigt som formeln för att lösa de sociala och ekonomiska problemen stavas privatisering.

Paradoxerna är många, och det mest motsägelsefulla är att liberalismen, som ska företräda friheten framför allt, är ideologin som används flitigast för att försvara systemets nödvändighet, och inte individens frihet.

Men, Om man älskar frihet, som är titeln på Nina Björks senaste samling av sylvassa argument för just friheten, är det väl ändå dags för en uppriktig uppgörelse med liberalismens paradoxer, en gång för alla?

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet fem dagar i veckan eller på söndagar.
Prenumerera

Tidigare är det mest liberaler som har förknippats med försvaret av universella värden, och som har förordat vikten av att enas om människans grundläggande behov. Det är inte längre fallet. I den här boken tar sig Björk an den uppgiften och med hjälp av logiken synar hon den liberala retoriken om allas lika värde och frihetens grundvalar ut i sömmarna. Om man älskar frihet kan läsas som ett nobelt försök att hjälpa liberaler att tolka sina egna argument, om allt från meritokratin till marknaden som svar på samhällets problem. Den kan också läsas som ett försvar av socialismen, mänskligheten och hela planeten. Eller som en förberedelse på en kamp som började innan vi föddes. Du väljer.

Björk argumenterar, att inget samhälle som bygger på konkurrens kan bli rättvist och kapitalismen kan inte leverera frihet, inte ens för de rika. Hon exemplifierar hur friheten förutsätter tillit, trygghet och jämlikhet. Men det handlar inte bara om att ta ställning för allas rätt att leva och blomstra fritt, utan att förtrycka/s och inskränka/s av andra, utan också om att det ekonomiska systemet hotar vår rena överlevnad.

Vi navigeras från klimathot och klass till kultur och könsstympning; det vill säga alla de områden där liberalismen in absurdum har bakat in sig i postmodernistiska förnekelser och en förlamande inställning till politik. Men frågan är om den politiska oviljan bottnar i en dunkel tankeförmåga, ett ointresse för hur andra människor har det, eller ren feghet?

Det senare föreslår Björk utan att spekulera vidare. Hon håller sig till den strikta argumentationen. Som läsare kan jag däremot inte avstå frestelsen att associera mera; om de liberala banden till medelklassen, som är fegheten klass-ifierad.

Att liberalismen har blivit den dominerande ideologin inom medelklassen och att medelklassen är den klass som utvecklar (eller snarare avvecklar) teorin är inte ett kontroversiellt påstående. Och kanske, tänker jag nu inspirerad och lätt upplyst med hjälp av Björks skarpsinne, vilar här en förklaring till varför liberaler brister i konsekvenstänk och karaktär, de paradoxala dragen.

Medelklassen existerar i ett gränsland, mellan att exploateras och att exploatera, eller både och. Det skapar ett beroende av alla, men lojalitet med ingen.

I onsdagens krönika i Opulens Vi måste snacka om medelklassen beskriver Linda Bönström medelklassen i ungefär samma anda som Nina Björk analyserar dagens liberalism; ”den bidrar till en fantasi, den om att vara klassresenär. Men till saken hör att exakt samma grupp på en sekund kan vara tillbaka i beroendet. Du kan bli sjuk, skadad eller arbetslös och där ryker villan som banken äger.” Bönström konstaterar vidare att medelklassen inte kan klara sig själv och att det just är detta, det underliggande beroendet, den villkorade livsstilen, som gör medelklassen ”farlig, opålitlig och diffus.” Jag skulle vilja tillägga att den existerar enbart genom att sparka neråt och slicka uppåt.

Medelklassen är alltså inte bara farlig på grund av sin ökande konsumtion och sitt falska medvetande, utan för att den är mer beroende av systemet än någonsin. Dess ihåliga argument för frihet, som den kallar för liberalismen, är bara tomma försvar av klassintressen.

Men det här är ett stickspår, för Björk handlar den verkliga frågan om att göra politik på riktigt. Och hon bjuder på goda förslag i slutet av sin bok, övertygad om att de flesta av oss (ja även medelklassiga liberaler) kan nå insikt om våra mänskliga livsvillkor; att vi alla sitter i samma båt, och att det är möjligt att ändra historiens förlopp och ta framtiden tillbaka. Vi kan gå samman och återerövra livet. Vi kan överge tragedins förbannade manus, och undvika den kommande katastrofen.

NETTE WERMELD ENSTRÖM

Nette är frilansande skribent, statsvetare, socialantropolog och socialarbetare inom socialpsykiatrin. Hon växte upp i hälsingeskogarna men bor numera på västkusten. Däremellan har hon levt på dussintalet platser i flertalet länder på tre kontinenter. Hon har varit allt från servitris i Andalusien till solidaritetsarbetare i Amazonas.

Det senaste från Litteratur