Poetens närvaro i förfluten tid är också en icke-irisk historia
LYRIK: Med utgångspunkt i ett möte med poeten en majdag 1989 gör här Michael Economou en djupdykning i Seamus Heaneys författarskap.
1. Heaney vid Ales stenar
En majdag 1989 ges jag den smått osannolika möjligheten att få ingå i ett sällskap litteratörer, besökande Ales stenar på Skånes sydkust. Den mest karismatiske av deltagarna, Seamus Heaney, vänder blicken utåt mot Östersjön. Där han ställer sig, liknar han förstäven på den långsmala farkost som gruppen utgör, nästan som ett systerfartyg till Ales 59 iögonfallande stenar.
Men nej, den bilden är inte tillräckligt talande.
Efterhand antar ju irländaren helt andra konturer. Snart förvandlas en allvarlig och onåbar Heaney till en uråldrig stenstod, som om han var sprungen ur en så avlägsen och petriferad tid, att vi andra blir ovidkommande. Hans försök att förstå och bli delaktig i något vi andra inte ser utgör ett tyst drama, inför vilket vi inte ens är statister.
Vi är främlingar, fångna i vår egen tid och utan möjlighet att se bortom den.
Men Östersjön, som enligt Anders Österlings mästerliga dikt Ales stenar ”ensam vet, vad minnesmärket menar”, är överväldigande med sitt mäktiga panorama, vilket inte vill veta av någon gräns mot himlen. Toner från lärkor, bländande kolorit från gula rapsfält. Högt upp i skyn tecknar måsar ystra kritstreck som för att markera att sällskapet anammat en alltför seren stämning. Gällt och skrikigt, för att inte säga skojfriskt, understryker fåglarna sitt budskap. Men ljuset spelar tärning med dem och vinner i kraft av all sin prägel på hav och land, himmel och horisont. Snart ger måsarna helt enkelt upp och låter oss vara ifred. Minnesmärket har ankrat bakom oss: Ales skepp ska ingenstans.
Östersjöns ljus gör oss nu mer fascinerade.
Heaney fortsätter att skåda ut, och tycks mer och mer sjunka in i vad han söker utan att säga något och utan att ge sken av att vilja kommunicera. Är det ett skepp mer imponerande än Ales stenfarkost som han söker med blicken?
Vill han få liv i ett förflutet som inte kan vara levande annat än i gamla epos av sådan uttryckskraft att inget i vår tids litteratur kan konkurrera?
2. Ale-dikterna
En mild och vänlig försommardag vid dessa skånska breddgrader är så paradisisk att man frestas tro att en gudomlig estetik bejakat platsen. Den internationella poesifestivalen i Malmö är avslutad, deltagarna har bjudits ut på exkursion. Trots att en uråldrig sommarhymn spelar i det vackra vädrets ljus, vilket i sig kunde vara poesi nog, ombeds Lasse Söderberg läsa ovan nämnda dikt, Österlings Ales stenar. Efter att poesifestivalens general reciterat skåningens rader går sällskapet fram till stupet ”mellan hav och himmel”. Alla hänförs och står tysta en lång stund som i andakt. Det outtalade ämnet är framtiden.
Olika ska ju ödets lotter i sinom tid falla över deltagarna. Själv kommer jag framgent att ingå i de anonyma författarnas skara. Det är alls inget plågsamt. Man måste med tanke på var i världen man lever kunna tänka sig själv lycklig, vad livet och karriären än har i beredskap. Den djupare meningen med litteratur handlar också om annat än att ges uppmärksamhet. Ens textvärldar kan ju äga liv och värde bortom tv-soffor, tidningars recensionsutrymmen och litterära prisers guldglans.
Glädjen över att ha fått delta i detta illustra sällskap litteratörer är i vilket fall intakt ännu trettiosex år senare.
Men vad ingen av deltagarna då vet är att Nobelpris i litteratur väntar för två av de närvarande poeterna. Utöver Seamus Heaney ska också Tomas Tranströmer föräras utmärkelsen. Båda poeterna har i sitt skrivande tillgång till kraften i Österlings känselspröt för vad som en gång utspelades i det förflutna. Östersjön överger inte sitt förflutna och glömmer inte resenärerna som seglat förbi, och när en båt passerar ”i disigt fjärran” kan vi alla uppleva att ”tiden byter hälsningar med rummet / i seglens rörelse och blockens vila”.
Men Heaney tar plötsligt död på all grannlåt när han grymtar till för att sedan höja rösten så att ingen i sällskapet kan undgå vad han säger:
– No, no, no! This is kitsch, probably arranged by the tourist office in Iiistad. Such a beautiful place is a lie, not a reality…
Man skulle kunna tro att platsens ande varit stum, och inte velat bjuda in Seamus Heaney till sin mer eller mindre exotiska magi. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Några år senare får jag nämligen veta att Heaney inspirerats till två dikter under besöket.
Här nedan den första av Ale-dikterna, som irländaren skrivit om platsen:
Skepp har förlist i jorden, så när du står
på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.
Du finner din plats igen och är nu
sista befäl på ensamhetens farkost,
lyssnar efter en köl under jord
likt en sovande plogbill. Du lämnar inte
din post bland dessa solstingsdrabbade stenblock,
solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,
bålverk för jordens skrov och dess tystnad.
När du sträcker på dig som kullens höjda öra
och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,
måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot
din hälsning.
(övers. Lars Håkan Svensson)
Den andra dikten är kortare och närmast haikuartad i sin stämningsmättade pregnans. Här först Heaneys engelska version, därefter en svensk översättning:
In May, in sunlight
the stone boat lies becalmed.
Larks
sing at the masthead.
*
I maj, i solens glitter
har stenskeppet ankrat i stiltjen.
Lärkor
sjunger vid mastens topp.
(övers. Michael Economou)
3. Åter vid Ales stenar
Tjugosex år senare, 2015, står jag åter vid Ales stenar, också denna gång i maj månad, nu som ciceron med anspråk på att kunna platsens historia. Inför ett sällskap människor från Ulster förväntas jag således fungera som en sorts kulturguide. Några nordirländare får lyssna till min uppläsning av Österlings dikt, och sedan till de två dikter, som Heaney fick inspiration till. Jag berättar också om irländarens åsikt. Vädret är gråmulet och präglat av en regntung sky, och får sägas vara eländigt mot varje besökare som inget hellre vill än märka att skönheten och platsens ande talar mer sant än ryktet om kitsch och turistarrangemang. Någon större respons på diktuppläsningen uppfattar jag inte. Tysta lärkor, nollställda rapsfält. Måsarna tycks bortflugna och skymtar inte ens i fjärran, Östersjön är stum. Ljuset har flytt sin kos och vi anar inte vart. Minnena från 1989 framstår som mer döda än levande. Ales stenar, i min översättning till engelska, bejakar denna gång knappt något i miljön. Stenskeppet har sjunkit ner i myllans hamn.
En dam tittar besvärat på mig och torkar sedan bort regnstänk från ansiktet. Jag får för mig att intresset är svalt. Poesin verkar inte vara betydelsefull för dessa besökare. Inte ens Seamus Heaney tycks väcka någon genklang.
Eller är det jag som gjort bort mig, läst orytmiskt och oengagerat?
Inne i bussen på väg tillbaka till Malmö inser jag att min förmodan är mer fördomsfull än sann. Nordirländarnas frågor om Österling håller länge fokus på Skåne och skånsk litteratur, innan de själva börjar berätta och vittna om sin kärlek till poesin där hemma.
Mister Hiiiniiii var respekterad och duglig, värd sitt Nobelpris.
Han började ju gå på jorden i Nordirlands historiska trakter. Litteraturens folk är på den gröna ön omtyckta, trots att de är katoliker och har lämnat Ulster. Många på bussen visar sig vara bevandrade i Heaneys biografi. Geografin vid Bellaghy, Mossbawn och Castledawson får på bussen snart mer liv än det omgivande skånska landskapet. Människorna har massor att berätta, poesin är levande inom dem. Min uppläsning och mitt engagemang hade uppenbarligen väckt liv i litteraturen inom dem.
Det sista jag får höra innan vi lämnar varandra får mig att häpna. Två dagar efter att Seamus Heaney gick bort i augusti 2013 skulle det spelas fotboll i Dublin när hemmalaget tog emot Kerry – inför 80 000 åskådare. Innan domaren blåste i gång matchen hölls en tyst minut för poeten, vilken åtföljdes av långa ovationer.
4. Heaney och historiens mylla
I Seamus Heaneys ”Dit man hör” (essäer, svensk utgåva 1996, övers. Leif Jansson), finns ännu liv i barndomen under tidigt 1940-tal. En liten pojke gråter, och vilse som han är i det lilla grönsakslandets ärtsäng bakom huset måste han kalla på sina syskon. Längre bort växer antropomorfa träd vars rotsystem och stamklykor lever, andas och viskar, inte för att skrämmas utan för att ge barnen en smula trygghet: grenverkens grönska är som världens stora ljus omfamnande och kärleksfullt. Upplevelser av mossmarker och mosslik, flintstenar och flintredskap, fossiler och fossilsmycken ges i essäerna sådana bejakande innebörder att det förflutna förvandlas till en levande nutid, bortom sitt ursprung i en försvunnen dåtid.
Inget har upphört. Det förflutna lever och pågår för att forma vad som komma ska.
Grannkvinnan, gamla Anne Devlin, sitter på sitt golv, belamrat med grön säv. I Heaneys minnesbild fungerar hon ”som ett slags lokal sibylla, flätande säv och flätande in oss alla i denna ritualistiska livsföring.” Floran äger i barndomen religiös makt. Tron på och tydandet av tecken gör såväl olycka som lycka ofrånkomlig, varje människa är mer eller mindre härdad och styrd av ödestron. Alfer existerar, gör sig påminda i allt som händer. Man måste vara öppen för väsens närvaro. Skålgroparnas regnvatten i de stora stenarna äger ”naturligtvis läkande egenskaper”.
Ett svärd, hittat i markerna mellan skolan och sjön, måste ha tillhört vikingarna, eftersom barnen vet att detta ”nära nog mytiska folk” vandrat förbi trakterna tusen år tidigare. På en hylla i rektorns rum ligger ett fossil som en gång varit ett levande stycke trä, men Lough Neaghs vatten har genom metamorfosen utfört underverk för hållbarheten. I mosstrakterna bor enstöringen Tom Tipping som barnen aldrig ser, men pratar om på väg till skolan under morgnarna. Varje ljud från högt gräs, varje plötslig rörelse i häcken, varje trolsk rökslinga från huset inne i dungen gör honom mer mystisk och skrämmande än sann och levande. När som helst kan Tipping dyka upp i en skepnad som ingen kan föreställa sig annat än med hemska och farliga konturer. Rytmerna på gårdsplanen hemmavid rubbas inte av oväsendet från de amerikanska truppernas exercis och av bombplanens mullrande påminnelse om att ett större historiskt skeende pågår i det tidiga 1940-talets Europa. Gårdspumpen som ger vatten åt fem hushåll fungerar som den naturliga medelpunkten.
För pojken Seamus, som väcks till litteraturen genom skolans undervisning (Irlands myter och legender presenteras med ”våldsamt keltiserade illustrationer”), för ynglingen Heaney som en dag ska bli poet, utvecklas under dessa år ett memento med en långlivad innebörd: pennan som grävredskap för att komma djupt ner i historiens mylla:
Between my finger and my thumb
The squat pen rests.
I´ll dig with it.
(ur ”Death of a naturalist”, 1966)
*
Mellan fingret och tummen
vilar den trubbiga pennan.
Jag ska gräva med den.
(övers. Tommy Olofsson)
5. Vid Heaneys grav
Läsningen väcker reslust, och likt en pilgrim i behov av en större mening med livet, samt för att tillfredsställa mitt behov av att förstå poesins förutsättningar, far jag till trakterna som Heaney levandegör. Det är 2013, året då poeten går ur tiden.
Grevskapet Derry ger syn för metaforiken: ska man kultivera måste man gräva, ska man förstå måste man skriva. Även om ljuset signalerar grönt i alla tecken på att marken är odlingsbar och myterna levande, finns här också tillräckligt med karg, sträv gråhet för att man ska inse att hungern varit en bister realitet. Annat än hemska historier om farliga enstöringar och förbipasserande främlingar har skrämt de bofasta.
Vid Heaneys grav på kyrkogården utanför Bellaghy finns ännu ingen sten, bara ett enkelt träkors med texten Seamus Heaney 1939-2013. Hur orden ska formuleras på stenen står än så länge skrivet i stjärnorna, men mina tankar söker sig till kyrkogården utanför Sligo, där W B Yeats vilar. Gravstenens lika mystiska som uppmanande ord, Horseman, pass by, har inte precis åtföljts. Turistkitschen är besvärande, besökscentrat så välkomnande mot varje besökare att ingen bara kan passera utan måste stanna för att botanisera i bokhyllan och bland souvenirerna.
Är detta vad som väntar Seamus Heaney? Kommers och tingeltangel?
Kanske ska tanken inte skrämma poesiälskaren. Intresset för poeterna hålls vid liv, men blir man på kuppen nojig av turistindustrin är det inte värre än att det går att göra motstånd. Poesin kan levas och andas också där ytan framstår som mer väsentlig än djupet.
Orden, vilka året efter mitt besök ristas på stenen som ställs vid Heaneys grav, placerad bland andra Heaneys i vad som förefaller vara ett släktkapell ute i det fria, blir ett memento för alla poesiälskare med förstånd nog att skilja på verklighet och längtan efter större mening i densamma:
Walk on air
Against
Your better
Judgement
Översättarna här i Sverige är inte överens: På trots / mot / bättre vetande / kan du gå / på moln (Tommy Olofsson), Vandra på luft / mot / bättre / vetande (Ole Hessler) eller Sväva på moln / mot / bättre / vetande (Leif Janzon/Ulla Rosén)? Heaney svävade dock inte på moln när han – i livet, inte i andevärlden – ombads förtydliga sig om orden som ursprungligen stod att läsa såväl i Nobelföreläsningen (1995) som i diktsamlingen ”The Spirit Level” (1996):
”I think that’s where the poetry should dwell, between the dream world and the given world, because you don’t just want photography and you don’t want fantasy either.”
6. Mastodontverk om Heaney
Det förflutna – det redan levda, skrivna och tänkta, ingår i vårt nu som en förutsättning för våra liv, vårt skrivande och tänkande. Självklarheten blir sällan så underlig som när man försöker få grepp om en människa som ägnade så mycket av sitt liv åt att vara närvarande i förfluten tid. Hjälp att förstå och bli lite klokare finns att tillgå. Patrick O’Driscolls intervjubok från 2008, ”Stepping Stones: Interviews with Seamus Heaney”, ett mastodontverk, går på djupet, men också längs ytan i poetens biografi.
Inte mycket sidsteppas: inga tankar eller reflektioner, ingen släkting eller kärlek, inget obetydligt eller betydande, ingen litterär influens eller konstnärlig påverkan, ingen samling eller översättning, inga karaktärsdrag hos hustrun, barnen eller kollegorna undkommer intervjuarens ambition om att presentera Heaney i helfigur. Det tar en lång stund – i bokomfång närmare bestämt utsträckt till 475 sidor – innan man får grepp om vad som kännetecknar Seamus Heaneys relation till sitt liv, sitt skrivande och sitt tänkande.
Boken har kritiserats, och visst – det kan liksom bli a little too much Heaney.
Men den storslagna idén med boken utgör ingen flirt med kulturen inom kändisvärlden, eftersom poeten har tillräcklig integritet och uppriktighet för att det mesta ska vara läsvärt. Svaren andas såväl självrannsakan som begrundan, tänkandet är aldrig av det lättsinniga slaget utan ständigt på sådana djup att porträttboken tillför värden, omistliga för läsningen av diktsamlingarna. Och som något än mer omistligt: man ges känslan av att Heaney haft förbindelselänkar till andra tiders liv, skrivande och tänkande.
Efter läsningen förstår jag bättre varför det var en möjlig närvaro av förfluten tid som Seamus Heaney spanade efter den där majdagen 1989, när han så länge tittade ut över den väldiga Östersjön. Min misstanke var kanske inte så tokig, som jag först fick för mig.
Kanske hoppades han verkligen att få syn på konturerna av Beowulfs skepp vid horisontens rand.
7. Omfalos
Omfalos, omfalos, omfalos. Det grekiska ordet för navel, och också den sten i Delfi som pekar ut världens mittpunkt, används av Heaney som en synonym till musiken som under barndomen hördes från den som hemmavid pumpade upp vatten med gårdspumpen. Tryggheten var i det närmaste total. Hönors kacklande under sommarhalvåret, till jul annat ljud i skällan när fasaner och gäss ska slaktas. Bob Cushleys kärra, dragen av en ponny. I fjärran tåget vid stationen i Castledawson. Grisar som grymtar belåtet på gårdsplan, grisar som skriar ångestfyllt borta vid slakteriet. Gårdspumpens kolv upp, ner, upp, ner, upp, ner: omfalos, omfalos, omfalos. Rytmen är vardaglig, dagar rytmiseras och tryggas. För den som inte ska följa i fårorna bakom faderns idoga arbete på åkrarna, blir steget dock långt ut till andra livsuppgifter.
Osäkerhet infinner sig när spaden omvandlas till penna. Med tiden mattas pumpens förmåga att skänka trygghet: omfal…os, om…fa…l…os…o…l…os…om…f…l…o…s…o… f… s… o… f… s…
8. Vergilius på Irland
När Heaney i början av sin litterära karriär kallar sig för Incertus är det inte enbart en signal om vilsenhet utan också en markör för det latinintresse som skolans undervisning väckt. Tjugotvå år gammal debuterar han med dikter i en studenttidning, men då behärskar han redan latin efter att ha tillgodogjort sig språket vid St Columb’s College i Derry. Heaneys översättargärning, vilken i viss utsträckning hamnat i skuggan av hans poesi och essäistik, trots att latinet och latinsk litteratur genomsyrar skapandet, är betydande. Vergilius själ tycks ha svävat upp från underjorden för att inkarneras i honom, liksom Dantes, samt från en grekisk kontext, Sofokles dito.
Det är således inte för inte som Heaney har kallats Vergilius på Irland. I en av sina sista intervjuer menade Heaney att romarens skildring av resan ner i underjorden var ”djupt arketypiskt tillfredställande” i och med att färden möjliggör förnyad kontakt med döda vänner. I sista diktsamlingen, ”Human Chain” (2010), använder Heaney sig också av vergilianska erfarenheter för att i akt och mening komma åt sina minnen. Dikten Route 110, gestaltande en bussfärd längs en nordirländsk väg, är samtidigt en nedstigning i poetens förflutna. När bussbolagets inspektör vägleder passagerarna till rätt buss – den som Heaney ofta tar från Belfast till hemmet i Derry, är tjänstemannen också Karon, dirigerande skuggorna till pråmen som ska föra dem över floden Styx. Likvakan för grannen som drunknat i Bristolkanalen utan att han hittats väcker tanken på Aeneas drunknade rorsman Palinurus, som inte heller han begravdes. Postumt, i mars 2016, publiceras Heaneys sista översättning, bok VI ur ”Aeneiden”, vilken latinläraren på St Columb’s College hyllat och vilken Heaney börjat översätta redan 2006 i samband med faderns död och ett barnbarns födelse. Att tillägna sig Aeneas dödsrikespassage genom att översätta den får sägas vara ett värdigt sätt att gå döden till mötes och en lämplig final för en människa som tillbringat så mycket av sitt liv i närvaron av det förflutna.
Kärleken till latinet lär också ha varit levande ända in i det sista. Bara några minuter innan Heaney avled på sjukhuset, ska han ha nedtecknat två latinska ord till sin hustru: Noli timere (– Var inte rädd).
9. En lycklig poet
Den intresserade som inte vill nöja sig med ”Stepping Stones: Interviews with Seamus Heaney” och/eller poetens egna diktsamlingar och översättningar, rekommenderas en resa till Nordirland, där det i utkanten av ovan nämnda hembyn Bellaghy i dag finns ett litterärt museum, Seamus Heaney Home Place, i vars närhet också poetens grav är belägen.
Jag åkte själv dit några år efter mitt första besök, då museet inte var färdigställt, och kan intyga att en betydelsefull och givande programverksamhet bedrivs.
Nåja, viss kommers och visst tingeltangel är märkbart.
Men det främsta syftet är förstås att befästa poetens goda rykte världen över. Bland allt fascinerande och intressant som ställs ut och visas, ges i filmer också vittnesbörder om poetens personlighet och kynne. Ett specifikt yttrande från tv-skärmen har etsat sig fast inom mig. Michael Longley, poetkollegan och nära vän till huvudpersonen, han som Heaneys dikt Mitt eget Helikon är dedikerad till, yttrar några ord som frekvent hörs i en av salarna och som förtjänar spridning långt utanför museet: ”Seamus Heaney is the luckiest poet in the world of history.”
Jag vet förstås inte säkert, men har svårt att tro att man kan säga detsamma om så många andra poeter med en jämförbar ställning i världslitteraturen.
En lycklig poet? Vilken underbar paradox!
10. ”Beowulf”
När Seamus Heaney år 2000 för en publik läser ur sin översättning av ”Beowulf”, som på sina 3 182 rader gestaltar den geatiske prinsen Beowulf och hans kamp mot träskmonstret Grendel, kunde platsen inte ha valts med mer omsorg. Danska Lejre, utpekad som platsen för danakonungen Hrothgars så kallade mjödsal, ligger på Själland knappt trettio mil sjövägen från Ales stenar ovanför Kåseberga vid Skånes sydkust. Sagorna är knutna till en skandinavisk kontext, men ska ha nedtecknats i England; på British Library i London finns en bevarad handskrift från 1000-talet. I en översättning till vårt språk från 1914 återges färden på Beowulfs skepp så här arkaiserande vackert:
Sedan gick han ombord
att uppröra djupet, övergav Danalandet.
Vid masten fästes havsduken,
seglet med lina. Skeppet knakade;
ej hindrade vinden seglarens färd
hän över vågorna. Havsvandraren for
bort över böljorna, den fast timrade stäven
flöt med skummig hals över havsströmmarna,
till de kunde se götarnes klippor,
de kända uddarna. Driven av vinden,
trängde kölen upp, så att han stod på land.
(övers. Rudolf Wickberg)
1999 hade Heaneys översättning av Beowulfeposet publicerats, och den prisades året efter med prestigefulla Whitbread Book of Year Award. Ovan citerade rader återgavs i hans språkdräkt så här:
Then the keel plunged
And shook in the sea; and they sailed from Denmark.
Right away the mast was rigged with its sea-shawl;
Sail ropes were tightened, timbers drummed
And stiff winds kept the wave-crosser
Skimming ahead; as she heaved forward,
Her foamy neck was fleet and buoyant,
A lapped prow loping over currents,
Until finally the Geats caught sight of coastline
And familiar cliffs. The keel reared up,
Wind lifted it home, it hit on the land.
Heaney uppgav i en intervju att Beowulfs sjöresor till och från Danmark varit de mest njutbara partierna att översätta. Arbetet fick honom att glömma ansträngningen i och med att han blev närvarande och delaktig i äventyren: ”I was like an oarsman on the rowing benches, getting on with the job. I hadn’t to think of navigation, hadn’t to calculate or keep an eye on the stars.”
I såväl England som i USA fick boken stor respons, och snart bestsellerstatus.
Ja, det var verkligen inte så tokigt att tro att det var Beowulfs skepp – the wave-crosser, havsvandraren, som Heaney spanade efter den där majdagen 1989, då försommardagen blev så bländande att han inte vågade tro på äktheten i det vackra.
11. Det förflutnas krafter
Poetkollegan och före detta eleven, Paul Muldoon, slår huvudet på spiken när han i dokumentärfilmen Seamus Heaney and the music of what happens (2019) hävdar att för Heaney var saker och ting av intresse bara ”when it comes from beyond”.
Ja, bortom det synliga och konkreta finns världar som väntar på oss, bara vi gör oss mottagliga. I dessa världar, så som Seamus Heaney gestaltar dem, ingår historia och plats, död och födelse, myt och politik, verklighet och fiktion, sagor och sannsagor, överenskommelser, vilka ger en så stark pregnans åt dikterna, att dessa framstår som oavlåtliga tidsflöden, obegränsade i sina visioner och kontakter med något som i brist på bättre ord får kallas krafterna – the forces.
Seamus Heaney menade att han ofta kunde känna och uppleva det förflutnas märkliga krafter. Så exempelvis när han under ett besök vid Caldragh Cemetry, belägen på Boa Island (Nordirland), fick se den Janus-figur av troligt keltiskt ursprung som han sedan skulle dikta om i January God. Stenfigurens ansikten tittar åt årets två håll – det ena bakåt mot året som varit, det andra framåt mot året som människor har framför sig. På mitt fotografi här intill syns ett av ansiktena, och stenen gör ett starkt intryck på besökarna.
Det är för övrigt inte ovanligt att människor har djupt märkliga upplevelser i Irland/Nordirland. Den gröna ön är ett av de områden i världen som anses rymma många så kallade jordmysterier. Flera platser här har rykte om sig att ge ifrån sig stark kraftutstrålning. Irländarna är själva kända för att intressera sig för det spirituella, och gåvor som synskhet eller ett sjätte sinne är inte ovanliga. Heaneys dikt nedan, som speglar ett rikt mytologiskt medvetande, är inte lättillgänglig, och man måste förutsätta att poeten utgår från andliga föreställningar om djurväsen och gudaliknande varelser, vars betydelse mer eller mindre gått förlorade för vår tids människor.
Här så Januariguden:
Sedan fann jag stenmannen med två ansikten
På ett gravfält,
En guds blick, en muns slida, hjärnan
Ett vattnigt sår.
I årets våta gap,
Bestruken med färsk gyttja från sjön
Vacklade jag nära hans krafters makt —-
Januariguden.
Som bröt genom vattnet, mödomshinnan
Med sitt vida hjorthorn —-
Vars spetsiga taggar
Ledde hans trogna andeväsen.
Den moderliga jorden, stenarna
Översköljda av varje våg,
De köttiga resterna, benens
Alv i varje grav.
(övers. Michael Economou)
12. Seamus Heaney – Hundra dikter
”Seamus Heaney – Hundra dikter” (2022), i svensk översättning av Tommy Olofsson, innehåller ett generöst och inbjudande urval, gjort av Heaneys familj (hustru och barn). På engelska kom antologin 2018, således fem år efter Heaneys bortgång. Men vad man vet, hade poeten haft tankar om att själv sammanställa en dylik volym.
”Hundra dikter” framstår som rik och fascinerande, i hög grad representativ för den poesi som är så omisskännligt jordnära och visionär, lantlig och universell. På svenska finns förvisso redan antologier och diktsamlingar – vilket Tommy Olofsson själv nog så riktigt påpekar i sitt förord, och vilka är ”av dramatiskt varierande kvalitet”. Samlingsutgåvan måste sägas utgöra en glänsande skatt för varje läsare som antingen redan lärt sig uppskatta, rentav älska nordirländarens diktvärldar, eller som vill göra sin första bekantskap med dem. Några kommentarer jämförbara med Olofssons lika utförliga som välbehövliga och intressanta mot slutet av ”Hundra dikter” finns mig veterligt inte i andra svenska utgåvor.
Boken inleds med klassikern Grävande, i vilken Heaney gör sig till ett med traditionen att gräva, även om han bytt farfaderns och faderns spade och arbete i myllan mot pennan och arbetet vid skrivbordet. ”Hundra dikter” avslutas med I takt med tiden, skriven två veckor före poetens bortgång och sannolikt också hans sista dikt. Den är dedicerad till ett tvåårigt barnbarn, och fungerar inte bara som urvalsvolymens mäktiga final, utan också som ett utsökt prov på poetik och arbetsmetod.
Energi, balans och utbrott –
när jag lyssnade på Bach
tyckte jag mig se dig om många år
(om fler år än jag får leva)
när du inte längre tultar omkring
utan är en vuxen och självsäker kvinna.
Jag håller jämna steg med
dina nakna fötter på golvet.
För länge sedan kände jag en kraft
komma upp genom vårt cementgolv.
Den kraften når din fotsula och häl
och jordar dig här i vårt hus.
Ett oratorium
skulle krävas för att beskriva dig:
energi, balans och utbrott
som leker för sin egen skull.
Men tills vidare smyger vi tyst
och försiktigt i takt med tiden.
Här märker vi hur Heaney parallelliserar tidsflöden genom att ställa Bachs oratorium och sin egen (höga) ålder mot barnbarnets nutid och framtid, vilket sammantaget samtidigt möjliggör ett unikt möte. Deras tête-à-tête blir på sätt och vis förevigat, paradoxalt nog i kraft av tidlösheten. Diktjagets stund på jorden ska förvandlas till minnen i barnbarnets livshistoria.
Tre av de mest gripande dikterna i Hundra dikter hör också till de mest älskade i Heaneys poesikanon. Jag har under läsningen av dem inte långt till tårarna, och det gör mig nästan än mer hängiven, hur paradoxalt det än låter.
Vad ska vi med poesin till om den inte berör oss på djupet?
Hemma mitt i terminen är ett poetiskt-mänskligt försök att hantera smärtan som kom sig av familjetragedin som inträffade då Seamus Heaney var 14 år gammal. Brodern Christopher omkom i en trafikolycka blott fyra år, och i dikten kallas Seamus hem från internatskolan för att tillsammans med familj och släkt ta ett sista farväl. Så här lyder Olofssons översättning, och jag utelämnar de fyra första stroferna:
/…/
Klockan tio anlände ambulansen med kroppen,
tvättad och lindad av sjuksköterskor.
Nästa morgon gick jag upp till rummet. Snödroppar
och stearinljus tröstade vid sängkanten; jag såg honom
för första gången på sex veckor. Blekare nu,
med en vallmofärgad bula på vänstra tinningen,
låg han i en kista, fyra fot lång, som i sin spjälsäng.
Inga skrapsår; kofångaren vräkte honom åt sidan.
En kista, fyra fot lång, en fot för varje år.
Förändringar är den andra dikten, som älskats och hyllats i Storbritannien som en av Heaneys förnämsta. Den är skriven till minnet av poetens mor, och utgör en hyllning till gemenskapen dem emellan. Heaney hade flera syskon, varför det var många om budet – det vill säga moderns kärlek.
Men när mor och son skalar potatis tillsammans frodas en närhet, som aldrig förr och aldrig senare. De två sitter inledningsvis tillsammans vid en hink, och när potatisarna ”plumsar ner i vattnet”, väcks de ur sina tankar. Då modern ligger på sin dödsbädd erinrar sig poeten den fina stunden då de skalade potatis:
/…/
Så när församlingsprästen vid hennes dödsbädd
tog i med pukor och trumpeter när han bad för henne
och några mumlade medan andra grät,
kom jag ihåg hur hon lutat sitt huvud tätt mot mitt eget
och blandat sina andetag med mina när vi skalade potatis.
Närmare varandra än då kom vi aldrig senare i livet.
Den tredje dikten, Mitt eget Helikon, som sagts ovan dedicerad till poeten och vännen Michael Longley, är ytligt sett en dikt om brunnars djup och innanmäten. Sista strofen lyder så här:
Att snoka i rötter och fingra med lera
och med Narcissus stora ögon glo i en källa
är under all vuxen värdighet. Numera
rimmar jag för att se mig själv och höra ekots skälla.
Vad handlar denna dikt om? Mer än om brunnars mörka innandöme och djup är det en dikt om mognande. Diktjaget pojken har blivit vuxen och berättar och intalar sig själv att konsten/dikten/skapandet tidigt sökte honom. Brunnen återger ekon från underjorden, titelns Helikon är en anspelning på musernas hemmaplan – berget Helikon. Inspirationen kommer nerifrån brunnarna, som ju möjliggör kontakt med underjorden.
Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar, skaldade en gång Johannes Edfeldt. Så att söka brunnars djup kan vara detsamma som att uppmärksamma såväl sin egen kallelse och mognad som de döda som gått före oss. Heaney har som sagt kallats för Vergilius på Irland, och det med all rätt. Likt romaren och kollegan har poeten avlyssnat ekon av människor som lämnat världen, bland annat i sin sista diktsamling, ”Human Chain” (2010).
I en av sina sista intervjuer menade Heaney att romarens skildring av resan ner i underjorden var ”djupt arketypiskt tillfredställande” i och med att färden möjliggör förnyad kontakt med döda vänner. Att parallellisera tider, erfarenheter och minnesbilder är ett slags mytisk metod som Heaney använder sig av i flera dikter, märkbart i ”Hundra dikter”; ett mänskligt-poetiskt försök att genom närvaro i förfluten tid bättre hantera smärtan som vi alla förr eller senare drabbas av.
Så innebörden av Mitt eget Helikon är sannerligen representativ för vad Heaney ville och skulle göra med sin poesi. Detta gäller förstås också för mer ryktbara Tollundmannen, vilken givetvis finns med i ”Hundra dikter”, och vilken i tid och otid framhålls när det ska ges prov på Heaneys medvetenhet om svunna tiders betydelse för vår samtid.
info@opulens.se
