ROMAN. En välvillig läsning skulle kunna vara att Ola Nilsson inte har försökt skapa psykologiskt djup, utan snarare en mörk saga, skriver Anna Remmets om den aktuella romanen Vittring.
Vittring av Ola Nilsson
Natur & Kultur
Jag vet inte vad som är mest tröttsamt: klichéartade utförliga beskrivningar av kvinnlig skönhet i litteratur eller konstateranden att skönheten i fråga är sådan att den ”inte går” att beskriva. Den femtonåriga Sigrids skönhet är av den senare sorten får vi i alla fall veta redan på första sidan i Ola Nilssons nya roman Vittring. Dessutom är den tydligen den sorts skönhet som döljer ”en djup smärta”, hur en sådan nu ser ut. Efter ett avstamp i sådana litterära plattityder är inte förväntningarna direkt på topp när jag tar mig an resten av berättelsen om Sigrid och hennes pojkvän Ilian som bor i en liten jämtländsk by i mitten av 80-talet. Och det är också en av många stereotyper nedtyngd historia som Nilsson, tidigare belönad med Norrlands litteraturpris och Svenska Dagbladets litteraturpris, dukar upp här.
Sigrid kommer från ett relativt sett välbärgat hem. Hennes pappa spelar i ett dansband, vilket på bygden nästan ger ett kulturellt kapital och till hösten ska hon börja på gymnasiet i ”stan”. Ilian däremot har en alkoholiserad far och en hårt slitande mamma. Klasskillnaden skapar spänningar mellan de två ungdomarna och deras relation blir allt mer destruktiv trots att de verkar älska varandra djupt. Och som om det inte vore nog är Sigrids mens fem veckor sen. Här finns frön till intressanta skildringar av klass, psykisk ohälsa, alkoholism och våld mot kvinnor, men det mesta schabblas bort bland klichéerna. Den jämtländska byn där allt utspelar sig sällar sig till litteraturens ganska vanligt förekommande schablonbilder av små inskränkta norrländska byar. Här finns ”byhoran”, ”byfånen”, ”byalkisen” och frikyrkan. Ingen av dessa blir särskilt mycket mer än livlösa pappfigurer. Det finns vissa intressanta drag hos Sigrid, som hennes synbara lugn inför att kanske bli förälder som tonåring och hennes tilltro till att ändå kunna klara gymnasiet, men hon förblir trots detta liksom resten av persongalleriet relativt platt.
Dialogen är lillgammal och stolpig och låter ibland som barnen i de präktiga ungdomsfilmerna om Eva och Adam, fast med den trygga medelklasstillvaron utbytt mot norrländskt armod, vemod, alkoholism och tonårsgraviditeter. Det som Nilsson verkar ha velat visa skriver han ut istället för att lita på berättelsens förmåga att förmedla. ”Detta ständigt närvarande våld” tänker till exempel den nittonåriga (!) Ilian vid ett tillfälle, i fall läsaren efter alla våldsscener skulle ha missat att våldet i Ilians och Sigrids tillvaro är ständigt närvarande.
En välvillig läsning skulle kunna vara att Ola Nilsson inte har försökt skapa psykologiskt djup, utan snarare en mörk saga. Stycket som utspelar sig på en cirkus med tillhörande kuslig stämning understryker detta drag. Här finns en viss absurd Twin Peaks-känsla, om än utan humorn. Men trots passager som denna får författaren inte heller till den stämning som hade behövts för att rama in och uppväga styltig dialog och klichéartade romanpersoner.
När man läser Vittring är det alltså lätt att börja leta efter olika berättelser som kunde ha varit. Här finns spår av både socialrealism och absurdism men ingen av trådarna utvecklas. Författare som Angela Carter kan förvisso lyckosamt förena dessa två stilar, som i Den magiska leksaksbutiken där hon skickligt blandar skitig klasskildring med gotisk absurdism, men Nilsson lyckas tyvärr inte med detta utan har istället skrivit ett ganska tunt pekoral.
anna.remmets@opulens.se
